Personlig utveckling, självreflektion och lärdomar om livet

Trassel · 6 April 2022 08:48

Nej, nog ändras folk under livet - men jag har ingen vidare erfarenhet av att människor ändrar sig på det sätt som jag utgår ifrån.

Jag har tagit upp tidigare exempel på mina exmän. Min fd make förmådde inte riktigt ändra sitt levnadssätt när vi fick barn. Det gjorde mig så oerhört förvånad, minns jag. Man MÅSTE ju helt enkelt bli vuxen när man får barn…?

Och partner nr 2 kunde inte byta från ungkarlsliv till relationsliv. Han kunde/ville inte ta till sig några förändrade vanor vad gällde t ex planering av semestern eller julfirande. Det verkade inte falla honom in att prioritering av tiden blir annorlunda när man går in i ett förhållande.

Det var den typen av utveckling och förändring som jag trodde skulle gå automatiskt. Det gjorde det ju för mig. Om man blåvägrar att ändra på något bör man förstås inte skaffa vare sig en partner eller barn.

Men jag har alltså inte haft förmånen att träffa någon partner med den inställningen.

Nimue · 6 April 2022 08:52

Kan hålla med om att det här är en knepig fråga. Det är ju en vanligt förekommande käpphäst att man aldrig kan förvänta sig att partnern ändrar sig utan att man ska utgå ifrån att det är det man ser från början som man kommer att få. Men den är väldigt svår att förhålla sig till när det gäller de saker du tar upp. Självklart måste man väl i någon mån ändra sitt beteende och sin livsstil om man skaffar en relation? Fortsätter man att leva EXAKT som innan så har man väl per definition ingen relation? Och ännu mer så när det gäller att skaffa barn, det är ju ett stort åtagande, det är väl klart att man måste ta det ansvaret och att man borde kunna lita på att den som frivilligt går med på att skaffa barn i och med det också är beredd att göra åtminstone vissa förändringar för att det ska gå i praktiken.

nuggen · 6 April 2022 10:56

Hej @Trassel

Då hajjar jag att du blev förbannad osv. över dessa två killar, ett självklart betende att ta ansvar för gruppen när kids kommer in i spelet.

Men du drog på stora trumman om förändringar när du skrev inlägget, jag fattade att du tog alla över en kam.

När du skrev att nr.2 inte bytte " liv " utan fortsatte sitt ungkarlsliv så undrar jag varför spolade du inte han tidigare ?

Trassel · 6 April 2022 13:01

Ja du, varför? För att jag hoppades? Lade för stor tilltro till hans försök och intentioner? Eller för att jag litade på att han sa att han jobbade på det och gjorde så gott han kunde?

Jag är som sagt var lite för bra på att ge människor väldigt många chanser. Jag tror alltid att NU har han förstått! Den här gången gick det fram! Äntligen lyckades jag förklara hur det här påverkar mig! Nu kommer det bli ändring!

Men det har aldrig blivit så. Jag har aldrig upplevt en relation där någon har steppat upp på det viset.

Trassel · 6 April 2022 19:37

Ja, det känns ju som ett ofrånkomligt faktum. Inte för att jag räknar med att någon ska byta personlighet. Men jag kan heller inte riktigt piska mig själv för att jag trodde att exet var beredd att omprioritera vissa ting den dag han uttalade att han ville ha en riktig relation.

Man lär sig, på gott och ont. Det är ju bra att inse att det inte finns några allmängiltiga definitioner av något alls, så att man kan vara tydlig.

Tyvärr har jag även lärt mig att inte lita på att folk menar det de säger, hur tydlig man än själv försöker vara. Om jag någon gång engagerar mig i en ny relation känns det som att jag kommer behöva ha en enormt lång lista med sånt som behöver tolkas, definieras och redas ut i detalj. Fan vad sexigt!

onedaymore · 6 April 2022 23:21

För mig är det ren överlevnadsinstinkt. Eller har snarare utvecklats åt det hållet.

Tidigare hade jag alltid grundtanken att människor utvecklas. Vi lever, skaffar erfarenheter, får fler perspektiv och blir förhoppningsvis lite mer förstående och klokare med åren. Likaså hade jag inställningen att detta är vad människor i allmänhet vill.

Men det var ingen bra inställning att ha i relationer, märkte jag sedan. Tvärtom, hur många därute har inte bitit ihop år ut och år in med tanken att partnern en vacker dag ska vakna upp och bli den person man önskar att de vore?
Och hur många har inte kastat bort sina egna liv i denna eviga väntan?

