Oviktig?

Jag är i en relation men ibland känner jag mig så oviktig. Jag är som person introvert den jag är i relation med är extrovert. I olika sammanhang när hen börjar prata med andra människor är det som om hen glömmer att jag ens finns. Det finns ingen ambition om att inkludera mig i samtal eller ta med mig till bordet där hen gått för att sitta och prata t.ex. hen märker inte ens om jag avviker förän efter nån timme eller två.

Jag vet inte om jag är överkänslig, om min extroverta parter ska få leva ut sina sidor helt enkelt, men jag känner mig så oviktig, icket rolig och osynlig. Blir ledsen, duger när inget roligare finns? Är det en relation jag borde lämna?

3 gillningar

Det är väldigt jobbigt att känna sig som om en inte är en viktig person för de människor man älskar.
Har du berättat hur du känner och i så fall vad svarade hen? Har det alltid varit så här eller är det något som kommit med tiden?
Ibland gör människor saker de tror att nån annan vill utan att veta att det istället sårar dem - kan det vara så att hen tror att du inte tycker det är roligt att bli “meddragen” till olika främmande människor för att prata och gör så här av missriktad hänsyn?

Tänker också att det är omedvetet. Hen blir så inne i sitt.
Det krävs samtal. Och gissningsvis kan jag tro (baserat på mitt förhållande) att hen kommer känna sig anklagad och som hen gjort fel. Men så är det ju inte. Du önskar ju bara få stöd och få vara med.
Samtal samtal!

Hej!
Jag känner igen mig i din beskrivning. Finns en bra bok som heter “Omgiven av idioter” den beskriver fyra olika personligheter.
Jag läste den boken när jag inte förstod mig på min (ex)make. Det du beskriver av din partner är en “Gul” person. En man i en tvåårings kropp. Allt kretsar kring honom och han får energi av att få uppmärksamhet av andra. Dig tar han förgivet, du finns ju alltid där ändå…
Ta detta med en nypa salt… men jag som är “blå” person och lite introvert har fått stor hjälp av att läsa detta.:wink:

Det är inte bra att känna i ett förhållande att du är oviktig. För du är lika viktig som din partner och dina bekymmer är lika viktiga som hans! Glöm inte det!:slightly_smiling_face:

(Noterar 3 “gula” svar nedan)… Förlåt kunde inte låta bil…

2 gillningar

Jag tycker inte du ska lägga en bedömning hur din partner agerar i huruvida man är extrovert eller introvert. Snarare handlar det om hur inkluderande man är och vilket ansvar man har (eller tar) dels för sig själv men också för sin partner beroende på sammanhanget.

Jag är själv en mycket extrovert person och inkluderar naturligtvis andra i samtal men deltagandet därefter är ju var och ens eget ansvar. Sen är det en helt annan sak att man för fram sin partner i olika sammanhang, presenterar för vänner och har “koll” på varandra på en social tillställning för att visa samhörigheten och fånga upp och se varandra. Det tycker jag mer handlar om hyfs och uppfostran. Ej extraversion eller introversion och inte heller färger enligt disc analys.

Som redan påtalat så är det viktigaste att du uttrycker hur det känns för dig och hur du hade önskat att det var istället, samtidigt som du själv kanske ska fundera över ditt eget ansvar i dessa sammanhang.

1 gillning

Jag har ju haft en introvert partner jag lämnat så jag är lite kluven till det här. Är det verkligen rimligt att han ska behöva ta ett socialt ansvar för dig på sociala sammankomster, du tar ju inte hand om honom på det sättet som jag läser det? Varför kan du inte själv socialisera och delta i samtal utan att det är något han ska ordna åt dig?

Sen var ju mitt ex väldigt tystlåten. Man lärde sig att det var slöseri med energi att försöka inkludera honom i samtal då han i princip inte svarar på tilltal. Det är förstås skillnad med en person som bara behöver en liten vänlig knuff för att komma igång och delta, då kan man ju bjuda på det. Likaså hade jag ju aldrig låtit bli att lägga märke till att min partner bara lämnade en tillställning utan mig, det är ganska märkligt tycker jag. Jag hade blivit väldigt ledsen om min partner gick ifrån en tillställning utan att säga till mig, och hade nog tyckt att det var den som gjorde det som gjort något fel. Fast om du försöker säga det och han inte märker att du finns så är det illa såklart.

