Jag behöver råd från er kloka och kanske mer rationella människor. Känner att jag traskar runt i samma gyttja och liksom inte kommer vidare. Tog i somras steget ur ett långt förhållande. Tillsammans i över 20 år och tre barn. Uppbrottet satt långt inne! I många år har relationen varit dålig och jag har försökt och försökt men till slut gick det inte längre. Min man har inte mått bra och mer och mer slutit sig, sagt upp relationer, blivit bitter och missnöjd. Hans teori är att det har berott på mig och relationen som varit dålig (framförallt har det varit för lite sex enligt honom) medan jag har menat att han är deprimerad och skulle behöva söka hjälp. Men samtidigt har jag gått runt med ständigt dåligt samvete över att uppenbarligen inte räcka till och därför försökt göra mer och mer hemma, ta i stort sett hela ansvaret för barnen, boka parterapi och romantiska övernattningar osv…
Han har under senaste åren ofta uttryckt att vi borde separera, att det här inte är något bra liv… Jag har försökt hitta lösningar… Men så var som om jag vaknade upp i början av sommaren. Såg hur han hans beteende påverkar inte bara mig utan också barnen - utbrott, ilska, att han liksom inte orkar med barnen… så jag sa att jag funderat och kommit fram till att vi behöver separera.
Hade ju faktiskt trott att han skulle förstå och hålla med, men istället blev han arg och helt oresonlig. Han hade minsann offrat sig i alla år, jobbat på ett jobb han hatar bara för att göra mig glad, han hade investerat sina bästa år på detta! Och jag skulle inte tro att han skulle göra det lätt för mig, han skulle kontakta advokat (oklart varför). Jag försökte i vanlig ordning lugna och försöka resonera. Föreslog att vi skulle växelbo i huset ett tag. Frågade om han kunde tänka sig att låta mig bo kvar i huset en period så vi inte behövde förbereda försäljning direkt. När han inte ville det frågade jag om han kunde tänka sig bo kvar ett tag, det ville han inte heller… och nu har det gått snart 4 månader, och jag vet fortfarande inte hur vi ska lösa detta!
Problemen är flera: vi har ett fantastiskt hus som vi renoverat och byggt ut tillsammans och vi kommer att kunna sälja det med ordentlig vinst, men å andra sidan har vi inte mycket sparat. Vi behöver alltså sälja för att kunna få en grundplåt till nya boenden och allt det för med sig. Men innan vi kan sälja måste vi fixa en del lister och småsnickerier + röja och rensa - inga stora saker, men just nu känns det oöverstigligt! Och han vill inte göra någonting! Han har fixat färdigt med det här huset säger han och bryr sig inte om ifall vi förlorar på att inte fixa inför försäljning. Jag brukar vara världens mest effektiva människa men der är som om luften helt har gått ur mig. Har ändå grejat så mycket jag har orkat, målat om några rum och börjat röja i källaren. I början var det skönt att ha något att pyssla med men nu har orken tagit slut. Jag har ett heltidsjobb och roddar i stort sett hela vardagen med allt vad det innebär, fritidsintressen, skola och allt annat som rör barnen, då han veckopendlar. Det känns som om jag inte räcker till någonstans, och när jag inte har en aning om hur framtiden ser ut är det som att all motivation att kämpa är borta. Hemskt är det!
Nu har han börjat hålla sig borta på helgerna. Han “åker till en kompis”, men jag förstår ju att han förmodligen träffar någon. Han kan inte vara ensam, har han sagt så att detta skulle hända var ganska givet. Först kände jag bara lättnad över att han var iväg och att han verkade gladare så det blev lugnt hemma. Men nu börjar jag känna mig mer och mer arg över hela situationen. Det är som att jag sörjer hela min illusion av vår familj. Jag lider så för att barnen ska behöva drabbas av detta. Att jag inte kan skydda dem, låta dem bo kvar i huset och köpa ut honom, men det är omöjligt. Tittar på hyreslägenheter men inser att det blir svårt för mig att hitta ett vettigt boende trots att jag har en helt okej inkomst. Ser liksom inga lösningar… Har svårt att hålla ihop inför barnen och märker hur jag har svårt att inte fälla bitska kommentarer när de t ex undrar var han är - trots att jag lovat mig att aldrig aldrig göra det!!! Jag vet att jag behöver ta tag i min situation- MEN HUR? Kanske någon har något råd.
