Pappa lämnar mamma

Joah · 29 Juni 2019 09:50

Min pappa lämnar mamma efter 30 års äktenskap. Jag är vuxen och har tre vuxna systrar, vi är mellan 23-35 år. Vår familj är så stark och vi är så nära, var och en och allihop tillsammans.
Han lämnar på bästa sätt han kan, med den största omtanke om mamma. Han är så klart jätteledsen men detta är vad han vill. Vi är chockade och ledsna för de har aldrig levt stormigt eller liknande. De har alltid haft det bra, vi har sett deras närhet och värme för varandra, sett deras älskvärda blickar på varandra, men under det senaste 1,5 året har pappas känslor svalnat för min mamma. Det har varit många smågrejer och en tråkig svacka som lett till detta. Han orkar inte och vill skiljas. Detta är precis i början och de lever fortfarande ihop men ska nu sälja sin villa och leta varsin bostad.

Min mamma är den mest fantastiska människa jag vet och hon är så ledsen. Hon har så ont. Hon älskar min pappa så mycket och kan inte tänka sig ett liv utan att vara gift och tillsammans med honom. Hon lider. Men hon skuldbelägger inte honom. De resonerar och löser allt ihop just nu. De är fantastiska båda två.

Jag går i sönder. Jag mår så dåligt. Dels för att de helt enkelt ska skiljas, men också för att min mamma blir lämnad och mår fruktansvärt, och för att det vi i familjen har ihop bryts upp. Vi har så klart fortfarande varandra men alla stunder ihop som en hel familj kommer att försvinna.

Båda säger att de är bästa vänner och vill gärna fortfarande fira exempelvis julafton ihop som en hel familj osv. Men jag vet inte om det faktiskt kommer att bli så när dagen är där. Om de kommer att klara det.

Pappa vill mammas bästa trots allt. Ekonomiskt etc. Jag är så glad över att detta hemska går till på ett så bra sätt än så länge.

Men hur går man vidare? Hur ska min mamma kunna gå vidare? Hennes ord i telefonsamtalet mellan oss efter att pappa hade berättat ekar i mitt huvud. Hur det var den värsta dagen i hennes liv. Hon skyller ingenting på pappa, mest bara på sig själv. Vilket hon inte bör.

Jag går verkligen sönder. Jag vill vara med henne dygnet runt för att hon aldrig ska behöva vara ensam. Hon känner att hennes liv är över trots att hon vet att det inte är det. Hon är 61 år och pappa är 54. Hon tänker redan på när han träffar en ny, hur fruktansvärd den tanken känns. Jag vet inte vad jag ska göra. Att finnas där känns inte tillräckligt. Jag har min egen sorg men tar till mig hela mammas sorg. Mina systrar är ledsna men försöker att inte tänka på det så mycket hela tiden vilket går bra för dem. Men jag är så ledsen och jag tänker på min mamma h.e.l.a tiden.

Noomi · 29 Juni 2019 10:25

Din berättelse belyser verkligen det trauma som ett uppbrott av familjen som institution, med alla de drömmar, förväntningar, förhoppningar, bilder och normer som de flesta av oss bär med oss även i vuxen ålder. I alla de roller som vi har och får genom livet.

Många gånger är det uppenbart att det tom. kan vara mindre traumatiskt att separera själv än att ens föräldrar gör det, även långt upp i vuxen ålder. Du skriver inte om du är yngsta systern?!

I vilket fall som helst så verkar ju dina föräldrars skilsmässa förlöpa på bästa tänkbara sätt och även din mamma kommer med all sannolikhet att hitta ett annat liv som på sikt blir bra för henne, även om det inte heller blir som i hennes drömmar. Hon har fyra fina och omtänksamma döttrar vilket kommer att vara hennes räddning.

För din del så tror jag att du ska ska ta på dig syrgasmasken asap och ta dina egna känslor av sorg och förlust av hur du exakt trodde att din familj skulle se ut och fungera på största allvar. Främst för din egen skull såklart, men i förlängningen till största gagn även för din mamma och på sikt många fler.

Ta genast kontakt med en välrenommerad psykodynamisk terapeut och påbörja din resa genom detta som ju krasst sagt huvudsakligen är dina vuxna föräldrars resa. Skäms inte för att detta är en så stor sorg och besvikelse för dig som dotter, utan var 100% ärlig med hur detta påverkar DIG utan att fokusera enbart på din mamma. Förstå mig rätt, det är guld för henne och dig att du kan engagera dig och visa så stor medkänsla för din mamma i denna situation. Men det ska inte ske på bekostnad av ditt eget psykiska välmående och du behöver kanske hjälp med att bena i exakt vad det är som plågar dig mest, utan att skämmas för att det kan vara din egen förlust.