Med mitt ex-ex hade jag en fantastisk kemi. Vi hade verkligen roligt ihop, och kunde prata om allt. Men däremot hade han andra problem, och den relationen blev väldigt destruktiv
Ändå fokuserade jag på hur bra vi kunde ha det, och ville tro på honom varje gång han lovade att förändras. Jag tog tillbaka honom flera gånger, eftersom han menade varje gång att saker och ting skulle bli annorlunda. Han menade att han vuxit upp och äntligen förstått vad som var viktigt för honom. Han började gå i terapi. Han målade upp framtidsplaner.
Och så vidare

Men naturligtvis höll det inte länge. Han var i grund och botten samma person, och inga löften i världen kunde ändra på det.

När mitt senaste ex började på samma sätt när jag avslutade den relationen slog jag dövörat till. Jag ville inte bli lurad igen, och jag tog inte honom tillbaka.

Min inställning idag är att de personer som vill förändras och utvecklas gör det. Kontinuerligt. De lovar inte. Och de väntar inte till specifika tillfällen. De gör det för som egen skull, för att de har en egen inre drivkraft att lära sig mer och bli bättre versioner av dem själva.

Så visst tror jag att människor kan förändras. Men jag bygger aldrig mer en relation på det. Och jag litar inte på en enda människa som lovar bot och bättring, för det är oftast en lögn baserad på egen vinning

Honungspaj · 7 April 2022 15:12

Det här inlägget beskriver något som jag tycker är hjälpsamt för personlig utveckling även under problem och kriser.

Trassel · 9 April 2022 08:19

Accepterandets ädla konst!

Jag minns att en av de tankar som hjälpte mig mest när jag mådde uselt efter uppbrottet var att jag tillät mig att må uselt.

Visst fick jag höra många peppande kommentarer från omgivningen som välvilligt försökte få mig att inse att mitt liv skulle bli bättre utan exet. Och nog var det rätt skönt att få höra “han var ändå inte värd dig!” och liknande obligatoriska tröstfraser.

Men sånt tar inte bort smärtan. Jag hade inte förmåga att se några fördelar med alltihop. Inte då.

För mig funkade det bättre att påminna mig om att livet suger ibland och att det ingår i kontraktet. Att inte försöka hitta det positiva, inte försöka bli tvångsglad, utan bara lida ett tag - det var befriande.

Och nånstans i den känslan upptäckte jag att jag kunde må bra i andra delar av livett, samtidigt som jag sörjde exet. Det fanns ju så många andra aspekter av min tillvaro som fortfarande var intakta.

Sorgen minskade inte av det, men det andra kunde få lite mer utrymme.

Masai · 9 April 2022 08:33

Kloka ord, tar med mig!

Masai · 10 April 2022 15:15

Jag lägger en fråga är, för att se om man kan få lite tips.

Jag förstår att de flesta av oss som hänger här på forumet, har ju blivit kraftigt törnade på olika vis och insett att livet inte riktigt blivit som vi tänkt oss. Hur har ni jobbat med acceptans? Vad är det som gör att ni så småningom kan släppa taget och sakta men säkert gå vidare mentalt? Och vad är/har varit era fallgropar? Jag förstår att det inte är några lätta svar, och inte heller någon quickfix.

Likaså det här med att bygga upp sin tilltro till sig själv igen, är något jag också skulle behöva, tycker att det hänger ihop med att finna acceptans. Det var @Anonymt2022 som nämnde detta ordet i sin kloka lista, och jag kände att den punkten träffade mig.

Jag har vissa dagar så svårt att ha tilltro till mig själv. Jag behöver hela tiden bekräfta mig själv med det jag gjort, ta fram ryggsäcken med skuldstenar, lyfta fram och plocka undan en efter en. Fast alla andra utifrån ser att det inte fanns några val. Det är det här ”självklandret”, som @Noomi nämnde om, som jag så lätt fastnar i ibland. Jag får verkligen jobba med att inte ta på mig skuld- och skam-filten, fast det oftast är tydligt att jag inte kunnat göra annorlunda.

I botten har jag haft låg självkänsla i livet, och släpat på en del medberoende-beteenden, så det kan väl vara en förklaring. Men hur har ni jobbat med er själva, när livet blivit törnat? Att hitta tilltro på er själva igen? Hur har ni blivit mer stabila och grundade igen?

Kanske är det att ge sig tid att sörja, i kombination med att återhämta sig, motionera och göra trevliga saker för sig själv. Jag märker att när jag är fullt ockuperad av att göra massa saker, trängs dessa tankar undan, men när jag blir ensam kommer de igen. Jag tror att yoga/meditation också är en bit som kan komplettera det andra, plus fortsatt samtalsstöd. Men annars är det kanske mest tiden som ska gå.

