Jag kan förstå ditt resonemang om situationen ser ut ungefär så här:
En i familjen jobbar heltid och tar samtidigt ansvar över alla hämtningar och lämningar, vab, logistik, möten, förpliktelser, planering, inköp och dessutom hushållsarbetet.
Medan den andra partnern ligger i soffan och äter praliner från morgon till kväll.
I så fall håller jag fullständigt med om att det är mer än nog att man drar in pengar i detta nu, utan att behöva kompensera någonting.
Men handen på hjärtat, är det verkligen så det ser ut?
För mig låter det verklighetsfrånvänt att tro att de flesta som går ned i arbetstid under en del år på grund av familjen gör det för att de är lata och inte ids jobba fullt ut. Och om någon är såpass dum att de själva väljer ett sådant upplägg lär de få ett bryskt uppvaknande när de inser hur mycket jobb som krävs för att ta hand om barn, familj och hushåll.
För visst känner jag en hel del (kvinnor) som gått ned i arbetstid, men jag känner inte någon som inte har jobbat hårdare och med längre arbetsdagar än sin partner, om man inkluderar det obetalda arbetet.
Sen ska jag inte utesluta att det finns lata individer som medvetet undviker att jobba, och som kanske använder barn som en förevändning. Det finns folk till allt. Men jag tror som sagt inte att det är det typiska fallet
Jag tycker heller inte att man kan utgå från att det gå i alla familjer att båda jobbar heltid. Det kan finnas oändligt många anledningar till att det inte fungerar för barnen eller av andra anledningar. Och jag tycker inte att vi ska döma ut deras anledningar. Och jag tror inte att man ska utgå från att det beror på arbetsskygghet.
Men att den som under tiden får jobba ostört och tjäna sina pengar är vinnarna tror jag nog ändå att vi är överens om? Där är åtminstone forskningen enad till den grad att jag faktiskt inte tror att jag sett en enda avvikande rapport (med reservation för att det dock ändå kan finnas någonstans, givetvis).
Och för mig känns det naturligt att om jag drar en vinstlott på min partners bekostnad ska han kunna lita på att jag inte lurar honom. Då känns det självklart att jag ska se till så att han får sin del av kakan, om han har möjliggjort min framgång.
Men det finns många varianter på detta där åsikter verkar gå kraftigt isär. Under den tid då min inkomst gick kraftigt upp i relation till min dåvarande partner såg jag det som helt naturligt att jag också betalade mer och bjöd på mer (även fast det inte varit han som på något sätt möjliggjort mitt avancemang) Men jag har förstått att många andra blir provocerade bara över tanken på ett sådant upplägg.
Och vi ser ju hela tiden situationer där mannen dragit iväg ekonomiskt medan kvinnan varit hemma, och sedan efter separationen gör allt vad de kan för att ändå inte behöva betala högre underhåll för barnet än absolut minsta möjliga. Allt medan hon måste vända på varenda krona.
Så jag tror inte att det är ovanligt att anse att den som tjänar minst får skylla sig själv, även om den personen kanske har bidragit väsentligt mycket mer till familjens välfärd.