Pågående

Jag har redan skrivit under Barn och Allmänna tråden men tänkte uppdatera för att skriva av mig lite.
Hon kommer nog att skilja sig. Hon är 40 och mamma, men önskar hon var 25 och fri. Genom att hon flyttade ut så här hon blivit fri. Ser knappt sonen, påpekar man det så är det livet till låns, så bara att vara tyst, hoppas ju hon ska komma tillbaka.
Hon säger att hon saknar sonen, känns inte så. Hon njuter så mycket av fritiden efter jobbet.
Att hon behöver tänka, jag tror henne. Men orsakerna tvivlar jag på delvis. Känns som det mesta handlar om att hon vill slippa allt ansvar bara. Ansvar mot mig med planering och kommunikation. Slippa bryta samman och klaga högljutt varje kväll hon ska natta sonen och han inte följer hennes förväntade beteende.
Ni som haft kommentarer till mina tidigare inlägg har hjälpt mig mycket att få tillbaka min ryggrad. Sakta och försiktigt i alla fall.
Hon tar det bästa bitarna ur detta särboskap och ger små små smulor tillbaka för att hålla mig nöjd känns det som.
Det går inte riktigt att nå fram till henne. Tror inte hon tänker alls på vår situation. Hon bara njuter av friheten. Så fort jag säger något så blir det synd om henne och hon har det så jobbigt med allt.
Att hon krossat mig och att det gör ont i mitt hjärta runt sonen bryr hon sig precis lagom om.
En dag skulle hon bara hämta en sak. Jag sade att jag kunde lägga ut det så hon inte bara kom in och stack. För sonen blir ledsen och förvirrad. Han förstår inte. Då blev hon bara aggressiv och ett offer som tyckte att jag använde honom som ett slagträ. Inte en tanke alls på vad som faktiskt sker. Inte en tanke på hur vi kunde göra annorlunda. Jag fick be om ursäkt och be henne stanna och leka och skratta med sonen så han skulle vara glad och hon kunde åka lite skrattande och glatt liksom, ni förstår.

Min längtan efter henne och kärlek förbytts känns det som. Jag börjar sakta förakta henne. För hade hon gjort rätt så hade hon stannat och gett oss en chans. Inte bara sagt att hon vill flytta och ev skiljas och sedan flyttat.
Hon har tunnelseende och ser bara sitt eget bästa. Och att flytta ut var enda lösningen så hon. För hon var så trängd.
Hade hon stannat och vi försökt och det inte funkat hade hon haft min respekt. Eller om hon i alla fall visat mer empati. Hon plockat gos, kyssar och sällskap och kramar när det passar.
Sex har vi ibland när hon behöver.

Inte kul detta.

1 gillning

Värst för sonen som hon försakar. Småbarnsåren kommer inte tillbaka. Hon kan inte både ha och äta kaka.

3 gillningar

@Trall, jag är inget troll, tro inte det.

Men hon trollar med dig.

Med en dåres envishet och min egen och andras erfarenhet säger jag dig
Det finns någon annan i hennes liv, antingen fysiskt eller så upptar denne någon
hela hennes mentala väsen just nu.

Därav alla konstiga och ur din synvinkel märkliga beslut.

Anledningen till att det blir obegripligt för dig är att du inte förstår att hennes handlande är helt rationellt utifrån vad hon vill uppnå, det hon drömmer om.

Så ställ om dit sätt att analysera till att istället fråga dig själv, varför varför varför varför och på det femte varför så är du nog framme vid VARFÖR.
Det gäller att spåra källan till handlingen och inte tolka handlingen som irrationell utan att veta varför hon gör som hon gör.

Jag vet att jag blev mutad, i dubbel bemärkelse, med sex.
Det betydde inte att vi hade det bra och att hon inte tänkte på någon annan.
Det köpte henne bara frihet att fortsätta med sitt på sin kant.

Men jag lovar, jag ska inte tjata på dig mer.

Håller tummarna för dig och lillkillen!

2 gillningar

Du kan säkert ha rätt. Sen är inte det ett bekymmer så sett. Men så länge jag inte vet kan jag inte ta beslut fattade på det. Bara på att jag tröttnar på hennes utnyttjande.