Trassel · 10 April 2022 17:19

Bästa vägen för mig har varit just att inse att livet innehåller massor med oönskade upplevelser för alla.

Det råder ju nån sorts diffus uppfattning i samhället idag att vi har rätt till perfekta liv. Vi lever i en sorts du kan uppnå allt du vill-era. Och även om vi naturligtvis inser att det inte är sant så tror jag att vi i hög grad präglas av myten om att ifall man bara gör rätt så kommer man få sitt perfekta, välförtjänta liv. Åtminstone undermedvetet.

När det sedan inte blir perfekt utan rätt kasst - då kan vi reagera med bestörtning, ilska, självförakt eller vad som helst. Vi kan tycka att vi är oerhört orättvist drabbade. Eller tänka att vi måste vara värdelösa som har råkat ut för de här motgångarna.

Men när jag började inse på allvar att allas liv krånglar mer eller mindre och att det är så liv fungerar, då kunde jag anta en mycket mer avslappnad inställning. Mitt liv är inte alls misslyckat eller ovanligt hårt utsatt! Det är ett helt vanligt liv, de funkar så här!

Jag har själv harvat genom träsket av orättvisa. Alla andra har minsann perfekta, lyckliga relationer! Varför har jag två kraschade förhållanden när alla andra lever underbara tvåsamhetsliv med drömpartners?! Det måste vara för att jag är en hopplös människa som inte förtjänar bättre!

Och det är ju förrädiskt lätt att stanna i de där egna tolkningarna och börja övertyga sig själv om att de står för den enda sanningen.

Där var min terapeut guld värd. Jag rekommenderar terapi till alla som är benägna att straffa sig själva med dåliga tankar! Han lyckades alltid föra in lite mer sansade perspektiv, på ett lite underfundigt och humoristiskt vis som passade mig perfekt.

Det terapin verkligen bidrog med för min del var mandatet att lita på mig själv. Jag kom ofta till psykologen med mina tvivel om jag verkligen hade agerat rätt i olika situationer, och jag gick alltid därifrån med känslan av att mitt eget omdöme duger alldeles utmärkt till att avgöra den saken.

Men du verkar jobba på utmärkt med det på egen hand, @Masai! Det gör jag också, jag hade egentligen behövt mycket mer terapi. Men det är ju en kostnadsfråga. Dock har jag fått så många verktyg att jag klarar mig rätt hyggligt i det egna övandet.

För ett övande är det! Ett livslångt!

onedaymore · 10 April 2022 17:57

Jag skiljer mellan tre saker, nämligen tilltro till mig själv, tilltro till andra och tilltro till livet.

För egen del har jag exempelvis ingen tilltro till livet, för det har jag rent ut sagt inte haft någon anledning att ha. Likaledes har jag inte haft några större anledningar att känna tilltro till andra, och då i synnerhet inte i relationssammanhang. Det betyder såklart inte att det inte går att få en bra relation, men för egen del känner jag osäkerhet i sådana sammanhang, och i dagsläget känner jag heller inte att det vore värt besväret att ens försöka hitta någon bra man för en stabil relation.

Men för att hitta tilltro till mig själv fick jag separera mig från andra aspekter. Jag definierades inte av vare sig mina relationer eller av mina brustna relationer, däremot definieras jag av modet att avbryta destruktiva relationer och förmågan att säga nej till personer som inte behandlar mig schysst. Och när jag började tänka på det sättet kunde jag också känna mig stolt istället för misslyckad över allt som hänt i mitt liv. Inte minst relationsmässigt, trots att jag knappast haft så många lyckade och långvariga relationer att visa upp för omvärlden.

Livet kan vara förjävligt och människor kan vara förjävliga. Det kan vi inte alltid göra något åt. Men det har ingenting med mig att göra

Jag tror att @Trassel har en poäng. Så länge som vi blir itutade att allt går med rätt inställning är det också lätt att vi börjar tvivla på oss själva så fort vi möter motgångar. Men motgångar, förluster och separationer är en naturlig del av livet, och har alltid varit. Vi kan inte alltid styra över detta, och därför finns det ingen anledning att tappa tilltro till sig själv för att livet går oss emot eller för att människor behandlar oss illa.

nu_ar_allt_bra · 10 April 2022 18:59

En del här skriver om att man känner sig misslyckad för man inte nått upp till de ideal som finns, om framgång i livet, framgång i relationer, osv. Det är inget jag har brottats med, har liksom ingen idealbild över hur livet ska vara, och är fullkomligt befriad från avundskänslor gällande andras tjusiga sociala medier - blir bara glad när jag ser andra ha det fint.