Men ja, jag tycker nog att det är rätt rimligt att när man som etablerat par kommer till en social tillställning så socialiserar man främst med andra, för varandra kan man ju prata med hemma. I min värld är det ganska trist att sitta och trycka med sin partner i ett sammanhang, och jag tycker nog inte att man ska behöva dra runt på sin partner och se till att denna kommer in i sammanhang, inte om det inte är något som sker ömsesidigt iaf. Sen ska man givetvis inte heller aktivt exkludera sin partner från samtal man ingår i, och är partnern ny i sammanhanget medan man själv känner folk så går man givetvis runt och presenterar partnern och lägger lite extra på att se till att den får vara med inledningsvis. Men man ska inte behöva curla sin partner socialt varenda gång man träffar vänner.

Är det inte ett ganska passivaggressivt beteende av dig att gå hem utan att säga något? Så vida det nu inte är så att du faktiskt sa till alltså.

5 gillningar

Jag tror du får ta till dig det som de andra svarat dig. Du måste prata med din partner, hur du känner dig och faktiskt också vad du vill ha. Hen är inte tankeläsare och om ni ”alltid” haft det så här så är rollerna ganska fasta.

Beror detta på ditt dåliga självförtroende eller är det faktiskt så illa? Om ni pratar om detta, beroende på gensvaret du får så märker du väl om hen faktiskt bara inte tänker sig för.

Jag är extrovert, min man tycker det är jätteskönt att jag pratar mycket för då behöver han inte säga så mycket…… men man kan vara inkluderande utan att partnern behöver prata lika mycket

Hög igenkänning! Du är Inte överkänslig.
Har någon sagt till dig att du är det?
Jag har funderat mycket på epitetet överkänslig. Det är ett negativt epitet, men varför är känslighet något negativt?
Mitt x använde det som skällsord i så många gräl att jag tillslut började tro på att det var sant. Att vara känslig och uttrycka sina känslor var något negativt.
Man har rätt till sina egna känslor och upplevelser även om det kanske inte alltid är klokt att agera på dem.
Har du försökt prata med din partner?
Mitt x har rätt starka narcissistiska drag och han tenderade ofta att ”glömma” mig i sociala situationer. Inte alltid men ofta.
Ju mer alkohol desto mindre intressant blev jag dessutom.
Sen vet jag förstås inte hur det är med din partner. Det kan jag ju inte uttala mig om.
Men ett tips är att själv ta kontroll i situationen.
Presentera dig själv. Se till att ha roligt själv och försök fokusera på dig om du kan.
Kanske trivs du inte i dessa typ av sammanhang och det är ju också ok!
Försök förflytta fokus från ditt x till dig!

4 gillningar

Bra inlägg om ”överkänslighet”.

Du har rätt att känna vad du vill och din partner måste respektera det för att du ska må bra.
Prata med varandra.

1 gillning

Framgår det att det är TS partner som kallat henne överkänslig? Eller är det TS själv som frågar sig det?

Jag tycker kanske inte att “överkänslig” är ett speciellt konstruktivt begrepp överhuvudtaget. Man har såklart rätt till sina känslor, men bör fråga sig vems ansvar känslorna är och vad som ligger till grund för dem. Att TS har svårt för att ta för sig i sociala sammanhang tycker inte jag på något självklart sätt är hennes partners fel eller ansvar.

1 gillning

Eftersom begreppet kommer upp så blir det viktigt i sammanhanget, oavsett om det är TS partner eller TS själv som uttryckt sig i termen ”överkänslighet”. Jag reagerade på det då det för mig har en skarpt negativ klang och det kan vara viktigt att fundera över varför man själv eller någon annan titulerat en ”överkänslig”. Och håller med dig således, att det inte är ett konstruktivt begrepp.
I mitt fall var det mitt x som använde det som skällsord tills jag själv började tänka på mig själv som överkänslig och överdrivet känslig, i det här fallet rörande TS så framgår det ju som sagt inte…

Hur etablerad är den här relationen egentligen, jag menar är det en ny relation eller någon som pågått i många år? För något har ju gjort att ni har fastnat för varandra, era olikheter till trots. Men antingen accepterar ni att ni är olika eller så måste du kanske fundera på om du hellre vill leva med en man som lik dig själv och som varken går på sociala evenemang eller har lust att prata så mkt med andra.