Var (d)en ung, modig vuxen kvinna och ta genast ansvar för dig själv, dina känslor, dina reaktioner och i förlängningen dina aktioner. På det sättet så underlättar du faktiskt också för din mamma och kan vara henne till verklig hjälp i det som är hennes smärta och sorg. Ibland (läs ofta) är det i vissa mamma/dotter-relationer inte alldeles så lätt att skilja på de egna och den sandras behov och känslor. Allt sammanblandas och båda tror att de gör och känner saker av helt andra orsaker än de egentligen gör.

Lär känna dig själv och du ska se att du kommer att klara detta alldeles utmärkt och faktiskt även att detta trauma kommer att få dig att växa som vuxen människa. Du kommer att kunna hjälpa din mamma, få en ännu mer nära vuxen relation till henne, men hjälp nu dig själv först för att kunna hjälpa henne/andra… sedan kan du hjälpa henne på många vis, varav kanske tom. i stunden flera ännu är lite obekanta för dig, på ett ännu bättre sätt

Stillstanding · 29 Juni 2019 19:05

@Joah, jag blev lämnad efter nästan 30 år med mitt ex. Det är en stor kris att bli lämnad, jag var så trasig. Länge. Men jag tror att det kan vara bra för dig att veta att det är en naturlig reaktion att bli så förkrossande ledsen. Tror många gånger att min omgivning kände sig väldigt otillräcklig, men de gjorde alla rätt för det som behövdes var att de lyssnade och släpade med mig ut på olika typer av “aktiviteter”. Under lång tid. Och att de stod ut med hela mitt känsloregister under denna period. Jag är fortfarande inte helt hel såhär nästan fyra år efter ett mycket hastigt uppbrott, men då blev jag heller inte lämnad på ett ömsint och fint sätt. Men jag har ett liv, ett eget liv och det lever jag självständigt och livet är sedan länge inte längre kaos. Jag har fått en bättre relation med främst mitt äldsta barn som hunnit bli vuxen. Hon tog aldrig hand om mig, men stod tillbaka en del med egna behov denna period har jag förstått i efterhand. Hon har utvecklats till en fin ung kvinna och lärt sig mycket om livet. Jag har ett minne efter några månaders kris då hon sa till mig “Mamma, jag vet att du kan ta hand om dig själv. Du är en stark kvinna, och det är jag också”. Så ett tips kanske är att inte överbeskydda din mamma, hon klarar troligen mer än vad både du och hon tror. Ta hand om er!

nizzehult · 29 Juni 2019 20:46

Blir lite berörd när jag läser detta eftersom jag ser likheter med min egen skilsmässa. Det jag även får upp ögonen för är hur barnen kanske tänker och agerar så här efteråt och i mitt fall misstänker jag att det (numera) bittra exet lagt ut en vinklad berättelse om hur hon upplevde separationen och vill få över barnens sympatier till sig allena och på nåt sätt smutskasta mig.
Vi hade en schysst separation annars tycker jag där vi använde sunt förnuft och höll oss till regelboken men när jag träffade en ny efter ca 1 år ändrades spelplanen drastiskt.

Vi hade tidigare en vision om att vi skulle kunna vara kompisar och goda vänner, kanske på den nivån att vi skulle kunna fira jul tillsammans men nu när jag har träffat en ny så inser jag att detta inte kommer att hända; exet har fördömt henne på alla möjliga sätt och kallar henne saker utan att ens ha träffat människan och vi balanserar på scenariot om vi ska bli riktigt osams. Ville också verkligen hennes bästa på alla sätt och vis men nu är jag inte så säker längre. Nä, släpp den tanken och det räcker med att man kan vara (någorlunda) goda vänner men visst förstår jag att det kan kännas konstigt med att sina föräldrar plötsligt inte kan prata med varandra.

För din egen del så är det så att även om det är dina föräldrar så är dom vuxna nog att ta denna typ av beslut - även om barnen indirekt drabbas. Självklart ska du/ni visa ert stöd - till båda! - men försök inga övertalningsprocesser, det är deras liv och deras beslut. Det blir en sorg och en saknad och allt man upplevt tillsammans känns passé på nåt sätt men man kommer vidare. Men vad som än sker: hon får inte bli bitter utan på nåt sätt förstå att detta är ett genomtänkt beslut som nog hade förvärrats om relationen fortsatt. Att finnas där räcker långt. Att lyssna. Att kunna ge närhet. Det blir en jobbig tid men det blir bättre.

