För drygt 10 år sedan gifte jag mig med min man. Vi har två små barn tillsammans, hus, hund… ja allt det där.
Nu droppar han att han vill skiljas. Till en början säger han att det är för att jag inte älskar honom. Vilket inte är sant.
Efter hand så utvecklas svaret till att han inte känt att jag älskar honom. Vilket säkert stämmer, det är ju hans känsla så den vet jag inget om. Han säger också att han tror och har trott att jag tänker lämna honom och att jag ska träffa någon annan.
Det är kanske det som är grundproblemet, jag vet inte, att jag inte vet. Han berättar nämligen ingenting för mig. Varken vad som händer, hur han känner eller vad han behöver. Det gör att jag utifrån min bästa förmåga försöker men lyckas inte.
Under de senaste ca 3 åren har vårt liv och framför allt hans liv utsatts för en del påfrestningar. Jag har sett att han inte mått bra och försökt att få reda på vad jag kan göra. Jag har försökt allt jag kunnat komma på. Jag har frågat vad han behöver men får inga svar. Nu kommer det smygandes att han inte känt att jag stöttar honom i det här på det sätt han behövt. Jag har frågat och försökt…. Men misslyckats.
Nu säger han att han vill skiljas. Jag vill inte skiljas. Jag älskar honom och känner mig ledsen över att han inte gett mig en chans att ”göra rätt”.
Vi har bokat tid på parterapi. För att iaf få reda ut vad som hände. Jag hoppas väl också att han ska förstå att det han tror inte är sant. Att jag älskar honom, att jag aldrig ens tänkt tanken att lämna eller bedra…aldrig.
Är det någon som har liknande erfarenheter eller tankar? Jag vet inte hur jag ska hantera hela den här situationen och går sönder av att inte veta om han tänker kasta in handduken innan vi i alla fall fått reda ut vad som hänt.
Beklagar verkligen, det är en jobbig sits att sitta i.
Jag känner igen beteendet, något jag kopplat till dålig självkänsla. Mitt ex har under hela vårat förhållande hållit på sådär. “Hur kan du älska mig?” “Du ska väl inte träffa någon annan?” “Vad ser du hos mig som är så dålig?”. Nu var det hon som lämnade mig utan ett ord i förväg trots att jag bett om samtal, frågat om hennes behov osv. Det lät ungefär som du beskriver “men jag trodde inte du älskade mig” “jag trodde inte du ville fortsätta, det var signalerna jag fick”.
Suck.
Mitt ex hade såklart hittat en annan gubbe.
Jag är nog inne på att din man har någon annan på G annars brukar det inte komma så plötsligt. Det låter som att han försöker slingra sig och lägga ansvaret på dig. Men det måste förstås inte vara så.
Oavsett så verkar ni likt väldigt många andra lida av kommunikationsproblem. Svårt att säga men det låter ju som du försökt nå fram och han inte vill öppna upp och vara sårbar. Det är väldigt svårt att göra något åt sådant om personen inte själv vill förändras. Jag försökte i 13 år och det ledde ingenvart…
Känner absolut igen ditt scenario även om detaljerna skiljer sig. Vi hade många tunga år pga sjukdom, småbarn, företag under corona, renovering osv osv. Frågade många gånger hur han orkade och mår. Försökte inbjuda till diskussion och stöd. Men fick alltid svaret att det är okej, jag behöver inte bekymra mig - ända tills det tydligen inte var okej längre och han bröt ihop big time. Men då hade han tydligen redan fått uppmärksamhet någon annanstans och jag dög inte längre. Så jag skulle absolut inte heller bli förvånad om det är så i ert fall också, hoppas inte men varningssignalerna finns där.
Att göra som mitt ex och din man gör är fegt och hänger troligen ihop med dålig självkänsla, så var det definitivt i mitt ex fall. Han vågade inte visa sig sårbar för han var rädd att han inte skulle duga då. Vilket jag aldrig någonsin antytt men det sitter djupt i honom från barndomen. Det är lättare att fly till en ny än att verkligen möta sina demoner och jobbiga känslor. Mitt ex öppnade sig en del i parterapin och jag är glad för det, hade önskat att han fortsatt i terapi ensam. Men det gjorde han inte. Idag är vi separerade sedan februari 2023 men goda vänner ännu. Han har ett förhållande med kvinnan han lämnade mig för, trodde inte det skulle hålla så här länge men vi får se hur det går. Själv mår jag bra numera, behöver inte fundera på vad jag gör “fel” och ta ansvar över hans känslor. Har mer energi över till roligare saker.
Ledsen att du behövde gå igenom det. Men skönt att höra att det finns ljus i tunneln. Jag hoppas att det inte är någon annan, men det är klart att jag börjar undra.
Det är ju oavsett ett underligt skäl att han använder sin egen uppfattning kring vad Du ev känner eller inte känner som skäl för att Han vill skiljas? Eller? Visst har jag förstått det rätt?
Känns ju rätt fegt i sådana fall.
Det måste väl åtminstone formuleras om till vad det är han känner eller inte känner som lett fram till att Han vill skiljas.
Det låter som en bra idé att reda ut det där med ett proffs så det åtminstone bli rätt ord på det hela från hans håll.
I 999 fall av 1000 har män träffat någon ny när de säger så här. Var beredd på att så är fallet, även om han kommer neka in i det sista. Det är också det klassiska.
Finns inte så många män… och kvinnor oxå för den delen som lämnar bara sådär. Om han inte är lite unikum så har han bekräftelse från annat håll. De allra flesta erkänner inte trots bevis, “stampa på halsen” mm. Även den mest ärliga person ljuger i dessa situationer. Ta inte åt dig en massa kritik, problemet ligger nog till största del i honom. Som flera skrivit dvs självkänslan eller brist på.
Min man antydde i ett par år att han oroade sig för att jag skulle lämna honom. Sedan började han säga att han var säker på att jag varit otrogen. Han pekade på småsaker, som tydligen skulle “bevisa” att jag varit med någon annan man. Sade att han mådde jättedåligt över det och knappt kunde sova på nätterna.
Vad gjorde jag då? Jo, jag ansträngde mig en massa för att bevisa motsatsen förstås. Försäkrade honom om att jag aldrig skulle titta åt någon annan, och så såg jag till att ha barnen med mig överallt, så han inte skulle tro att jag träffade någon annan när jag inte var hemma.
Jag var väldigt upptagen med att visa hur trogen jag var, och därför missade jag att märka hur otrogen han var. Naturligtvis …
What??? Menar du att han försökte gömma sin egen otrohet genom att skuldbelägga dig för att vara otrogen? Har aldrig hört något så uträknande, jäklar va fult. Så medvetet.
Du har förstått det rätt. Det var det som jag reagerade mest på. Han kan omöjligt veta vad jag känner eller inte känner. På samma sätt som jag inte kan veta vad han känner. Jag känner mig väldigt splittrad till allt.
Jag vill iaf ha en ordentlig förklaring innan jag tänker släppa det. Vi har barn ihop. Så det måste fungera oavsett hur det slutar.