På väg mot skilsmässa?

Jag har varit tillsammans med min man i 20 år. Redan från början fanns en del problematik då min man hade problem med att förstå sociala koder och min roll blev att coacha honom och kanske till och med uppfostra honom. Jag blev nog som en mamma för honom. Jag puttade i honom när vi var på middagar och han sa saker som inte var passande och efteråt fick jag förklara för honom varför man inte kunde säga det han sa. Det som var till hans fördel var att han var mycket ansvarsfull och gjorde mycket på hemmaplan och hade jag velat skulle han försökt att ta ner stjärnorna åt mig. Men när det kom till vuxenrelationen föll det helt och hållet på min lott. Jag fick vara den som pratade, hittade på saker att göra, fixa mysmiddagar, planer aktiviteter. Han bara gled med. Ibland kunde han överraska och föreslå något vi skulle höra men mycket sporadiskt och oftast till födelsedagar. Jag lyfte tidigt upp problematiken och vi hade många och långa diskussioner om hans oengagemang i vår relation. Han lovade bot och bättring men det varade ett par veckor och sedan var det samma igen. Åren har gått och det har fortsatt på samma sätt tills jag slutade att dra i vår relation. Från det ögonblicket har det går utför i vår vuxenrelation. Romantiska fredagsmiddagar blev som vilken middag som helst, sexlivet dog och tystnaden la sig som ett blött täcke mellan oss. Diskussionerna blev fler och fler och till slut tog de helt över. Jag lyfte upp mina upplevelser och försökte få förändring men vi kom ingen vart för han ville bara ha rätt i sak. När jag lyfte min upplevelse av något sa han att det var inte alls så eller så började han diskutera detaljer. Mina upplevelser togs aldrig om hand. Jag tror han saknar självkänsla helt och hållet. Han tar ogärna ställning till saker och ting och han är så rädd att göra fel. Gör någon fel måste han alltid peka ut syndabocken för att inte få skulden själv. I diskussionerna kämpar han som ett djur för att få rätt. Det tar ibland dagar veckor innan han förstår varför diskussionen uppstod och vad det tokiga bestod av. Nu är vi separerade och det är så svårt. Jag har älskat honom från första stund och känslorna är starka ännu om än undanryckta av alla gräl. Jag vet att vi skulle kunna ha ett perfekt liv om han kunde växa upp och bete sig som en vuxen man. Jag vill inte skiljas men har jag något val?

2 gillningar

Har du verkligen under alla dessa år aldrig övervägt möjligheten att din man har någon form av funktionsnedsättning?

Du har ju försökt lära, guida, uppfostra, coacha, rätta och mamma honom i 20 år och före det försökte säkert hans första mamma detsamma i minst tjugo ytterligare år.

Om han inte är rent ut sagt trögfattad/svagbegåvad så ligger det väl nära till hands att tänka att han helt enkelt har en funktionsnedsättning som gör att han inte kan vara på något annat sätt än han är… eller vad tror du själv?

3 gillningar

Han har genomgått en utredning för Asperger men har ingen diagnos. Han är väldigt högpresterande i arbetslivet. Jag vacklar mellan att han har begränsningar och att uppväxten har påverkat eller både och. Han själv vägrar erkänna sina begränsningar

Hur kommer det sig att han gjorde utredningen, om han själv inte ens inser att han har problem?

Men hur som helst, oavsett vilket så kommer han att förbli som han är så länge han inte själv varken inser sina tillkortakommanden och i förlängningen såklart inte visar stark aktiv vilja att åtgärda dem. Men förstår han inte ens vad begränsningarna består i, eller ens att de finns, då finns det ju ingen anledning för honom att förändra sig.

Skilj dig från honom är mitt råd och få äntligen lite tid och ork över till att prioritera och ta hand om dig själv (och eventuella barn) istället för att slösa ännu mer av ditt liv på ett hopplöst vuxet renoverings/korrigeringsprojekt med mikroskopiska chanser till någon framgång what so ever :muscle: :v:

Jag tror att han gjorde den för att jag lyfte det. Han gör så. Jag puttar i honom och han gör. Han vill nog vara som alla andra och vill på ett plan inte förstå fast ibland så verkar det som att han förstår att det finns någon begränsning. Men det han gör är att hela tiden lova. Nu ska jag ändra mig, nu måste jag göra något osv. Jag hoppas hela tiden att det ska ske en förändring men det är nog så att inget kommer att hända annars vore vi inte här.