Det som jag brottas med är framför allt känslor av att vara bortvald ur sociala sammanhang, man har förlorat sin plats bland människor som en gång var ens familj. De samlas och umgås, men nu utan mig, och nån annan tar platsen jag en gång hade. Jag känner ingen som helst bitterhet mot de andra eller mot den nya, utan det är helt och hållet en känsla fokuserad på mig själv. Det känns som när man var liten och ingen ville välja en till sitt lag på fotbollen i skolan. Man är oönskad. Och samma när ens barn är iväg och gör roliga saker, men jag är en del av det längre.

Jag vet rent logiskt att allt är precis som det ska vara, min plats i andras liv är annorlunda nu. Och oftast är det ok och inget som bekommer mig. Men ibland svider det till, trots att det inte borde. Det jag gör då är att påminna mig om att det är såhär det är nu, låter känslan rinna in, och sen rinna ut. Låter den finnas men jag tar inte tag och håller den kvar längre än den behövs. Vänder tankarna framåt istället för bakåt. Försöker se mig utifrån. Och när jag gör det ser jag en bra pappa, pojkvän, vän, familjemedlem, ex-man, och arbetskollega. Jag vet att ingen är egentligen missnöjd med mig, det jag gör och den jag är duger till. Skulle något hända mig hade alla kring mig brytt sig om mig. Det som hänt i livet har passerat, så allt som kommer hända finns framför mig. Så jag låter det negativa rinna ur.

Min största oro i början var att inte duga till som pappa på egen hand. Vår ansvarsfördelning hemma var väl till viss del klassisk, och hon har minne som en elefant, jag som en guldfisk. Men facit efter 1,5 år kan inte vara annat än att jag är alldeles utmärkt som ensam pappa! Jag oroade mig i onödan

Masai · 10 April 2022 19:00

Alltså tack snälla @Trassel @onedaymore , ni är så grymma på att ge tips och kloka råd , och förstå det man skriver efter. Och jag kan ju i era inlägg generellt känna igen mig ganska mycket i det ni beskriver, det ni skriver passar mig ofta klockrent. Så tack för det! Uppskattar verkligen att ni tog er tid att svara båda två.

Jag känner väl att jag som person genom livet haft lätt för en hel del saker såsom skola och sportsliga aktiviteter, så där känner jag att jag har byggt ett ok självförtroende. Men jag har sedan tonåren ungefär haft det lite kämpigt att känna mig trygg i mig i relationer, lita på det jag själv tycker och tänker, stå upp för mig själv, vilket påverkat att jag haft lite sådär självkänsla. Varit osäker på mig själv, gått efter andras kompasser snarare än min egen. Men den förändringens resa är jag mitt upp i nu. Nu ska det bli ändring på det och startskottet var beslutet om skilsmässa, det kan jag nog tydligt säga, efter dryg ett halvt liv passerat (!).

Nu ska jag i lugn och ro reflektera lite mer kring det ni skrivit.

Masai · 10 April 2022 19:02

Det här var också så bra, tack för du delar med dig @nu_ar_allt_bra . Ska begrunda era inlägg ytterligare. Såå hjälpsamt, och jag känner igen mig också mycket i det ni skriver.

mordillo · 10 April 2022 20:48

Jag känner att det här jag har kunnat skriva om mig själv, du är inte ensam i att känna så här.
Det jag kämpar med nu är ffa att inte hänga upp mig på andra personer (vänner, relationer) utan vara tillräcklig i mig själv, lita till vad jag tänker och känner utan att behöva “godkännande” av nån annan. Att det är helt ok att vara ensam och om jag är ensam känna att det är ok, det är inte för att jag är bortvald utan för att jag valt det och det är ok.

Masai · 11 April 2022 03:44

Så klokt tänkt, för så är det ju !

Det sitter väl så djupt etsat i oss att vi ska vara med andra, i olika slags relationer, som par eller familjer, eller på annat sätt, som gör att vi får tampas med den här ensamhetskänslan extra mycket. Vi är ju i grund och botten flockdjur, och gör man annat än den traditionella normen, får vi verkligen träna på att rättfärdiga det på något vis.