Jane · 30 Juni 2019 09:05

Jag känner med dig och tror att jag förstår. Mina föräldrar skildes när jag var 27. Min mamma mådde riktigt dåligt och jag hade hennes sorg och ilska med mig hela tiden. Det var otroligt jobbigt att se henne så ledsen. Hon blev ganska bitter men när det hade gått några år levde hon ett bra liv igen. När hon började träffa nya män kände jag en stor lättnad.

När mina barn var 21 och 23 valde min man, som jag varit tillsammans med i 34 år, att lämna mig. En av de första tankarna som for genom mitt huvud var att jag inte skulle belasta mina barn på samma sätt som jag själv tyckte att jag blivit belastad.

Jag har försökt att inte prata illa om deras pappa. Jag har försökt att bespara dem min sorg men de blir vansinniga på mig när de tror att jag mörkar. Då blir de bara mer oroliga så jag har varit öppen och ärlig med mina känslor utan att för den skull använda barnen som terapeuter. Ältandet och analyserandet har jag tagit med vänner. Tänk på att DU inte kan lösa din mammas problem. Det måste hon göra själv. Lyssna till en viss gräns men sätt ner foten om den passeras.

Jag och min exman är inte ovänner men vi är absolut inte vänner heller. Jag kommer att kunna träffa honom på t.ex. dop och bröllop men jag kommer inte att umgås med honom på annat sätt. Vi vet dock båda två att om något skulle inträffa som kräver den andres stöd så finns vi där för varandra. Det tog tre och ett halvt år innan vi hamnade där men det var skönt när vi kommit så långt. Jag har varit så ledsen och arg men som sagt, efter ungefär tre och ett halvt år är de känslorna (nästan) borta. Nu har det gått fyra och ett halvt.

Familjelivet förändras radikalt. Det gäller att skapa ett nytt familjeliv med nya traditioner. I början känns det sorgligt och konstigt men man får jobba på det. Före skilsmässan hade jag och mina barn en mycket nära relation men den har fördjupats ännu mer. Vi har t.ex. rest ihop och gjort mycket kul.

Nu är ni i den mest akuta fasen och det kommer att vara skitjobbigt länge till men det blir bättre. Kram!!

Joah · 30 Juni 2019 11:51

Tack för ditt fina svar ️ Jag är näst äldst av mina systrar. Vi tar det lika hårt men sen hanterar vi det lite olika. Jag är enormt besviken över att min pappa inte gav det en chans, över att de inte fick en chans att reda ut det tillsammans. Jag respekterar dock min pappas beslut men det gör ju inte det mindre jobbigt.

Du har rätt i att jag måste ta ansvar för mig själv och mina känslor. Jag försöker ta ett steg ut och sortera
ut mina egna privata känslor. En av anledningarna till att jag direkt gör min mammas sorg och hennes känslor till mina egna är att hon aldrig förväntar sig det. Hon vill inte att detta ska “vara i vägen” för våra liv utan hon är tacksam för att vi finns där för henne. Därför vet jag att hon bryter ihop och mår så fruktansvärt när hon är ensam.

Det är bara så enormt svårt alltihop. Jag hade kunnat acceptera den förändrade familjebilden och traditioner på ett nytt sätt om det inte vore för att en av dem skulle må såhär.

Jag skäms samtidigt över att jag gör det så här stort. Det känns så egoistiskt på något sätt. Det är som du säger mina föräldrars resa.

Joah · 30 Juni 2019 12:00

Tack för att du delar med dig av din egen erfarenhet. Ledsen att du har behövt gå igenom det. Det ger mig hopp när jag läser att livet inte längre är kaos utan att du lever ett eget självständigt liv.

Vi har som sagt en väldigt nära relation med varandra i min familj. Men det är jag som har umgåtts mest med mina föräldrar. Det som glädjer mig är att mina systrar kanske börjar umgås mer med min mamma på ett annat sätt än de tidigare gjort. På så vis kommer de ju att få en ännu bättre relation.

Tack för att du säger att jag inte bör överbeskydda min mamma. Det är nog det jag försöker göra. Inte till henne, men i mina känslor kring allt detta. Du har rätt i att hon klarar mer än man tror. Det är faktiskt min trygga punkt i det hela, att jag vet att hon är så enormt stark.

Tack igen för stödet ️

Joah · 30 Juni 2019 12:11

Ledsen att läsa att allt förändrades när du träffade en ny partner. Personer kan ju tyvärr förändras till något man aldrig trodde en gång.