Släpp taget nu, du har gett det där förändringsprojektet 20 år av ditt liv medan du hoppats att
“- Nähääe inte nu heller, men nästa gång, kanske…” och det borde rimligen räcka.

Hur många år till är du villig att ge?

1 gillning

Jag tycker att det där är intressant, för, om jag tolkar dig rätt har han alltså förmågan att kunna vara engagerad och ta ansvar över relationen? Men att när vardagen kommer så tryter orken och intresset, och det är bekvämast för honom att återgå i gamla hjulspår?

Jo han tar ansvar över praktiska saker. Han sköter det mesta faktiskt. Men att dra i relationen ( sex, social samvaro, spänning i relationen osv) fixar han inte och definitivt inte till vardags. Då är det bara rutiner som gäller. Då koncentrerar han sig på sina saker och kan bli smått irriterad för att jag pockar på hans uppmärksamhet

Det som blir lite svårt att utrröna är ifall han inte kan eller inte vill ta sin del av ansvaret för sammanhållningen och vi-känslan.
Och om det nu är så att han inte riktigt kan, är det något han kan lära sig eller något han aldrig kommer att kunna göra pga någon ikänd funktionsnedsättning på det området?

Han påstår att han vill men men när det kommer till handling sker det inte. Jag tror inte att han har förmågan. Han vill mig väl men det funkar inte. Att se och förstå andras behov är något han har svårt med. Det mesta sker utifrån honom. Vad han vill helt enkelt. Han har ingen bekräftad funktionsnedsättning eftersom han klarar det dagliga livet men det konstaterades att han har drag av Asperger och att inte se och förstå andras behov är en del av det. Men jag tänker att han är intelligent och borde kunna använda strategier för att komma runt begränsningen. Det gör han dock inte och här kan man kanske hänföra det till att han inte vill eller ids.

1 gillning

För att få diagnosen autism(som Asperger är en del av) krävs att flera kriterier är uppnådda. Din man verkar inte fått diagnosen, men man har kunnat konstatera att han har flera autistiska drag. Autism utan intellektuell funktionsnedsättning är en svår diagnos att förstå i praktiken. I alla fall är min upplevelse att många förstår teoretiskt men inte klarar att översätta hur det yttrar sig i verkligheten och vilka konsekvenser det ger utan fortsätter att ställa samma krav på t ex socialisering och planering ändå, speciellt om man har autism utan intellektuell funktionsnedsättning. Man har ju oftast en väldigt ojämn begåvningsprofil om man tar in alla områden och inte bara räknar “vanligt IQ”. Man kan vara väldigt intelligent, men ligga på en väldigt låg begåvning när det gäller t ex att läsa av andra människor eller när det gäller exekutiva funktioner.

Theory of mind/mentalisering innebär förmåga att föreställa sig och förstå andra människors tankar och avsikter. Om man t ex har svårigheter inom detta området hjälper det inte att man har högt IQ, för det är inget som man kan ha strategier för att förstå utan något som ingår i vår socialisering med andra människor på ett annat plan. Däremot att utföra t ex hushållsarbete och andra praktiska saker kan man hitta strategier för. Att utföra något som är mycket svårt för en person, t ex att klura ut vad andra tänker, innebär en stor energiförlust för många med autism, vilket kanske kan förklara varför din mans försök till förändring inte varar över tid - för det blir inget som implementeras i honom automatiskt.

