På väg mot skilsmässa?

Det är fint att läsa att du bakom allt ser det som är bra också. Många med autistiska drag har så fina egenskaper och ibland undrar jag verkligen vilka i dagens samhälle som är “normala”… Bekymret för dig är precis som för mig att vi får ganska lite tillbaka i våra nära relationer och blir så dränerade på energi när väldigt lite fylls på av just närheten och bekräftelsen. Din man är vuxen och oavsett funktionsnedsättning har han ett ansvar att se att han är en del i en tvåsamhet, så ansvaret att hitta “en lösning” på ert äktenskap är inte bara ditt. Kanske bör ni kunna prata mer om vad som rent faktiskt kom fram i hans utredning och göra innehållet mer konkret utifrån hur det påverkar er bådas vardag? Kan ni ta hjälp av någon? Kan du prata med någon terapeut och reda i dina tankar? Kanske ska ni leva som särbos, eller är du rädd för att “tappa” honom då?

Jag upplever mig ganska ensam med mitt vuxna barn som bor på heltid hos mig, för även om jag pratar med andra så kan de lämna bekymren när de går. Min separation från mitt barns pappa för fyra år sedan var mycket traumatisk och underlättades inte av att pappan överlämnade allt ansvar för barnet till mig till förmån för en annan kvinna. Vissa har turen att i en skilsmässa iaf få en bättre och närmare relation till barnen och på så sätt bli bekräftade, andra såsom jag kämpar varje dag med ett barn som i allt bekräftar mina egna tankar om att jag är en misslyckad förälder. Så idag har själva otroheten och separationen från barnens far bleknat, men sorgen över mitt barns lidande och över att bli lämnad så ensam i ett tungt föräldraskap gör mig fortfarande både ledsen och arg. Mitt barn behöver definitivt sin pappa mer än någon av dem någonsin är beredda att vilja förstå och agera utifrån. Och jag hade behövt en engagerad parter i föräldraskapet som även kunde boosta mig med att jag är en bra mamma trots allt, vilket mitt barns pappa ofta gjorde när vi levde ihop men inte kan göra nu eftersom han inte har den blekaste aning längre.

Med detta sagt så förstår jag hur tungt du har det. Man kan älska någon väldigt mycket, men ändå inte orka med det liv en relation med denne medför…

2 gillningar

Visst är det så och jag har stridit för just att han ska ta ansvar. Och just bristen av att han tar eller klarar av att ta ansvar gör att jag inte klarar av att träffa honom just nu. Det är så mycket frustration och ilska från min sida så jag behöver ta hand om mig själv just nu. Det blir heller inte bra diskussioner när det finns så mycket ilska. Vi är separerade och pratar via meddelanden på telefonen. Det kan vara uppehåll i flera dagar och därefter har vi kontakt några dagar. Det är jag som styr när vi ska prata så det är på mina villkor just nu. Själv har jag gått en hel del i terapi och har gjort en enorm resa på det personliga planet men rätt terapeut skulle det nog kunna hjälpa oss i vår relation. Jag vill i sådana fall prata med någon som är mkt väl insatt i hur Asperger kan påverka min man. Hur hittar man det?

Har du någon du kan prata med för jag kan tänka mig att du bär en tung börda. Finns det någon föräldraföreningen eller anhörigförening där du kan få kontakt med andra föräldrar? Du har säkert försökt få exet att förstå erat barns behov av hans närvaro och det är gräsligt om han inte finns där för sitt barn. Hur klarar ditt barn av att kommunicera om hur hen tänker, känner och upplever omvärlden? Jag tänker att det hjälper den anhörige alltså dig att förstå. Men det är kanske du som läser dig till information och lär dig förstå ditt barn i olika situationer.

Min man har inte förmåga att analysera eller förstå sig själv. Jag är den som lyfter olika episoder och drar slutsatser och min man känner igen sig. Det skulle vara så mkt enklare om han kunde förklara för mig hur han tänker och vad han inte klarar av. Men jag upplever att han spelar en roll där han försöker efterapa mitt beteende. Han har ju också sagt att han känner sig annorlunda och han vill inte vara som han är. För mig handlar det om att acceptera sig själv och jobba med det man har. Kommunikationen är jätteviktig men hos oss är det envägskommunikation. Jag är den som kommunicerar. Tror att han inte alltid ser vitsen eller syftet med olika typer av kommunikation.