Av det du beskriver så extraherar jag några punkter som jag tycker kan hjälpa dig på traven med det oundvikliga.
Han vill exakt ingenting, inte leva med dig och inte skiljas från dig. Han är allmänt motsträvig och icke samarbetsvillig. Han tar ingen aktiv del i varken familjelivet eller med alla de vardagliga göromålen med barn och faktiskt inte ens med sin egen vistelse i ert gemensamma boende, utan beter sig som att han vore en betalande gäst på ett hotell utan några som helst förpliktelser.
Han vägrar att bidra till att bådas er ekonomi gagnas av ett högre försäljningspris och han värderar tydligt inte ens boendet med familjen nog för att inte försvinna iväg och bo “hos sin kompis”.
Han saknar självinsikt och har ett beteende som gör honom själv till sin egen värsta fiende och han blir därigenom det även i förhållande till sin familj/barn.
Så mina förslag är;
Han vägrar och du orkar såklart inte med att slutföra allt ensam, så alltså medan ni fortfarande har gemensam ekonomi så försök sondera terrängen bland bekanta, arbetskamrater osv. och genom dem hitta en pålitlig och välkänd händig person som kan hjälp dig med sista slutfixet på huset, även om du såklart måste betala en förhoppningsvis mindre slant och den kostnaden ska gå ur er gemensamma kassa såklart.
Tror du att han kommer att ha invändningar mot betalning, så säkra tillgångar så att du kan få detta gjort en gång för alla utan att det blir en konflikt som drabbar tredje person.
När det är klart så kontaktar du mäklare och påbörjar processen. Under tiden så dammsuger du bostadsmarknaden och ser till att du själv har något på lut när försäljningen drar igång. Låt honom sköta sin egen planering, eller strunta i den om han vill. Du är inte hans mamma och så länge du har ditt boende klart så att du och barnen ryms, så får de väl bo hos dig till han har ordnat för sig själv. Lås inte fast dig vid missnöje med en hyreslägenhet även om de inte uppfyller alla dina och barnens önskemål, tänk istället på det som att det blir ert första stopp på vägen mot ditt och barnens nya hem. En hyreslägenhet är också att föredra till dess du vet exakt vad du kommer att ha att röra dig med och det vet du inte med någon säkerhet förrän försäljning och bodelning är klar. Har ni inte lämnat in papper ännu, så gör det omgående så börjar betänketiden att ticka av.
Glöm inte heller att barn är mkt mindre krävande än man kan tro, i synnerhet om de är stora nog att redan ha anat vad som är på gång och troligen så har inte heller pappans oengagemang, utbrott och bristande tålamod undgått dem. Du kan inte skruva klockan tillbaka och göra saker ogjorda, men du kan ge dem en lugnare och mer harmonisk uppväxt framöver. Den är mkt mindre beroende av materiella saker än man mitt i gyttjan kan befara och tom. intala sig, så tappa inte sugen om hyreslägenheter inte verkar fylla måttet. På sikt kommer det nya möjligheter.
För att komma igång så måste du börja prioritera och det gör du bäst genom att så långt det är möjligt sluta grotta ner dig i allt som inte blev som du hoppades och kämpade för, den processen kan du ta när du och barnen har kommit ifrån det sjunkande skeppet helskinnade.
Som en sorts “fender” så tror och tycker jag att du asap. ska skaffa dig ett eget samtalsstöd för att ha någonstans där du kan släppa på pop-off-ventilen under den här sista delen av resan som fortfarande återstår.