Jag har ett ungt vuxet barn med autism som jag älskar högt, men ack så svår vår relation är och jag sörjer bland annat just det faktum att hen troligen kommer att få samma svårigheter i relation till en eventuellt kommande partner. En partner som kommer att få utstå precis det du gjort. Det du skriver om att “diskutera” detaljer känner jag så väl igen, i mitt barns fall handlade det om svårigheter att se helheten i det jag ville ha sagt och hen fastnade lätt istället i t ex ordval jag använt, dvs detaljer, och vi hamnade lätt i vad som är “rätt” eller “fel” även om jag inte drev på den diskussionen utan fortsatte försöka förklara vad jag menade. Detta har för oss inneburit en större tystnad mellan oss istället, troligen för att vi båda kände att vi missförstod varandra och inte hittade någon väg förbi det. Att vara väldigt bra på att se detaljer men sakna förmåga till att se sammanhang och helhet kan vara något din man också har svårt med. Har du läst hans utredning? I den framkommer ofta vilka delar man har extra svårt med.

4 gillningar

Tack Stillstanding. Känns skönt att läsa ditt svar. Jag var med när de gjorde en sammanfattning av utredningen och där lyfte de vissa saker men inget direkt konkret. Skulle han ha en diagnos kanske det skulle kännas lättare. Jag vet inte. Som det är nu vet vi inte vad som orsakar vad. Mina vänner tycker han är en superman eftersom han gör så mycket saker. Ibland funderar jag om det är jag som är problemet. Är det jag som ställer för stora krav? Ska jag tagga ner? Men jag ska tydliggöra vad jag menar med strategier. Jag är tydlig med vad jag behöver. Ett exempel kan vara att höra av sig under dagen. Alltså att ta sig tid för mig. En strategi kan vara att skriv en lapp ” ring hem”. Att påminna sig själv att ringa. Alltså det är på den nivån inte att han ska förstå mina behov.

Svårigheterna skulle vara desamma även med diagnos (om de nu beror på att han inte bara är “lat”). Din förståelse för att han är som han är kanske blir lättare om du hade bevis på att det inte beror på honom… Vet inte vad som saknades för diagnos, men iaf tidigare kunde bara avsaknad av “specialintresse” innebära att man föll utanför diagnoskriteriet även om man hade svårt med det sociala samspelet, kommunikation och exekutiva funktioner i lika hög grad som de med specialintresse.

Jag tror att en del av acceptansen om man ska ha en relation med någon som har dessa svårigheter är att acceptera att personen oftast rent faktiskt inte har lika stort intresse av socialt samspel som andra utan många gånger lättare finner sig tillrätta när de inte “behöver” umgås och slipper “krav” från någon annan. Att höra av sig under dagen och lappar är strategier som fungerar, men om det kräver intresse och energi att komma ihåg lapparna kan även det falera tyvärr. Mitt barn säger t ex att hen inte vet om hen älskar mig, för hen vet ju inte vad hen skulle sakna om jag inte fanns och stöttade upp i vardagen. Hen tänker mer på älska som en funktion istället från relation, vilket är ganska hårdsmält för en mor…

4 gillningar

Jo för mig är det nog så att det skulle vara lättare med en diagnos eller att han själv var medveten om att det här fixar jag inte. Men han saknar den insikten och kan heller inte förklara hur han processar saker och ting. Men det kanske också har med begränsningar att göra. De vi fick höra under utredningen var att han måste ha något som begränsar en funktion i livet som att han inte klarar av att jobba till exempel eller något annat hinder.

Precis det du säger om umgänge är min man också. Han har inga ”egna” vänner utan de vänner vi har var från början mina vänner. Han har alltid lyft att han har inga problem med att vara själv. Men det han har behov av är sin familj fast jag vet egentligen inte i vilken form.

Du berättar att ditt barn inte vet om hen älskar dig. Men älska är ju en känsla. Jag får inte ihop tanken om relation och funktion. Betyder det att man inte kan känna känslor? Hur funkar det?

