Hej
För en vecka sen kommer min sambo sen 15 år hem från en fest och säger att han har hittat nån annan och även varit otrogen. Det kom som en total chock. Vi hade haft en del problem men jag trodde att vi skulle jobba på det plus att jag aldrig trodde att han skulle vara otrogen. Ska flytta hem till mamma vid 35 års ålder. Jippii. Han har alltid tjänat väldigt bra så jag har stort sett gått hemma och renoverat på huset och tagit hand om markservicen de senaste 6 åren. Har även social fobi så har svårt med sociala situationer. Så nu har jag förlorat mitt förhållande, min bästa vän, mig hem och alla drömmar och planer vi hade. Vet inte vad jag ska göra. Har kandidatexamen i ekonomi men hur ska jag kunna förklara det stora glappet i cvn? Mår skitdåligt och tar gärna emot några uppmuntrande ord.
Men stackars 
Om det är en tröst har i princip alla på detta forum gått igenom det där panik-stadiet när det känns som om marken har ryckts undan fötterna och framtiden är något skrämmande och okänt.
Och allra värst är det nog när det föregås av ett sånt enormt svek som din sambo har utsatt dig för!
Men det är kanske inte helt fel att flytta hem ett tag och låta någon rå om dig under den första, svåraste tiden.
Men jag tror att det också är viktigt att se över dina rättigheter just nu. Ifall ni har varit sambos har du fortfarande rättigheter när det gäller hem och lösöre, och om du inte själv orkar ta tag i den biten nu kanske din mamma eller någon annan kan hjälpa dig.
Och framförallt - läs andras berättelser här och skriv av dig själv. Det hjälper jättemycket, och du kommer att kunna få både stöd och goda råd.
Och sen kommer man faktiskt vidare, även fast det inte känns så just nu 
Välkommen hit där ingen vill vara… men vi är många, många som är eller har varit i samma sits, med samma känslor. Det gör ont när drömmarna en hade krossas men du kommer att överleva! Och du gör det genom att ta ett steg i taget. Bra att du har någonstans att ta vägen, men glöm inte bort att du har rättigheter också. Glöm framförallt inte bort att det INTE är bråttom med någonting, även om din fd sambo säger så. Han har förmodligen haft detta på gång ett tag och har haft tid att förbereda sig, det har inte du. Se nu till ditt eget bästa och ta dig den tid du behöver för att flytta ut. Det ordnar sig med resten. Ett steg i taget!
Vi är många som finns här och har förståelse! Den första chocken går över, se till att vara med människor som älskar dig och ger dig energi!!
Du kommer att få många svar om andra saker så jag har valt att svara på din fråga om luckor i CV.
Jag arbetar som chef på statlig myndighet, erfaren sedan många år tillbaka. Jag har rekryterat många in i myndigheten och kan säga att en bra arbetsgivare aldrig ser luckor i CV som något konstigt så länge du själv är ärlig. Du behöver inte vara orolig, när det är dags för intervju kan du tillsammans med någon öva på vad du svarar när/om intervjuaren undrar över luckan/luckorna. Frågar de inte, behöver du inte förklara. Frågar dem, kommer du lugnt och sansat ge din någorlunda korta förklaring. Finns många sätt!!
Jag intervjuade en kvinna som hade varit utbränd under en längre period. Hon var öppen med det och när hon pratade, la hon fokus på vad hon lärt sig, vilka personliga vinster hon fått och att hon nu visste precis var hennes gränser finns vilket hon tyckte var grunden till att ta ansvar över sitt eget välmående! Jag anställde henne direkt och hon är fortfarande kvar!!
Så oroa dig inte över ditt CV utan fokusera på att låt känslorna komma, du är i chock, det går över och vi finns här 
Tack så mycket. Det ger mig hopp när du säger så om CV luckan
Tack alla för era snälla ord. Det hjälper
En tidigare vän som varit arbetslös rätt länge började jobba som volontär ett par dagar i veckan för att fylla ut luckan i CV lite. Det kanske inte gav någon inkomst, men visade i alla fall att hon var aktiv och arbetsvillig. Och hon kunde även få lite erfarenheter och kontakter.
Det kanske kan vara en liten öppning, ifall du känner att det är lite överväldigande att försöka börja jaga intervjuer och jobba fulltid just nu när du varit hemma länge, lider av social fobi och dessutom är i ett rätt skört tillstånd (gissar jag)?
Var heller inte rädd för att söka professionell hjälp, både med ditt mående och karriär. Man kan få hjälp med att exempelvis skriva CV och öva på intervjuer.
Men framförallt behöver du säkert lite hjälp och stöd med att läka och få hitta tillbaka till dig själv. Det är det viktigaste just nu, och resten kan faktiskt vänta lite.
Måste tyvärr jaga intervjuer, vill inte vara beroende av mitt ex. Känns nästan som det är bättre att göra nu när jag har panik för allt. Om jag inte gör nåt så kommer jag nog bli liggande i sängen istället. CV kan jag skriva , det är intervjun som är problemet, man blir nog inte anställd om man stammar och ser gråtfärdig ut. Men jag försöker tänka att jag ska försöka och försöka göra mitt bästa. Skämmer jag ut mig så gör jag det. Då får jag försöka igen. Jag har ju det relativt bra ändå även fast det inte känns så nu. Jag svälter inte, jag kommer ha tak över huvudet och jag har en stöttande familj.
Tycker mig se en riktig kämpe i dina svar. Om du orkar så bra att ta dig ut på intervjuer. Tror som många redan skrivit att det kan vara bra att du flyttat hem igen för ett tag. Första tiden behövde jag ha någon där när ångest och oron blev för mycket. Du kommer att fixa det här det vet jag. Kramar till dig.
Tack, så snällt sagt