Vad är er erfarenhet av att reda ut saker med ex långt efter skilsmässan?
Har så smått börjat lära känna en man, vi ses och gör saker tillsammans. Inget fysiskt… men det leder väl dit om ingen backar. Två singlar som spenderar mycket tid med varandra…
Jag var inte beredd på hur mycket gamla känslor som rörts upp i samband med detta. Jag har inte dejtat eller träffat andra. Knappt petat på någon annan efter skilsmässan. Så det är ju väldigt nytt för mig att närma mig någon annan.
Jag mår inte alls bra nu. Sover dåligt. Drömmar jag inte minns. Stressymtom, ångest, koncentrationsproblem… Jag ska gå till min gamla samtalskontakt så jag får hjälp - jag känner att det är ett måste.
Det som rörs upp tror jag är outredda frågor med exet. Som det aldrig pratats om. Ena stunden vill jag sätta mig med honom och terapeuten igen. För att ställa frågorna som aldrig fick svar. Gå till botten. Andra stunden vill jag inte ha med honom att göra mer än minimalt.
Men jag måste ju ta mig vidare. Jag kan ju inte må dåligt så fort jag rör en annan man?
Ingen av oss har haft någon annan om det är av betydelse.
Jag tror inte att man får de där svaren. Tyvärr. Du kommer bara att må ännu sämre av att prata med ditt x och inte få några vettiga svar. Du måste reda ut dem i dig själv. Jättebra att du tar det med din samtalskontakt. ️:heart:️:heart:️
Kommer du att få svar? Om du får svar, kan du lita på dem? Vissa frågor kommer aldrig att kunna besvaras. Svaren kan vara efterhandskonsyruktioner eller lögner. Ibland vet man inte själv varför man gör saker, vad det är för instinkter som triggar ett visst beteende. För att försöka förstå kan man skapa förklaringar, leta orsaker som kanske inte fanns. Det finns tre personer i mitt liv jag skulle vilja reda ut saker med men två kulle inte svara och den tredje skulle jag inte kunna lita på och jag skulle aldrig kunna vara säker på att någon av dem sa sanningen. Det enda jag kan veta är vad jag tänkte, kände, sa och gjorde. Var det ngt som var fel kommer jag aldrig att få veta det. Jag kan bara vara den jag är och hoppas hitta någon som älskar mig för det som jag är kompatibel med så jag eller den inte bara blir en spegel för ens eget ego.
Tror inte att du ska söka svar från ditt X, du har ingen aning om vad som kan komma och oavsett så är allt passerat.
Fokusera istället på dig själv och prata med egen terapeut om varför du känner som du känner nu med en ny man och få råd om vilka metoder du ska använda för att ta dig vidare.
X:et behöver inte vara inblandad i din läkningsprocess för hans inblandning kan ge negativ effekt.
Så ta ägarskap av din läkningsprocess och ditt välbefinnande, bara du som ska styra det!
Idag flyttar min fru så det är precis i början av den fasen för mig. Har sedan i somras när allt blev akut försökt få lite svar. En del har jag fått men det mesta får man reflektera över ensam. Hur hade vi det egentligen? Vad har jag för roll/skuld i det?
Vi är de vi är och en del äktenskap har kanske ett bäst före-datum. Jag och min fru var inte en perfect match. Långt ifrån.
Jag älskar henne, men kanske inte allt med henne? En del av hennes egenskaper är så svåra att få bukt med eller stå ut med att jag har kanske signalerat det på något sätt. Jag tror att jag gav upp till slut.
Hennes agerande kan jag inte göra någonting åt. Det är upp till mig att göra vad som är bäst för mig nu. Att svansa efter och försöka få något gensvar är dödfött. Ibland måste vi acceptera det svåraste.
Hon sa tidigare i veckan att hon skulle bo i lägenheten från helgen. Så imorse jag sa jag, -jaha sista morgonen här då?