Det jag också funderar över är min mans sätt att vara osynlig. Inte ta ställning. Inte synas i diskussioner. Inte prata. Han är som i sin egna bubbla. Det kan röra sig om en sådan enkel sak som vilken mat tycker du är godast. Allt svarar han. Så var det länge efter vi träffades. Idag kan han svara och välja något. Många gånger verkar han inte förstå vitsen med saker jag eller någon annan lyfter. Om jag vill att han ska bestämma hur vi ska göra kan det bli enligt följande; Ska vi handla först eller fika först frågar jag och han svarar vi fikar först och handlar sen eller tvärtom. Han måste lägga in en brasklapp i allt han säger. Jag har tolkat det som att han är osäker. Alltså han vill inte bli ifrågasatt och är rädd för att någon säger att han har fel. Kanske är det en strategi efter år av missförstånd

Det är här jag tror vi utan autism måste göra en tankevurpa, mitt barn säger att han inte vet om han älskar mig, vilket inte är samma som att han säger att han inte älskar mig och saknar känslor.

Mitt barn behöver sortera in världen i olika “boxar” för att kunna tolka den. Hen känner känslor, men svårigheten ligger i att tolka dem och sedan via tal beskriva känslorna och vad de står för. Jag får hela tiden “översätta” hens sätt att förklara saker för mig från ett annat perspektiv för att inte gå helt sönder själv. Jag gör därför en egen tolkning av hur hen beskriver älska som en funktion till att hen beskriver hur mycket jag betyder för hen, eftersom känslan älska är svårtolkad och svårkommunicerad men funktionen är lättare. Känslan älska hamnar därför i boxen “vilken nytta har jag av personen - hur betydelsefull är den för mig”. Detta kan låta väldigt narcissistiskt, men skillnaden är bland annat att den som har autism (oftast?) inte har förmågan att mer strategiskt utnyttja sin omgivning för egen vinning, utan nyttjar endast andra för att kunna fungera i sin egen vardag. D v s suger inte medvetet ur andra energi…Förstår du hur jag tänker?

Mitt barn beskriver ofta t ex sjukdomar/smärta/funktionsnedsättning utifrån att något tekniskt som sker i hens kropp. Det här tror jag handlar om just svårigheten att tolka, vilket vi utan autism klarar helt gratis utan någon som helst tankeverksamhet.

När det gäller val, så är det ytterligare ett område som kan vara svårt. Eftersom många med autism har svårt med är föreställningsförmåga. Det tar sig uttryck i att man vid val har svårigheter att föreställa sig vad som kommer hända vid det ena eller andra valet.

Mina tolkningar av det mitt barn säger är enbart mina och jag har ingen aning om de är rätt, men det får mig att orka leva i en relation med mitt barn på ett bättre sätt. För vår relation utgår nästan helt från hens villkor tyvärr. Mitt barn skulle säga precis tvärtom för jag är övertygad om att våra ansträngningar är lika stora, jag anpassar mig mer men energiförlusten för mitt barn är ändå extremt mycket högre.

Känner sig din man annorlunda än andra? Jag tror att många med autistiska drag gör det i dagens samhälle som är byggt på socialisering och flexibilitet. Låg självkänsla kan komma som ett brev på posten. Mitt barn har tyvärr utvecklat en svår psykisk ohälsa till följd av sina ansträngningar att vilja vara “normal”.

3 gillningar

Han har ju hittills fungerat inom samtliga livsområden för att du finns där, eller? Klarar han att självständigt sköta ett hem, barn? Alla gräl som uppstår till följd av hans svårigheter och att du far illa - hur tolkades det i utredningen? För mig låter det som att ett livsområde inte fungerar…

Detta handlar ju egentligen inte så mycket om din man mer än att jag vill förmedla att hans svårigheter högst troligt kommer att bestå. Det här handlar om hur du vill leva ditt liv. Kan du tänka dig att fortsätta ett förhållande där du saknar vissa saker, men får andra saker som du älskar. För det låter som du älskar din man, men saknar att få en del av dina behov tillgodosedda. Gräl och anpassning till bristningsgränsen är inte så bra i längden, så om ni vill leva ihop måste ni nog hitta en lösning där ni kan acceptera varandras svagheter och där kanske du får acceptera lite mer än han…Att du “fikar” efter hans uppmärksamhet kan tyvärr leda till att han får ett än sämre självförtroende när han brister på den punkten och så är spiralen igång. Jag känner så igen mig i det och jobbar själv på det i relation med mitt barn så att hens psykiska hälsa inte ytterligare ska försämras (för där känns det inte som att jag har valet att skilja mig).