Jag är glad att ha kontakt med dig. Det känns som att du är en instruktionsbok för mig just nu. Alltså det hjälper mig att förstå min man och hålla mina tankar på rätt köl. Jag vill inte känna ilska mer

Jag funderar vad som är värre; att vara ensam eller ensam i en tvåsamhet. Jag har nog alltid varit ensam i den här relationen. Har sagt till min man att han och jag färdas framåt men vi sitter på två olika bussar som färdas framåt på två parallella vägar. Jag har känt mig så ensam och har försökt övertala honom att åka med mig, men har aldrig lyckats få över honom på min buss. Hans buss har varit låst. Ingen får stiga på där förutom han.

Jag har varit så fruktansvärt arg, bitter, ledsen och frustrerad över vår situation. Jag har försökt på alla möjliga sätt få honom att förstå och få honom att förstå och tillmötesgå mina behov men det har aldrig fungerat. Jag har nog någonstans insett att han har inte förmågan att förändra sig men jag har ändå fortsatt att försöka.

De senaste dagarna har jag varit mindre arg även om det kommer över mig och varvats med en massa andra känslor. Jag har pratat med min man via meddelanden och lyssnat på hur han tolkar verkligheten. Detta för att få bekräftat att vi ser på verkligheten på helt olika sätt. För mig känns det viktigt för det tar bort ilskan. Samtidigt förstår jag och konstaterar att jag måste verkligen välja. Att stå ut med att aldrig få mina behov tillgodosedda eller så gå vidare med mitt liv.

Jag är hellre ensam än att jag lever i ett dåligt förhållande.
Mitt ex föredrar att vara ensam i en tvåsamhet.
Vi är alla olika

men

din man är som han är.
Han kommer inte att ändra sig.
Han kommer inte att bli den du vill att han ska vara.
Antingen får du ta honom som han är och coacha honom till dödagar eller också lämna.

Kan du leva med att inte få dina behov tillgodosedda?
Är det ett liv?
Ett liv du vill ha och är beredd att leva?
Om inte vet du vad du har att göra.

1 gillning

Jag är också hellre ensam vill jag tro i alla fall. Har haft enormt svårt för ensamheten förr om åren. Just nu är det svårt men inte lika svårt som förr. Förstår att det kommer att ta lång tid innan jag har ro i mitt sinne. Just nu upp och ner.

För mig är det tvärtom.
Jag hade lättare för ensamheten förr innan jag träffade ngn jag kunde äkska och som jag trodde kunde älska mig fast jag hade fel.

Ungefär som krukan med guld vid regnbågens fot. Jag har hört talas om och längtat efter den men inte hittat den. När jag trodde jag funnit den flyttade den sig utom räckhåll var gång jag försökte närma mig den. Nu har jag gett upp och önskat att jag aldrig hade sett den.

Ja det kan bli omvänt också förstås. Hur handskas du med ensamheten?

Går in i mitt ermitmode. Tar paus från sociala medier, har så lite kontakt som möjligt med dem som jag avvisat/ blivit avvisad av, gör saker jag tycker om, ser det positiva i att kunna bestämma och göra saker själv, gör saker jag tycker om, ser filmer, läser böcker, gör saker för min egen skull, ältar inte, släpper tanken på vad som varit, grämer mig inte över vad som hade kunnat bli, försöker se saker och människor som de är utan att romantisera, se och erkänna de dåliga sidorna hos de flammor jag haft och får då erkänna att ensamheten har sina fördelar framför att slå knut på sig själv och ska det vara en tvåsamhet för mig att vara i måste båda två aktivt vilja välja varandra, kunna fylla varandras behov av närhet och omsorg så relationen ger mer energi än den tar. Ingen idè att vara två om det hela tiden är en kamp att hitta en balans som suger musten ur en eller att välja någon som har mig lågt på sin prioriteringslista. Då är friheten och ensamheten bättre.

1 gillning

Så bra beskrivet. Jag kan översätta det du beskriver till min situation med mitt barn sedan några år tillbaka. Jag har dock fördelen att bära med en historia där både jag och mitt barn färdades i samma buss, tiden innan tonåren. Det är genom vår historia tillsammans jag sett hur hen fungerar när hen inte har så kraftig psykisk ohälsa, som gör att jag till viss del tror mig kunna tolka hen. Sedan har jag också tur/otur att i min omgivning och genom mitt arbete ibland få mer kunskap om autism.