Då blev hon helt ställd, trots att hon har hållit på att fixa med den ett tag nu.
Tack för era svar! Jag var inte alls beredd på all ångest och alla känslor som nu väller upp i svallvågen efter umgänget med den nya mannen.
Det är så märkligt hur alla minnen triggas, både de bra och de dåliga. Även rädslan för att något ska hända barnen när jag släppt dem på halvtid flöt upp med hemska mardrömmar…
Jag har redan gått sammanlagt nästan två år i kbt för att lära mig acceptera exets personlighetsförändring. Ändå reagerar jag så starkt…
Att ta in exet är antagligen fel. Ni har nog rätt. Det är bara… så svårt. Att acceptera, släppa och gå vidare fullt ut. Våga gå in i en ny relation.
Generellt är jag livrädd för att människor i min närhet plötsligt ska förändras och vända mig ryggen. Jag har verkligen enorma tillitsproblem. Jag måste vara ett rent helvete att försöka umgås med. Släpper ingen nära.
Känner igen mycket av detta.
Har träffat en ny och fantastisk kvinna drygt ett år efter separationen men hon, som är en vansinnigt lyhörd känslomänniska kan känna bitterheten och besvikelsen som mitt ex utövar mot mig - trots att dom aldrig har träffats och hon mår då också dåligt i detta. Fruktansvärt dåligt. Hon märker min ångest och hur dåligt jag mår och då tror hon att det till mångt och mycket beror på hennes inträde - fast jag har förklarat att det absolut inte är så.
Hon tycker att vi inte “är färdiga” med separationen men jag känner mig väldigt färdig, även om kanske inte exet gör det.
Vad är det jag är rädd för egentligen, varför finns ångesten här? Finns flera orsaker tror jag men den starkaste är nog att jag misstänker att hon håller på att vända barnen mot mig och få dem att tycka att jag är en kall och hjärtlös idiot som inte bryr mig om henne. Men varför skulle jag?
Min nya säger att jag måste klippa mera definitivt och ju mer jag funderar på det desto mer är jag inne på samma linje. Visionerna om gemensamma middagar och högtider med barnen får revideras och den enda kontakt vi behöver ha är per telefon om det gäller nåt som rör barnen - som f ö inte är några barn längre. Kan bara relatera till hur lite insyn och påverkan mina egna föräldrar hade i mitt liv efter 20-års åldern.
Mycket tänkvärt i det du (be)skriver Faktiskt även en del som iaf. utifrån kan tolkas som en smula motsägelsefullt
Din nya är en “vansinnigt lyhörd känslomänniska” som kan känna av “bitterheten som ditt ex utövar mot dig, trots att hon aldrig ens har träffat henne”
kan det vara dig och dina känslor (skriver nu avsiktligt inte “bitterhet”) som hon känner av, för den enda som hon i realiteten kan läsa av något alls ifrån är ju dig och dina känslor…
Trots att hon är så lyhörd och känner ditt illamående, ångest osv. av hur du blir utsatt av ditt ex, så “tror hon ändå att det beror på henne själv”
tror du att hon här menar att du mår som du mår pga. henne och att du inte är fullt comitted till henne. Eller är hon i grunden kanske osäker på sig själv, på dig och oroas över er relation?
Du har ångest, huvudsakligen enligt dig själv, för att ditt ex ska vända dina barn emot dig, för att du i deras ögon ska framstå som en “kall och hjärtlös idiot som inte bryr sig”… samtidigt ställer du (en retorisk förmodligen) frågan, varför du öht ens skulle bry dig om henne…
Så bryr du dig om ditt ex då, på riktigt alltså?
Barnen, som dessutom är vuxna, ser dig nog med all sannolikhet ungefär som den människa du är och fungerar som. Så är du ingen “kall och hjärtlös idiot” så kommer de med samma sannolikhet inte att uppfatta dig som en sådan. Oavsett vad ditt ex kanske, eventuellt, möjligen, någon gång skulle kunna tänkas försöka framställa dig som. Vilket du öht inte har några belägg för att hon gjort, eller planerar att göra?!