1 gillning

Du kan ta ett beslut baserat på hur hon behandlar dig och lillkillen. Tycker du det är ok? Känner du tryghhet med och tillit till henne? Om du hade en vän vars partner handlade så, vad skulle du råda din vän till?

3 gillningar

Förmodligen finns det någon annan i faggorna, som @Skipper skriver.

Men hon är nog ändå rädd att förlora tryggheten med dig, det invanda. Det brukar vara så. Jag gissar att hon inte vet än hur det blir med den där nye som eventuellt finns i kulisserna. Då vill hon inte kasta sig ut hux flux i ensamhet. Det är en alltför stor risk.

Då blir det praktiskt att ha kvar dig som backup. Jag tycker inte du ska ge henne den förmånen. Jag tycker att du ska ta kommandot över situationen, styra upp umgänget med barnet och strypa kontakten med henne i övrigt till minsta möjliga.

Jag förstår att det är svårt om hon inte lyssnar på dig. Du gjorde ju ett bra försök när du ville lägga ut den där saken hon skulle hämta, så att inte sonen skulle behöva se henne bara en kort stund. Men hon respekterade inte ditt beslut, och det är nog där du måste börja. Du måste se till att hon respekterar de regler du sätter upp kring dig själv.

I bästa fall kan du få tillbaka lite av din respekt för henne också, om du märker att hon skärper till sig. Och det är ju en bra grund, inte minst för det fortsatta samarbetet kring pojken.

Försök låta bli att rädda henne från konsekvenserna av hennes egna val och beslut, hur svårt det än är.

2 gillningar

Sagt det tidigare, men säger det igen, ert stöd gör skillnad. Svårt att prata med henne. Så fort det blir lite känsligt eller press på henne så är inget hennes fel och hon tycker allt är jobbigt.
Jag är rätt säker på att någon annan spökar fortfarande, någon som egentligen inte är tillgänglig eller vill och som har ett annat förhållande. Men det hindrade henne inte sist.
Mmm…det är tufft, men ni hjälper.
Tack!

1 gillning

Ja, att hon har en affär känns inte orimligt. Ser att hon är online/offline på messenger men svarar ej på mess eller några samtal.
Det värsta är att hon har sonen hos sig i natt. Det känns för vidrigt för att vara möjligt. Men jag vet också min frus behov av att känna sig fri, uppskattad utifrån och uppmärksammad.
Försökt någon timme nu att nå henne. Utan resultat.

De kan ha somnat, jag erkänner, men då borde hon inte växla mellan online/ offline när jag ringer på messenger?
Eller är jag för paranoid.

Men det är väl bra att hon har sonen över natten om du tidigare tyckt att det var ett problem att hon bara lämnar honom med dig och inte tar sitt föräldraansvar?

1 gillning

Ibland ser det ut som folk fortfarande är online fast de Inte är det om du inte stängt ner fb/Messenger ordentligt mellan varven.
Om du stänger ner sidan ordentligt och går in igen ser du om folk verkligen är online eller inte…

1 gillning

Läste för snabbt nu, missade att hon växlade mellan offline/online. Trodde det såg ut som online och hon iaf inte svarade…

1 gillning

Visst är det så Nimue. Bara rädd att hennes egna “behov” överskuggar det sunda förnuftet. Under normala förhållande hade jag inte varit orolig. Nu är jag mindre säker.

Tinzel, du har säkert rätt. Att det ser online ut på henne när jag ringer om hon har appen igång.

Bara jag som blir nojig säkert och oerhört skyddande av min son.

Ärligt talat, ja du låter paranoid. Förstår verkligen att du har det skitjobbigt nu, det verkar som en hemsk situation för dig, men det låter ändå som att du har lagt ett för starkt fokus på att hon inte bara är en dålig fru just nu, utan även en dålig mamma. Kan förstås vara så att du har starkare skäl att tycka det än vad som framgått, men vad jag läser så är det nog ändå du som är mer drabbad här.

