Hej alla forumare. Är ny här, tror jag behöver stöd. Vi ska berätta på tisdag, att vi ska separera. Jag kräks. Jag fattar inte hur man gör. Jag behöver lite pepp. De anar inget. 8 o 4 år. Vi är så tajta som familj men vi är bara vänner, jag och min numera exman. Barnen kommer gå under. Jag har redan köpt lägenhet, hur säger man att man ska flytta ut som mamma, när det är mig de tyr sig mest till. Har ni några tips som får.mig överleva, hur ska jag tänka och ta mig igenom det?
2 gillningar
Tips
- utgå inte ifrån att du/ni vet barnens känslor.
- utstråla trygghet, i den mån ni kan. Barnen gör inte som ni säger utan som ni gör. Här måste ni vara deras trygga punkt!
- lova inget ni inte kan göra (mitt ex började prata om att vi ska ses 3 gånger i veckan, det blev ju inte så vilket barnen påpekade fler gånger).
- det är ok att inte veta allt, men ge trygghet i att ni ska göra ert bästa.
- var förbered på att de inte vill prata länge, kanske vill de prata en kort stund för att sen leka för att senare vilja prata om det. Fråga dem och ge dem alternativ.
Det finns inget rätt el fel. Det är tuffa samtal men det här är också en del av livet. Jag har separerat två gånger samt berättat om min cancer, barnen klarar av sådant men snälla, utgå inte ifrån att du vet vad de känner 
Ni fixar detta!
9 gillningar
Då är vi i precis samma situation. Vi ska oxå berätta. Våra barn är större, 18,16,12 . Jag är väldigt nervös. Min man har varit otrogen men vill stanna så det är väl mitt beslut på nåt sätt. Fast ändå inte. Jag är så sårad av otroheten att jag inte klarar detta längre. Jag gråter varje morgon o kväll, på jobbet. Det jag undrra ska man berätta att pappa varit otrogen? Han får flytta ut och jag får bo kvar i huset. IBarnen får bo hos mig på heltid. När man är så stor ska man inte behöva flytta emellan. Trots allt är det hans val i grunden.
2 gillningar
Man behöver inte berätta om otroheten, om inte barnen frågar väldigt ihärdigt. Viktigt dock att ni inte säger att det är gemensamt om det inte är det.
3 gillningar
Även om skilsmässa inte var på tapeten för oss så var min man väldigt tydlig att om jag skulle välja att avsluta värt äktenskap pga att han hade gjort bort sig totalt så skulle han “ta smällen” och se till att barnen inte på något vis skulle tro att det var mitt fel att vi skulle skilja oss. Han var tydlig med att han skulle berätta för barnen att han hade gjort något som var oförlåtligt och att jag agerade rätt som inte förlät.
Något i den stilen borde din man också göra. Han har gjort bort sig, han får Ta ansvar för det!
3 gillningar
@Buenita Tack snälla för de kloka orden. Det hjälper, känns som jag ska kräkas just nu. Hur gamla var dina barn och hur reagerade dem? Hur lång tid tog det innan de vande sig? Vi ska försöka berätta på ett icke katastrofalt sätt. Vad sa ni exakt? andra gången antar jag att de tinte var med deras pappa?
Har det gått bra med cancern?
Usch vad trist med otroheten. Vad tänker du att ni får ut av att berätta om otroheten? Jag skulle nog inte vilja berätta det om min man varit det. mer för att bespara barnen att behöva välja sida och dåligt samvete om de umgås med sin far fast han är en skitstövel mot dig. Bryr han sig om barnen, vill han umgås med dem eller är han irriterad på dem? Vad händer om barnen vill bo på 2 ställen? Han borde ju inte berätta om den nya eller presentera henne först om flera månader, så barnen får landa i separationen först.
Ja detta är det värsta jag varit med om. Tror aldrig att man blir sig kli efter denna erfarenhet. Jag tycker ärlighet är det bästa. Jag vill inte att baren ska fundera på om det är deras fel eller inte. Och jag vill stå fast vid min ståndpunkt att familjen går före allt annat. Sedan hade inte deras pappa samma ståndpunkt då han valde en randommänniska 10-12 gånger samt alla sms flertal gånger , det får stå för honom. Jag tänker att de är så stora så de kommer förstå. Jag kommer aldrig smutskasta honom men tror de måste få veta orsaken. Om man aldrig bråkar. Vad ska de tänka? Barnen kommer inte vilja bo på två ställen då vi bott här i två år. Han ångrar sig djupt och vill inget annat än min dröm nu. Men det är försent. Tyvärr har han inte råd med boende för dom. Han får nöja sig med en tvåa. Sedan måste han hjälpa mig att bo kvar i huset. Han valde inte henne i slutändan, det blev avslutat (vad han säger) samma dag jag kom på dom . Och tro mig hon är inget att ha! Fattar inte ens vad han tänkte med. Hur kunde hon konkurrera mig är ofattbart. Ska vara hennes opererade tuttar då. Hon är en rånolla.