Jag håller med @Nimue här att du måste börja ta ansvar själv för att vara social… dvs. om du vill vara social och hänga med i sociala sammanhang.

Alla trivs inte på fester osv. och det är väl inget konstigt med det, men man kan inte förvänta sig att inrätta hela “festen” efter sig själv om man funkar på det sättet för då blir det ju ingen fest. Jag tänker att du kanske gärna skulle önska och vilja vara/bli en social och utåtriktad person och att du hoppas att du eller din sambo ska kunna göra om dig och du blir det om din sambo bara hjälper dig, drar med/in dig, lirkar lite med dig eller gör si eller så.

Men min tanke är att du som vuxenperson ska ta ansvar för dig själv och ditt val att delta och vill du uppfattas som social så måste du börja agera på det sättet själv, inte vänta på att han ska göra det åt dig. Inte heller tycker jag det känns helt vuxet att förvänta sig att han har fokus på dig och ägnar sig åt dig hela kvällen för att du inte ska känna dig alldeles utanför. För du kan träna dig att agera mer socialt, men du kanske inte kan träna dig att gilla det. Känner du dig vilsen och helt obekväm om han inte står bredvid dig och drar in dig i samtal osv och att det tar emot, du blir obekväm om du själv måste samtala med andra än/utan din sambo så undrar jag om du innerst inne ens vill vara med i sådana sammanhang?

Eller känner du att du helst skulle vilja få slippa sådana sammanhang? För det är ju faktiskt inget fel att vara som du är :+1:

Kanske ska han gå på de där festerna själv och du gör sånt som du gillar istället och så gör ni saker ni båda gillar tillsammans istället. För man måste ju inte göra allting tillsammans, i synnerhet inte om man är väldigt olika till personligheten.

5 gillningar

Oj! Detta skulle kunna vara jag som skrivit, då jag har samma “problem” som du.
MIn karl har förmågan att göra exakt samma sak, trots att jag har påpekat det många gånger. Det känns verkligen som att han egentilgen inte vill ha med mig, men låter mig följa med ändå.
Nu väljer jag oftast att inte följa med, för då slipper jag känna mig oviktig.

Nej, jag tycker inte att det är okej att ignorera sin partner timmar i sträck på fester. Det är i min värld direkt oförskämt.

Naturligtvis ska man kunna prata med olika personer i sociala sammanhang, men skulle jag se att min partner satt ensam någonstans och såg ledsen eller obekväm ut skulle jag självklart inkludera honom i detta. Så svårt är det inte.

Människor är olika, men att vara lite mer tystlåten är ingen dödssynd. Tvärtom, det är väl skönt att alla inte tävlar i att höras mest eller högst? Med ganska enkla knep kan man inkludera dem ändå. Såsom att exempelvis ha för vana att ta ögonkontakt med alla i sällskapet man pratar med, och inte bara med den eller de som pratar mest. Eller ställa någon fråga. Bjuda in dem lite i samtalet. Alla har inte lika vassa armbågar, men många introverta har mycket klokt och bra att säga, för den som lyssnar
Och att inte medvetet eller omedvetet exkludera människor (oavsett om jag står i relation till dem eller ej) handlar för mig om vanligt hyfs.

Mitt ex hade inte alltid jättelätt att ta för sig i alla sociala sammanhang. Men det har jag aldrig hållit emot honom. Det gick alldeles utmärkt att mingla och prata med folk och ändå med mitt beteende och kroppsspråk etc få honom att känna sig sedd och bekväm, oavsett hur mycket han själv valde att prata.

3 gillningar

Hej! Igenkännande!! Den boken har jag och inte haft någon aning?! Mitt ex som jag ändå träffar mycket är såååå gul som du beskriver! Jag har alltid trott det varit fel på mig och kännt mig utanför och s ett bihang i alla situationer där han är med och ändå är det jag som är mest social men det faller av i sällskap m honom… Varit med honom i många år så svårt att släppa taget o rädd för livet som ensam…

Måste vara väldigt sorgligt att behöva känna så tillsammans med någon som ska vara ens livskamrat och vän. :broken_heart:

1 gillning