Vi är också olika som personer. Jag är yngst i syskonskaran, och den som trivts mest med att vara just ensam då och då. Jag har haft ett behov av att känna mig trygg med några få, men har inte varit den som varit ute och träffat nya personer hela tiden. Har då kanske hellre velat vara själv och gjort ngt annat. Men mina storasyskon var mer utåtriktade och sociala, särskilt ett av dem. Likaså en av mina föräldrar. Och jag fick på något sätt ganska tidigt för mig att det är så man ska vara, det är dit man ska sträva efter, att bli ”social”. Och när det krävdes ansträngning för mig att prata med nya människor eller det inte kändes naturligt att gå på fester med nya människor hela tiden, trodde jag det var ngt fel på mig.

Idag har jag ju tränat upp den sociala sidan, men är på min vakt att värna den jag själv är och lyssna på mig själv, vad jag behöver, inte hur jag tror någon tycker det ”bör vara”.

Masai · 11 April 2022 03:59

Det ligger mycket i detta, det är verkligen en sådan tid vi lever i, i stor skala. Jag kan tycka det har varit enormt stressande ibland, hur det ”bör vara”. Sedan skilsmässan, när min ekonomi egentligen ändå blivit mer ansträngd, kan jag uppleva att jag känner mig på något sätt friare i tanken, och bryr mig mindre om vad omgivningen gör. Det är nog det att jag känner att jag har mitt liv i mina egna händer numera, så kände jag inte förut.

Men jag vet också med mig att jag är en person som väldigt lätt suger åt mig vad som händer i omgivningen och behöver verkligen träna på att stänga av och inte bli så påverkad. Jag vill bli mer grundad i mig själv, och jag tänker att kanske mindfulness/yoga/meditation kan hjälpa till med det. Att blicka inåt. Djupandas. Något åt det hållet. Utan krav då.

Så skönt! Det vore kanske bra att lära sig några frågor till sig själv att ställa, bara för att stämma av i stunden, för att förvissa sig om att ja, jag tänker rätt. Inte rusa iväg med självtvivlet utan stanna med tanken i tid.

Masai · 11 April 2022 04:37

Jag tror jag har själv har haft en sådan approach till livet, att bara jag gör, kämpar, löser osv, så fixar det sig. Det är liksom upp till mig, inga krav ska ställas på någon annan. Det var också där jag körde in i diket i relationen jag lämnade. Jag vände ut och in på mig själv till slut, tills jag av ren överlevnadsinstinkt var tvungen att bryta. Men jag tror jag har en del jobb kvar med mig själv, för även om jag förstått att jag inte kan fixa allt (låter som jag tror jag besitter någon slags övernaturlighet!), att allt inte går att påverka, så sitter en del tankemönster och beteenden hos mig hårt kvar. Jag har liksom skapat egna sanningar som inte varit hälsosamma eller egentligen sanna för mig alls.

Jag tror också att genom att jag levt i en relation där skuldbeläggande förekommit, fr a när jag säger vad jag tycker och tror, så tvivlar jag kanske lättare och snabbare än andra. Jag har en hel del träning kvar.

Det här var ju jättebra. Vända på det hela.

Jag kan i mina jobbiga stunder hamna i tankesvängen att lägga all skuld på mig, att om jag bara satte ned foten tidigare, om jag bara var ännu mer tydlig, så kanske det inte behövt gå så långt. Men jag tror den tankesvängen har också att göra med att jag tampats med en del dålig självkänsla och skuldbeläggande i relationer, det sker liksom automatiskt, kommer av bara farten.

Jag får försöka hitta sätt att stanna upp när tankarna rusar iväg då. Att tänka på att man varit modig och stark som vågat stå upp för sig själv, sunt beteende och sunda värderingar. Ja, bättre sent än aldrig.

Trassel · 14 April 2022 15:06

Ofta läggs skulden på den som är “för snäll”.

Tänk om jag fått en krona för varje gång som jag fått höra från andra att anledningen till att jag blivit överkörd är att jag är för snäll.

Själv tycker jag att anledningen lika gärna kan vara att andra är för hänsynslösa. Och jo, jag vet att man inte kan förändra andra, yada yada. Men ord har betydelse. Att tala om för någon att hon är för snäll är ju en sorts blame-the-victim-retorik.

Ibland har jag börjat svara emot när den välmenande omgivningen kommer med sin standardkommentar: “Du är för snäll, helt enkelt, du måste sätta ner foten!”.

Nej, jag är precis lagom snäll, säger jag. Det är andra som är lite för egoistiska.

Med detta sagt har jag dock blivit betydligt snabbare att säga ifrån när det verkligen behövs. Men jag anser verkligen inte att det borde behövas så himla ofta. Världen är väl trots allt inte full av okänsliga egon som bara letar efter någon att utnyttja? Det vägrar jag tro!