2 gillningar
Jag är cancerfri 
Första separationen var barnen 4 och 2, vi sa att mamma och pappa inte kan leva ihop längre utan ska bo i olika hem. Att vi älskar dem men att vi inte kan leva tillsammans som familj. Det var smärtsamt och jobbigt för att min exman tog separationen hårt och blev deppig samtidigt som barnen främst ville till mig då jag mådde bra och kunde erbjuda trygghet och kärlek. Det blev bättre när min exman tog tag i sitt liv, började med nya intressen och skapade ett nytt liv med barnen.
Andra gången med en annan person alltså inte barnens pappa. Då var mina barn 8 och 10. Vi hade gått hos barnpsykolog (mitt ex och jag) för att få råd och stöd. Vi bestämde en dag och tidpunkt, efter maten så alla var mätta. Han pratade med sitt barn i enrum och jag med mina i enrum. Vi sa samma sak, att vi bråkat mycket och försökt att få det att fungera men att det inte gick. Att barnen alltid kommer kunna träffa varandra och kan höras och ses. Hans barn tog det hårt i början pga ensambarn och skulle nu få leva utan bonussyskon. Mina barn blev lättade, för de hade mått dåligt av de ständiga bråken. Den här gången blev det enklare för mina barn, vi kunde prata på annat sätt då de var äldre. Det var enkelt för barnen att anpassa sig i vårt nya hem. De fick vara med och tycka till om sina nya rum osv. Efter separationen träffades vi (exet och hans barn) ganska ofta men det var stressigt att hinna med vardagen, skolan, kompisar och aktiviteter så vi saktade ner. Idag har han en ny relation så vi ses sällan, men barnen kallar varandra för syskon och har god kontakt.
Jag och mina barn trivs så mycket bättre i vårt nya lugnare och mer harmoniska liv. Det är inget bråk och ingen konstig stämning. Barnen är mycket lugnare och gladare nu än då. Jag är glad över att jag kan ha kontakt med mitt ex, skulle jag behöva hjälp så finns han för mig, det har min exman aldrig velat och förstås ska jag respektera det.
Med detta långa inlägg vill jag säga att det kan vara en enorm lättnad för barnen när föräldrar skiljer sig. Oftast har de en inre känsla om att ngt inte stämmer men kan inte sätta fingret på vad. Det är tufft att skilja sig och det gör ont även om det kan kännas som det klokaste beslutet. Om ni kan samarbeta så kommer ni fixa detta hur bra som helst!!
2 gillningar
Tisdag kväll, det kanske redan har skett.
När gjorde det var det som att köra på jobbet med sorgliga besked. Man behöver inte säga så mycket. Jag ( det var jag som sade det, exet testergrät) var tre saker: vi älskar inte varandra längre, vi ska skiljas, det är inte ett fel.
Den informationen räcker. Det blossar upp så otroligt mycket tankar när man säger det. Säg det på olika sätt, men gå inte in i förklaringar. Var inte rädd för om det blir tyst. Tankarna snurrar på högvarv på de som får beskedet.
Försök inge trygghet….
Ni har väl pratat med dem redan? Det låter som att ni båda vill barnens bästa, så jag är säker på att ni lyckades lugna deras värsta farhågor! 
1 gillning
Hoppas att det gick bra.
1 gillning
Något att tänka på när man ska berätta för barnen och hur vad man säger kan få följder för dem OCH en själv.
4 gillningar
Hur har det gått för dig?
Det gick bra att berätta. Stora killen hade en del frågor. Han vill inte prata om det så mkt. Vi sa det inte som en katastrof men han såg lite fundersam ut. Nästan ännu värre när man inte vet vad dem egentligen känner. Har försökt ta upp det ibland om han funderat med på det. Han säger bara att det är konstigt.
Men får se när det blir flytt hur de reagerar efteråt. När vi börjar med schemat osv. Har försökt planera deras rum så det blir så bra som möjligt och mysigt och kul. Så att det känns som ett hem från början liksom. Men det kommer ju var konstigt i början oavsett. Jag gråter en del för att jag tänker på allt som varit och mest att jag saknar vårt förhållande när det var hyfsat bra. Samtidigt som jag hela tiden påminns om allt som var dåligt. Så jag vet inte.
De jag känner som har separerat och där föräldrarna samarbetar verksr barnen ta det rätt bra. Annars är det totalt tvärtom, kaos.Men ångesten står och stampar känner jag. Jag öppnar inte dörren för jag vill inte ramla ner i ett svart hål. Har inte råd med det.
1 gillning
Vi har ingett massa trygghet, de verkar vara typ fine med beslutet. Men får se vid flytten.
2 gillningar
Tack för att du delar med dig och förmedlar hopp! Det är många som behöver få veta att separation/skilsmässa faktiskt kan vara det bästa för barnen.
1 gillning
@Buenita när du skriver att dina barn blev lättade amdra gången. Hur uttryckte de det? Eller hur vet du det?
1 gillning