Jag tänker aldrig gå in i detta med att tro att samma kommer att hända. Men jag är beredd på att saker och ting kan förändras till något vi aldrig skulle kunna tro. Jag tänker också att även om mina föräldrar har den visionen nu och vill fira exempelvis julafton och annat ihop så kommer det aldrig att funka om någon av dem träffar någon. Även om de fortfarande själva skulle vilja så har jag svårt att tro att den nya partnern skulle vilja att de firade ihop.

Ingen av oss har försökt att övertala min pappa på något sätt. Jag har bara behövt ställa frågorna om varför och förklarat min sorg över att han inte valde att istället jobba på det ihop med min mamma. Men respekterar fortfarande beslutet, hur jobbigt det än är.

Noomi · 30 Juni 2019 12:40

Överväg på allvar att ta hjälp av en terapeut för att jobba med känslan av sorg, skam, uppbrott/förlust/övergivenhet och sätten att hantera dessa känslor på. Försök helst inte göra det genom att bara trycka undan för det är nog troligen inte din melodi som det låter. Funkar väl för vissa som inte står i så jättestor kontakt med sina egna känslor och har lätt att bara borsta av sig oönskade saker och sedan “gå vidare” i livet. Men alla fungerar inte så och det är inget fel med det… tvärtom, skulle jag säga ju om man bara lär känna sig själv och sina behov.

Att gå i terapi kostar en del men är något som mycket väl/troligt kan visa sig vara ditt eget livs bästa investering. För att tex. känna skam är sällan så enkelt som att den känslan/hanteringen manifesterar sig på bara en enstaka oförutsedd livsomständighet, utan den svårhanterliga känslan har en tendens att spilla över lite här och var med i längden faktiskt ganska stora konsekvenser som följd på många områden i det egna livet. Skam är den isolerat jobbigaste, tyngsta, mest svårbearbetade och samtidigt mest djupliggande/genomgripande känslan av alla och den är definitivt inte lätt att komma tillrätta med på egen hand.

Se denna i sig väldigt oönskade händelse som en fantastisk chans för dig själv att gå i egen terapi och att under tid (det är ingen quickfix) få bearbeta och förresten bannlys ordet “älta” om dig själv för det är ett uttryck (precis som det där förolämpande “bitter” ) som i sig göder skam, även om det faktiskt är ungefär samma sak Överväg iaf professionell guidning med att bygga på din egen självinsikt, samt få tillgång till verktyg att hantera det som livet ofrånkomligt kommer att bjuda på. Vad som kan behöva bearbetas är alldeles omöjligt som utomstående att spekulera i och därmed onödigt att ens gå in på. Mycket möjligt är det inte ens alldeles klart för dig själv i detta nu, men det kommer att klarna under en proffsig psykodynamisk terapeuts omtänksamma guidning.

Det är både moget och modigt av dig att du inser behovet att avgränsa dina egna upplevelser från din mammas. För det är oerhört traumatiskt att bli lämnad, men för en mamma med en nära relation och stor hängivenhet för sina barn så är det ändå en västanfläkt mot att ens barn mår så dåligt. Att sedan känna sig som upphovet (även om det inte alls behöver vara så) till det psykiska illamåendet är ett verkligt kors att bära.

Lycka Till

kattis · 1 Juli 2019 06:52

Blir också berörd av det du skriver, du sätter liksom ord på det jag önskade att mina barn skulle slippa. Jag tycker du har fått kloka råd. Du kan finnas där för dina mamma, precis som föräldrar kan finnas där för sina vuxna barn. Men man kan inte leva andras liv och jag tror att man måste ha lite distans i stöttningen också. Många av mina närmsta ( alla högpresterande, vet inte om det finns ngn koppling) vänner är äldsta dottern och har fått vara sina mammors förtrogna i olika sammanhang. Med tiden ( vi har nu passerat 40-årsåldern) är de ganska missnöjda med att det varit så, det har varit betungande och inte alltid helt friskt. Man kan vara nära o h stötta utan att ta på sig den andres lidande. Precis som föräldrar inte kan leva sitt liv genom barnen och gå in de vuxna barnens lidande. Stötta mentalt och praktiskt kan man göra, men en liten distans behövs också i en sund familjerelation. Precis som Noomi ovan skrev-ta syrgasmasken själv först för att orka. Och konstigt nog kan man vänja sig vid den nya situationen och få ett bra liv ändå. Annorlunda men bra. Och det är jag helt säker på att din mamma och er familj också kommer att få!