Så sant. Den enda jag idag kan tänka mig att ha en nära relation till trots att den sugen musten ur mig och jag är långt ner på dennes priolista är mitt barn. Jag tror du vet hur det är för din del också @Annelis, men när valet är en separation med allt vad det innebär eller att vara ensam i tvåsamheten är det som att välja mellan pest eller kolera. Bara ett sådant val föder ilska och frustration. Speciellt när den andre parten inte vill/har förmåga att kommunicera. Vilket ofta sker vid skilsmässor oavsett om en part har autismens svårigheter med kommunikation eller båda är helt “normalfungerande”.

Inte så bra skulle jag vilja svara, men sanningen är väl också den att vem är jag att döma? Kommunikation sker ju oftast på den “normalas” villkor. Om hen i alla miljöer hade upplevt sig förstådd i hur hen tänker, känner och upplever världen så tror jag hen inte haft någon psykisk ohälsa i den omfattning hen har idag. Att inte uppleva sig förstådd tänker jag skapar en otrolig osäkerhet inför omgivningen, så säkert även för din make @Annelis.

Jag har upplevt att just kommunikationen mellan mig och mitt barn låst sig och den kanske inte ens beror på mig, utan på alla misslyckade försök till kommunikation i t ex skolans värld, i den värld mitt barn vägrade ta emot stöd i rädsla för att inte verka normal inför andra. Så idag har vi en väldigt tyst kommunikation, när hen vill prata med mig rör det sig främst om praktiska saker och när jag behöver prata om något brukar jag berätta om vilket ämne och då bestämmer barnet tidpunkt för när vi kan prata. All kommunikation kräver så stor energi från oss båda, men samtidigt så är vi båda två idag rätt nöjda med den behagliga tystnad och den stillhet vi har i vårt hem. Vi börjar nog båda närma oss acceptansen i att det är så här vår relation är och att sträva efter något annat skapar bara mer stress och oro för oss båda.

Jag tror mitt barn till stor del kan analysera och förstå sig själv, men inte klarar att kommunicera ut det. Det är där jag försökt hjälpa, men då mest mötts av att jag inte förstår. Har jag varit envis i kommunikationen och inte gett mig stiger ångestnivåerna hos mitt barn skyhögt. Kanske har motståndet till viss del varit vanligt tonårstrots, men jag har också upplevt att hen inte förstått mina avsikter och använt undvikande av det obehagliga som strategi. Hen har inte klarat att anpassa sig till sin omgivning utan att det lett till ångest och självskada och med det har hen låst sig ännu mer och begränsat väldigt mycket i livet istället.

Jag har kommit fram till samma strategier som @Rulle på ett ungefär, fast det nu mest gäller mitt barn. Jag har mitt barn i min närhet, men undviker alltför mycket kommunikation eftersom det väcker en upplevelse av att jag är avisad och i det får mitt “misslyckade föräldraskap” bekräftat gång efter annan. Både jag och mitt barn använder undvikande som en strategi för att slippa mer stress i vår relation och alternativet är sämre just nu, vi trivs ju faktiskt ganska bra med att dela hem på de premisser vi har… Jag har också aktivt valt att inte engagera mig i föräldra/anhörigföreningar då jag redan måste ha så mycket fokus kring funktionsnedsättning och ohälsa i mitt liv så jag känner att jag istället behöver fylla livet på med vänner, roliga aktiviteter och egenvald ensamhet istället.

1 gillning

Igår skickade jag in skilsmässoansökan. Det känns som att jag går sönder

Klokt.
Tror det är det bästa du kan göra.
Är du inte redan trasig?
Det bästa du kan göra är att plocka väck det som skaver för annars skulle du gått sönder ännu mer på ett annat sätt.
Det enda sättet att kunna läka så gott det går är att avlägsna så mycket som möjligt av det som skapar och infekterar sår.

Trodde att jag va så trasig man kan vara men det gick att må ännu sämre.

Nu borde jag fråga dig vad det är som gör att du mår sämre.
Jag tänker inte göra det utan göra det klassiskt pastorala misstaget att utgå från att jag tror att jag vet vad det är.