2 gillningar

Nimue, ja, jag tror du har helt rätt. Även om hon i vissa delar, i min värld, är likgiltig inför minskad tid med sonen, och har problem att hantera honom om han är för energisk på kvällarna, så är hon en fantastisk mamma. Helt underbar faktiskt. Det ska jag inte ta ifrån henne.
Bara min rädsla att hon låter sitt eget gå före. Med motiveringen “Det går ingen nöd på honom”, vilket det inte gör, men för mig skulle det vara galet att någon annan man skulle dyka upp i hans omgivning. Säkerligen i hennes också säger mitt förnuft. Men oron finns.
Nåja, jag får säkert be om ursäkt i morgon.

Vad ska du be om ursäkt för?

Det är väl inte så konstigt att du blir paranoid i den situationen. Men det jag läser ur vad du har beskrivit av situationen så är det faktiskt betydligt mer du än sonen som är någon sorts offer för hennes beteenden. Såklart att han också kommer lite i kläm, men det är nog mycket svårt att skilja sig utan att det inte sker i någon mån.

Vad är det du oroar dig för, att hon träffar någon annan medan hon har sonen? Med tanke på hur mycket tid hon verkar ha tagit för sig själv medan du fått ta hand om sonen verkar det lite ologiskt att hon skulle välja just den kvällen av alla att ta över sin älskare. Om jag vore ett bittert kanske-snart-ex hade jag nog snarare varit paranoid i banor av att hon kanske valde att ta med sig sonen för att hennes nya ändå var upptagen med något annat just denna kväll…

1 gillning

Jag tror jag bara är helt fel ute när det gäller någon annan. Problemen ligger mellan oss bara. Tyvärr kan jag inget göra än att vara samarbetsvillig och vänta.
Hon är värd att vänta på ett tag till.

Du gör några tankemissar här är jag rädd.

För det första verkar du innerst inne inte riktigt tycka att hon är värd att vänta på, om man läser hur du har beskrivit henne längre upp. Du målar upp bilden av en människa som beter sig omoget och insiktslöst. En som nästan manipulerar dig att be om ursäkt för allting, samtidigt som hon själv tar det bästa av två världar. Du vet inte om hon träffar någon annan, och antyder att det inte är så viktigt(?). Och du skriver rent ut att du så sakta börjar förakta henne.

Och för det andra, om hon nu faktiskt är värd att vänta på, då är det fel taktik att lägga sig platt och följa hennes nycker.

Du har mycket större chans att få tillbaka henne om du klipper kontakten i allt (utom det lilla praktiska som rör sonen) och struntar totalt i henne och hennes förehavanden hädanefter. Det är enkel psykologi. Ju mindre du bryr dig om henne, desto mer kommer hon sakna ditt engagemang.

Ju mer du visar att du inte alls dansar efter hennes pipa, desto mer mån kommer hon bli om att vinna tillbaka ditt gillande. Men så länge du enbart försöker vara till lags kommer hennes intresse för dig att krympa allt mer. Den som gärna väntar som en trogen hundvalp kommer aldrig få någon respekt.

Din bästa chans är att bryta dig loss från hennes makt och ta tillbaka din egen. Ur det skiftet i maktbalans kan man ibland bygga något nytt och mer konstruktivt. Ibland. Om båda är villiga att ändra på situationen och sträva efter något mer hållbart.

4 gillningar

Du är mycket klok. Ska ta till mig av det du skriver och stålsätta mig. För det är känslomässigt svårt.

1 gillning

Ja, det är jättesvårt. Man vill så gärna ta varje smula som bevis på att han/hon är på väg att ändra sig.

Men man kan iskallt räkna med att det inte är så. Det är nästan mer regel än undantag att den som har lämnat relationen kommer tillbaka på ett eller annat sätt. Men nästan aldrig betyder det att de har omvärderat något. Bara att de har fått lite kalla fötter.

Däremot märker man ganska fort hur bra det känns att vara den som sätter gränser runt sig själv. Att bevisa både för sig själv och expartnern att nu är det nog. Här går min gräns. Varsågod och skölj. Och att hålla fast vid det! Man växer flera meter. :muscle:

2 gillningar