Alltså, tack snälla för ett fantastiskt tänkvärt svar! Det kom till mig i rätt ögonblick kan jag säga, efter en hemsk helg med mycket grubblerier. Ska börja leta hantverkshjälp i morgon. Har gjort en lista med att fixa-punkter. Ska ringa runt till alla hyresvärdar i vår lilla stad, för precis som du säger så finns det många fördelar med att hyra och det är nog egentligen det jag helst vill också - inser någonstans att jag inte har kraften att lägga på en ny renovering och trädgårdsfix just nu… Jag har lite svårt att tänka mig att vår nästa boendeanhalt ska vara ett stopp på vägen, men hör vad du säger och inser att du förmodligen har rätt. Barnen går troligen inte under om de måste flytta en gång till om något/några år, det är nog mest min egen ångest som talar. Tack igen och kram
Jag ser likheter med mitt eget äktenskap. Min man veckopendlade. Jag tänkte ofta att han var deprimerad, och jag gjorde allt för att få honom att må bättre. Han själv gick inte med på att han var deprimerad, utan han mådde bara dåligt av att jag och barnen behandlade honom illa på olika sätt. Barnen stökade till, de störde på nätterna, de lät för mycket osv. Jag städade för lite, ställde inte upp på sex tillräckligt, var tråkig och ville aldrig göra något roligt osv. Om vi bara ansträngde oss mer för att bli som normala människor, så skulle han må bra.
Han blev mer och mer elak för varje år som gick och till slut började han åka till “en kompis” varje helg. Men skilsmässa ville han inte gå med på!
Vad du kan göra? Det måste jag återkomma till, för min dotter behöver hjälp med en grej innan hon lägger sig …
Mina barn undrade också hela tiden var han var. Jag sade att jag inte visste, men att de kunde ringa honom om det var något. Han tyckte förstås det var vansinnigt irriterande när de ringde, så han svarade nästan aldrig. Men jag ville inte ljuga och jag ville inte säga som det var heller.
Jag skickade in skilsmässoansökan på egen hand. Med minderåriga barn är det hursomhelst 6 månaders betänketid, så det spelade ingen roll att han inte skrev på papperen.
Min man ville inte flytta och jag hade inte råd att flytta. Dessutom var alltihop så himla jobbigt för ungarna, så jag ville inte utsätta dem för en flytt så där omedelbart. I stället flyttade jag ut ur sovrummet. När maken var på jobb, så började jag också med andra förberedelser. Jag köpte en gammal begagnad byrå och flyttade dit en massa av hans småsaker. Överallt låg ju hans och mina saker blandade, och nu delade jag upp dem. Jag slängde massor av mina grejor också, när jag ändå var i farten.
Han sov borta på jobbet 4 nätter i veckan. Bara 3 nätter hemma. Så råkade han förstås sova hos sin “kompis” också regelbundet, så det var inte så lång tid i sträck jag behövde stå ut med honom. När han var i huset, så tog jag ofta barnen med mig och åkte någonstans.
Ta inte för givet att din man tänker ha så mycket umgänge med barnen efter skilsmässan. När han är på jobb kan han ju inte ha dem, så det blir bara helgerna. Och varje helg vill han knappast, utan då blir det varannan helg. Jag hoppas dina barn är tillräckligt stora för att säga i från om han är elak mot dem.
Först hade jag tagit rätt på alla detaljer om vad han sysslade med, och så gav jag honom ett ultimatum. Ska du eller jag berätta för barnen? Han valde att berätta, så jag inte skulle försöka vända barnen mot honom. Han berättade då att han skulle flytta och varför. Så tog han sin necessär och “flyttade”. Lika fort var han tillbaka, för hennes lägenhet var för trång och så var det mer praktiskt att bo kvar hemma.
Den definitiva flytten kom först när vi varit hos familjerådgivaren. Han frågade “Är du fortfarande kär i din fru?” och det var ju inte min man. Sedan kom frågan "Är du kär i den nya kvinnan i ditt liv?" och där blev det ja. Då sade familjerådgivaren ungefär så här: “Så när du åker härifrån, så åker du hem till en kvinna du inte älskar, i stället för att flytta in hos den kvinna du verkligen älskar? Varför? Skulle du inte bli lyckligare hos henne?”.
När vi kom hem packade min man väskorna och flyttade på riktigt.