Jag hade inga känslor kvar för min fru mer än negativa.
Hon klagade på mig också fast bakom min rygg.
Jag ville ha ett gemensamt beslut men till sist fick jag för att komma ur den negativa spiral jag befann mig i fatta det enda raka, självklara beslutet att vara den som tog tag om yxan och kapade banden för att både jag, min fru och vårt barn skulle få det bättre.
Ändå kände jag mig som skurk.
Som en svikare.
Som var den som svek mina löften, plikter, ansvar, ambitioner.
Fast jag visste att jag redan hade brutit dem för länge sedan med tanke på hur jag hade betett mig mot henne.
Borde jag inte hållt ut lite längre?
Kämpat lite till?
Nej. Jag insåg att skulle jag må bra skulle jag vara tvungen att ta tag i situationen och köra över henne. Skulle hon må bra skulle vi ha det som vi hade det och då skulle jag må dåligt.
Beslutet var glasklart, kristallklart, det enda möjliga - ändå var det en kamp och kändes tungt.
Första gången jag gav upp på ett stort projekt.
Har jag tatt Fan i båten brukar jag göra allt vad som står i min makt för att ro han i land.
Nu vet jag inte om det var jag som kastade Fan ur båten eller om det var jag som hoppade ur men jag gav upp.

Du har, om jag förstår det rätt, fortfarande känslor kvar.
Du har investerat mycket tid och omsorg för att försöka få det att fungera med förhoppningen att han ska ändra sig fast det har han inte gjort.
Du vet hur bra ni haft det, hur fin du tycker att han är, hur mycket du tycker om honom och vet hur bra ni kan ha det när det fungerar även om du måste jobba på det. Men du får inte det gensvar du skulle behöva. Relationen tar mer energi än den ger. Du har passerat den punkt då du känner att du inte längre orkar, att det inte är värt det, att han inte kommer att ändra sig.

Nu vet jag inte hur han tar det. Det kan vara hans reaktion som gör att du känner dig trasigare, att han är ledsen och upprörd, kanske tycker att du är en svikare - eller så kanske han inte alls reagerar så utan tar det rätt lätt så det är vad du tycker är jobbigt.

Hur som, klart det går sönder mer. Säg att det är en glasruta.
Det blev en spricka.
Du försökte fixa den med glasklister eller vad det nu är.
Så kom det en liten sten genom rutan.
Du försökte klistra ihop bitarna.
Du skar dig medan du höll på att laga.
Så kom det en ännu större sten.
Du insåg att nu går det inte längre att laga.
Du har två alternativ: sätta en pappskiva/ träskiva eller något annat framför fönstret eller så slå sönder resten av rutan, plocka bort bitarna och sätta in nytt glas.

För att du ska kunna laga dig själv måste du slå sönder så mycket som möjligt av det som återstår av relationen, lägga den bakom dig och se framåt. För att kunna göra det måste du tillåta dig att må dåligt, sörja, minnas - men sedan vända dig om, släppa det och gå vidare.

Jag är uppvuxen i ett dysfunktionellt hem med hot och våld med ord och vapen. Mitt första minne är att jag fungerar som ett mänskligt sköld åt min mamma. Pappa står med ett gevär och hotar skjuta mamma. Båda skriker. Jag fick lära mig snabbt att gilla läget eftersom ingen gjorde något åt situationen. Jag fick vänta tills jag var nog gammal att fly hemmet med första bästa kille. Det betyder att som barn blev mina behov aldrig tillgodosedda. Jag har gjort en enorm resa på det personliga planet och har gott om självkänsla. Men behovet av att vara viktig i en relation är fortfarande något som jag tampas med. Jag är inte sträng med mig för den skull. Jag förstår att jag fortfarande bär på ett litet barn som har behov av att prioriteras. Därav smärtan

Betyder det att begränsningarna/symptomen visade sig först under tonåren? Jag har gått igenom dåligt mående hos mitt äldsta barn med självskadebeteende så jag kan sätta mig in i din situation till viss del men att förstå dig vore att säga för mycket. Idag mår hen bra med sina diagnoser.

Det är svårt att veta vad som är arv och vad som är miljö. Jag har funderat mycket eftersom min uppväxtmiljö var kaotisk medan min mans inte var det. Dock var den skadlig på annat sätt. I hans fall tänker jag ibland att det är inte konstigt att han är som han är. Som du förstår velar jag fram och tillbaka i mina funderingar.

Det tycker jag du gör klokt i. Viktigt att fylla på med det som känns bra för dig. Jag vill också ha de bitarna men jag har även ett stort behov av att förstå. Därav vill jag prata med andra människor. Har nog med min uppväxt att göra. Jag vill förstå varför mina föräldrar gjorde val som skadade mig.