Din nya som är så “vansinnigt lyhörd” försöker nu få dig att agera annorlunda och i rak motsats till de goda ambitioner du har, eller iaf. har haft… ambitioner som definitivt inte signalerar “kall och hjärtlös idiot”. Nu är du inne på samma linje, som din nya?
Hur tror du då att den eventuella kursändringen, som du isf. helt själv, väljer att göra kan komma att påverka den bild av dig själv som du därigenom kommer att förmedla till dina barn?
Bara lite tankar som en helt utomstående utan kännedom om myntets båda sidor kan få… om de är bra eller dåliga, användbara eller värdelösa… det avgör du själv
Vet själv att det är så många frågor man skulle vilja ha svar på men det vet jag att det får jag aldrig av honom. Sedan litar jag ju inte på honom han har ju ljugit och bedragit mig så jäkla fult gjort! Så jag har bestämt att jag måste sluta älta det för det hjälper inte ! Måste tänka framåt positivt och fortsätta och skapa mig ett eget Bra Liv! för mig och ingen annan !
Klart det är mina känslor hon känner. Eller rättare sagt: kontentan av det mående som mitt ex projicerar på mig. Hon är otroligt mån om sina närmaste där jag nu har en central roll och mår jag dåligt så gör hon det. Gäller även andra som står henne nära. Jag har aldrig mött en kvinna med så mycket kärlek inom sig!
Hon tycker att det tidsmässigt stämmer in att mitt ex blev flera snäpp jävligare när hon kom med i bilden och då är det inte helt ologiskt att hon då tror att detta beror på henne. Vilket jag har förklarat flera gånger att det inte stämmer. Jag frågar om det brister i tillit; om hon inte litar på mig. Men svaret är nej. Vad är du då rädd för undrar jag och då kommer det fram ett antal tillfällen där hon tycker att jag har prioriterat mitt ex framför henne - oftast med barnen inblandande. Så visst är hon rädd att mista mig. Och tja…visst kanske jag har handlat klumpigt och obetänksamt ibland men inte för att medvetet sänka henne som hon trodde i början. Att jag sen prioriterar mina barn har hon inga problem med.
Klart jag bryr mig om exet. Hon är mina barns mor och en kvinna som jag respekterar och inte önskar nåt illa och vi måste för barnens skull kunna ha en fortsatt relation i någon form. Hon är precis som en vän, kollega eller nån man känner väl: man lider när dom mår illa och önskar att det ändå löser sig. Vanlig medmänsklighet alltså. Låter det konstigt på nåt sätt? Mellan raderna kan man på detta forum läsa om ex där man knappt skulle blinka om dom blev överkörd av ett tåg…typ…men det bottnar nog i hur separationen gått till och en del andra parametrar. Min nya däremot tycker jag “geggar” för mycket med exet och min gamla familj och försöker leka familj med dem fast den inte längre finns. Där är vi oense. Jag vill att hon ska vara som en kompis vem som helst men min nya är inte alls bekväm med detta och så har hon det inte med sina ex och jag har nog själv insett att jag också bör begränsa mitt engagemang med henne; jag har ju en ny “familj”.
Hon säger så här: även om mitt ex målar upp mig som fan själv så kommer barnen att komma tillbaka. Dom är vuxna och förstår själva. Även dom ser bitterheten (har frågat dem) och förstår då att det som kommer ur hennes mun mot mig är förgiftat. Men jag har sett tendenser till att hon försöker smutskasta mig och flera gånger när barnen varit på besök så har dom hellre velat bo hos henne även fast hon har betydligt sämre övernattningsmöjligheter.
️:heart:️:heart:️
Faktiskt även en del som iaf. utifrån kan tolkas som en smula motsägelsefullt 
