Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Paus

Jag vet inte hur jag ska börja men kort och gått behöver jag tips eller någon form av hopp om att detta kan komma att lösas. Gifta i ca 10 år med 3 barn. Sista barnet blev till för två år sedan , oplanerat. Blev även oplanerad gravid innan sista barnet och maken tvingade då mig till en abort. Så han visste om att jag skulle vägra en ny abort och levde på som vanligt tills en vecka sedan då han sa att han inte känner någon kärlek och inte älskar mig. Han vet inte riktigt tills 100% och har nu begärt en paus. Vad menas med det egentligen? Kan det bli bättre? Han är en tyst typ så ingen som kommunicerar och vägrar familjerådgivning. Egentligen har jag dragit allt lass med barnen, aktiviteter, utflykter, sjukhusbesök etc. Sonen har även multi kroniska sjukdomar där bara jag har varit delaktig i. Men ändå känner jag en form utav rädsla. Kommer detta påverka barnen? Tänk om han hittar en ny? Han har aldrig velat detta familjeliv känns det som och har alltid haft en sur min . Aldrig glad, aldrig kreativ , aldrig förslag på aktivitet. Det har varit väldigt mörkt i alla dessa år ändå har jag en form utav hopp. Jag är rädd för att barnen ska ta skada av detta och bor nu hos min mamma med alla 3. Han träffar dom två äldsta på helgerna men yngsta 1 åringen träffar han inte alls. Allt är ju så nytt så jag vet inte. Kan någon tipsa om något alls? Positiva erfarenheter av paus? Ska man ge upp? Jag vet att han inte är värd mig det har alla sagt även hans familj men ändå älskar jag honom. Är jag dum? Naiv? Behöver prata med någon…

Alltså förlåt om jag kommer vara rak på sak men han verkar inte vara någon att satsa på. Varför har han inte träffat 1 åringen? Utav det du beskriver låter det som att han inte trivs med familjelivet och då är det nog bättre att bryta ihop, läka och börja ett nytt liv.

1 gillning

Dette er det du som skriver, du har tydeligvis innsikten og forståelsen for en av faktorene til hvorfor han oppfører seg som han gjør. Hva forteller dette deg? Tror du han kan endre holdning til familien på sikt, at han blir en glad og deltagende familiefar? Vil du få et enklere og mer forutsigbart og gladere liv alene? Vil et liv alene gjøre at du slipper hans negative påvirkning? Har han bidratt så mye frem til nå at du kommer til å slite enormt ved å bli alene, eller har du klart deg uten ham frem til nå?

Styrkeklemmer til deg :hugs: :hugs:

@Gabriellaolsen, läs ditt eget inlägg och tänk dig att det är din dotter om några är, eller din syster i nutid. Då blir det nog uppenbart hur du bör förhålla dig till situationen och ffa. till ditt eget beroende av en man som är som du beskriver din.

Sedan det där med en man som du säger aldrig har velat ha familjeliv öht och som ville att ni skulle göra en abort för att han absolut inte ville ha fler barn… så om du är brutalt ärlig med dig själv så hur tänker du själv kring det faktum du själv inte såg till att du absolut inte blir gravid med tredje barnet förrän ni båda var överens om att ni båda orkar med ytterligare ett barn. Du visste ju efter aborten att han inte ville ha fler barn, eller till och med som du säger nu att han kanske inte ens velat ha barn in the first place. Han ville inte ha detta tredje barn och det kan mycket möjligt vara vad som komplicerar hans egen känslomässiga relation till detta sista barn, även om barnet är helt oskyldigt i sammanhanget. Men förhoppningsvis så ger de känslorna med sig med tiden hos honom.

Du kommer med all sannolikhet inte att kunna förändra honom, även om du hela tiden försökt. Du skriver dessutom att du alltid har roddat hela familjesituationen helt ensam så skillnaden nu blir kanske inte så stor som du befarar. Största skillnaden kommer förmodligen inte att ligga på ett praktiskt plan, utan emotionellt för dig själv. Hur du klarar att släppa ditt eget beroende av den mannen. Förhoppningsvis kan han, för sina barns skull, med tiden uppamma någon form av intresse och delaktighet i deras liv framöver även om er parrelation kan visa sig vara över.

Ja det är som ni säger. Tror det handlar mer om det emotionella planet men ändå känns det så smärtsamt för att veta att nu är man ensam…/på riktigt? Jag vet inte. Hade det varit min dotter som
skrivit detta hade jag blivit brutalt ledsen över hennes val av partner.

1 gillning

Alltså - har han någonsin velat ha ett familjeliv?
Hur blev ni ihop?
Vem var det som ville gifta sig?
Diskuterade ni innan hur ni såg på familjeliv?
På mig låter det som han inte vill ha familj så det är ditt projekt med en ytterst ovillig make.

Det var jag som i princip ville gifta mig och han hängde med på tåget. Accepterade ett barn, accepterade andra barnet , tredje aborterade vi och fjärde oplanerad. Så sammanlagt 3 barn men väldigt lite delaktighet från hans sida och det har jag accepterat på någe sätt. Jag trodde dock aldrig denna dag skulle komma så jag är så ledsen. Vi har dock inte haft någon intimitet på ett år… kanske borde ha sett något tecken därav

När ni träffades, var det du eller han som ville bli ihop?
Det låter som att han inte riktigt varit med på tåget.
Som jag tolkar det du skriver är det du som velat ha barn och familj medan han varit mer tveksam.

Kära du om det är någon tröst så har jag gått på samma nit så du är inte ensam. Jag gav 18 år till en man som de sista 10 åren lekt en katt och råttalek med mina drömmar. Enna dagen vill inte gifta sig vill separera sen friar han. Sen velar han om barn men ändrar sig och vill så vi adopterar. Sen i somras efter velande om syskonadoption vill han skiljas när vi har fått allt klart och stod väntande i landet bara att dra tillbaka så nu blir det inga fler barn och inget syskon på min del i alla fall. Vet du vad idag är jag glad att han gjorde som han gjorde hade inte velat leva med en sån empatibefriad människa längre. Mitt liv är faktiskt bättre utan honom vilket känns hemskt att säga. Idag har bilden klarnat över vem han är!