Ja just nu känns det lugnare. Hoppas det fortsätter ett tag till

Oops!
Var helt ute och cyklade på svag is.
Men som du beskriver det prioriterade du honom men han prioriterade inte dig eller?

Jo precis. Han prioriterar sig själv. Hans behov behöver komma före mina behov i relationen. Han säger att han älskar mig men allt ska göras på hans sätt i vår relation. Lyfter jag mina behov gör han det till en diskussion om att jag har fel i min upplevelse eller så diskuterar han något annat än det jag lyfter upp. Resultatet blir att det blir ingen utveckling i relationen. Mina upplevelser tas inte på allvar

…låter som mitt ex.

Ibland tror jag man måste sätta stopp för sitt behov av att förstå andra och sluta grubbla på det och istället rikta fokus enbart på sig själv och sina egna behov för att kunna läka. Det finns något i att försöka förstå andra som riktar ljuset bort från en själv. Jag tror du kan ha svårare i o m din uppväxt. Någonstans i förståelsen kanske du hoppas hitta det läkande svaret? I förståelsen hoppas du kanske hitta den förmildrande omständigheten i dina föräldrars beteende som också mildrar det som gör ont i dig?

Din ansökan om skilsmässa kan trots smärta (och övergivenhetskänslor?) öppna möjligheten för dig att byta väg till en stig där du sätter dig själv i centrum och accepterar att du aldrig kommer att få de svar och lösningar du så gärna vill ha genom att söka förståelse.

Nej, mitt barn uppvisade svårigheter långt innan men då avvisade hen inte mig som mamma så därför kunde vi “ta samma buss”. Även mitt äldsta barn mådde dåligt i tonåren, men hen mår bra idag och har flyttat hemifrån.

1 gillning

Saken är den att det som har hänt i min barndom har jag processat i många år både i terapi och med mig själv. Jag förstår varför min barndom blev som den blev och jag har accepterat att det var så. Jag har en inre frid inom mig efter åratal av stress, mardrömmar och sorg på grund av det. Idag har jag förståelse för mina föräldrars agerande. Jag förstår processen i att bära med sig en ryggsäck som påverkar ens liv och som man inte förmår att göra något åt. Det betyder inte att jag förlåter dem men jag förstår och då är jag nöjd. De gjorde sitt bästa men båda hade erfarenheter med sig och eventuellt en gnutta psykopati hos den ena partnern och därav resultatet. Men trots att jag är där jag är är jag den jag är, alltså ett resultat av min barndom och jag är en människa som vill förstå. För varje historia jag möter får jag än mer förståelse för mina föräldrar, mig själv och andra människor. Det är en process som aldrig upphör.

Sen är det ju så att min barndom har påverkat min syn och värdet av nära relationer. Jag vet vad jag vill ha och bara jag kan göra något åt det. Jag är en stark person både i arbetslivet, familjelivet och i umgänge med mina vänner. Jag älskar mig själv idag :smiling_face_with_three_hearts:. Jag vet vad jag vill och ser till att göra saker som är bra för mig. Med andra ord ser jag till mina behov.

Vad gäller min man så har han så enormt många och värdefulla egenskaper att han har i alla år varit värd att slåss för. Jag älskar min man och han älskar mig. Han har drag av Asperger och han har en ryggsäck som gör det svårt för honom att fungera. Det har varit många svåra år på grund av att jag och inte han heller har förstått hans beteende i den nära relationen. Förstår man inte kan man inte göra något åt saken. Menar inte att man kan ta bort allt men man måste förstå vilka ramar man har. Vi är en bit på väg men det kanske är för sent. Skadorna är kanske för stora.

Det sliter och det gör så fruktansvärt ont i mig att vi är där vi är. Mina behov i vuxenrelationen tillgodoses inte och mina behov kring det går till viss del att härröra till min barndom men det ju också ett grundläggande behov hos människan. Jag kommer kanske inte få det med min man och måste därför gå vidare. Jag vet inte. Just nu vacklar jag mellan att nej det är en begränsning hos honom och han kan inte göra något åt det och jag måste acceptera det mot att han just nu jobbar mycket med sin självkänsla och det kan hjälpa oss till viss del. Kanske det blir bättre.

Är det orsakat av tonåren? Tänker att det är ju en period då barnen söker sin egen väg och då kan man uppleva detta. Tror du detta kan bli bättre med åren alltså då tonårsperioden är över?