Och du, det är okej att skilja sig från någon som har svårigheter även om den inte har sig själv att skylla… :two_hearts:

1 gillning

Jo jag förstår att jag har valet att skiljas men det känns som att bara jag hittar pusselbiten kommer det att bli bra. Vad bra betyder vet jag inte och det behöver inte betyda att vi förblir gifta. Jag behöver bara förstå varför för att gå vidare.

  • Listobjekt[quote=“Stillstanding, post:16, topic:13320”]
    Detta kan låta väldigt narcissistiskt, men skillnaden är bland annat att den som har autism (oftast?) inte har förmågan att mer strategiskt utnyttja sin omgivning för egen vinning, utan nyttjar endast andra för att kunna fungera i sin egen vardag. D v s suger inte medvetet ur andra energi…Förstår du hur jag tänker?
    [/quote]

Det du skriver här är en del av min känsla att han använder mig för att fungera, förstå sociala koder och för att vara del av ett sammanhang som i det här fallet innebär ett familjeliv. Han säger ofta saker jag har sagt och han gör ofta det jag gör. Han härmar mig alltså i många situationer. Men han tar absolut mer än han bidrar i vuxenrelationen. Det är dränerande men jag förstår på ett plan att han gör inte saker av ondo samtidigt som jag inte orkar förstå ibland. När jag är riktigt less känns han som en amöba som livnär sig på mig.

Han fungerar i alla konstellationer ( middagar, socialt umgänge osv. ) men han behöver någon som puttar igång honom eller stoppar annars fastnar kan han till exempel I ett skämt och lyfter samma skämt om och om igen fast i olika vinklingar. När det gäller att göra saker som tvätta osv. gör han det utan problem och då känner han att han duger. Det har han sagt själv. Han säger också att han alltid har känt sig konstig och annorlunda. Han passar inte in någonstans och jag får fungera som den som guidar.

Det här är ju det svåraste. Mina behov blir aldrig tillgodosedda. Det är absolut det värsta. Han försöker och försöker. Han vill inte känna sig annorlunda.

Tråkigt att höra att ditt barn får må dåligt på grund av känslan att inte passa in. Får gen hjälp från annat håll än dig? Jag tycker du beskriver saker bra och det känns skönt att höra det du berättar för jag får bekräftat att mina upplevelser inte är tokiga.

Hej ! Jag läste igenom det du skrev i tråden och sedan under, då du svarat på andras kommentarer ! Jag tror att du har ditt svar i sista meningen ! Du säger själv att du vill inte skiljas, men har du någon val ?
Talar ur egen perspektiv, det är klart att du har flera alternativ. Du har hamnat i en svacka, där du söker någon slags bekräftelse om det är rätt eller fel. Om du stannar kvar eller skiljs, men att stanna kvar är mycket mer vågat ! För då vill du ta i allt som står som problem mellan er. Du älskar honom och antar att han älskar dig ! Han har helt enkelt blivit bortskämd av dig, och tvärtom på ett sätt. Tro mig att enklast är att skiljas, men ur din text kan man förstå att du vill inte det. För om du ville det, då skulle du gjort det utan att blinka.
Försök att prata med din man, att försöka på annat sätt. Du har varit i förhållandet i 20 år ! Tror att ni finner till varandra och får de som du säger fantastiskt ! Mvh Oliver

Jag tvekar om en skilsmässa in i det sista eftersom han har så många bra kvaliteter och jag älskar honom. Antingen måste jag acceptera alltså hitta ett sätt att tänka och leva med hans begränsningar eller skilja mig. Jag söker nog input av andra för jag är ensam med mina tankar. Jag tycker det är svårt att prata med vänner för de är hans vänner också. Jag vill inte att de ska måsta ta ställning. Att jämföra andras erfarenheter och få höra av andra att hans problematik kan härröras till hans drag av Asperger känns bra eftersom jag får en större förståelse och jag kommer framåt ur mitt låsta tankeläge. Jag har levt med min frustration och mina tankar så länge att jag är på bristningsgränsen. Jag tror att jag inte klarar av detta själv och därför vänder jag mig hit.