LHar nyligen separerat, mitt beslut men föregått sv flera års funderande o dåligt destruktivt förhållande. Hade redan tidigare fått veta att lämnar jag skulle han se till att jag varken fick pengar eller behålla barnen. Kunde till slut ändå inte vara kvar så jag tog risken. Fick lite pengar medan han behöll exklusivt hus båt o ny bil. Orkade inte bråka utan skrev på hans uppdelning utan att tänka. Han pratade skit om mig inför barnen, mamma sviker familjen hon vill förstöra allt för oss och skapade ett vi mot dumma mamma med barnen. Blev utslängd ur huset o bodde hos kompisar o fick inte träffa barnen efter bodelningen. Bad att vi skulle ha huset varannan vecka eller att jag åtminstone skulle få ha huset någon dag i veckan för kontakten med barnen innan jag fått eget boende men vägrades detta. Åkte till skolan för att få se barnen men den stora ville inte veta av mig. Nu köpt eget boende, nästa fas men barnen vill inte vara i mitt lilla boende. De tycker också jag är elak mot pappa som numera bjuder över mig till middag mm hela tiden men jag tackar nej. Barnen har varit lite hos mig nu men har inga saker här, ingenting och vilket försvårar trivseln ytterligare. De är i tonåren och beter sig riktigt elakt mot mig. Fel på allt hos mig medan allt är fantastiskt hos pappa o vårt gamla hem. Till detta har jag även förlorat mina föräldrar nyligt, så ingen tröst där att hämta.
@Olycklig1 Lider med dig😔 Helt otroligt hur hela livet ställs om pga av separation. Önskar dig all lycka framöver och att det löser sig till det bästa🌸
Tack. Försöker kämpa varje dag men har svårt att komma ur sängen på mornarna. Mår dåligt. Svårt också att vara glad när jag träffar barnen. Det märker dem o trivs då bättre med pappa. Usch livet känns så tufft, vet inte hur jag ska få kraft att gå vidare.
Det låter hemskt! Jag mår också dåligt men har “bättre” förutsättningar i alla fall. Befinner mig dock i början av helvetet. Styrkekramar!
Har nu även fått problem på jobbet då jag inte kunnat sköta det ordentligt. Började med att mamma dog plötsligt förra året. Det var precis i den vevan jag tänkt skilja mig. Då föll jag till botten. Fick inget stöd av mannen tvärsom, han försökte bara ta reda på hur mkt pengar det kunde finnas i arvet. Han skrek o domderade över mig. Jag mådde så dåligt att jag hade panikattacker, låg o grät o skrek på nätterna. Var bara sjukskriven i 2 veckor o 2 v semester sen tillbaka på jobbet. Klarade inte fokus. Gick till vårdcentral o bad att bli sjukskriven men de sjukskrev inte för att någon dött, det var en naturlig del av livet fick jag till svar. Orkade inte kämpa mer för sjukskrivning men gick till terapeut kbt. Det vart dock helt tokigt, hon hjälpte mig inte ur förhållandet utan försökte tvärsom.
Hej igen. Har du någon du vill prata med? Vän eller släkt? Konstigt att du inte kunde blir sjukskriven. kanske inte för att någon dog men för att du inte ens orkar jobba!
Tonårigarna kommer att förstå när de blir äldre. Sen är det viktigt att man står på sig så att de känner att det är tryggt. Men det viktigaste just nu är att du ska stå på egna ben och ta hand om dig. Kan du träna, umgås med vänner?
Jag får nästa panikattacker här på kontoret. Kämpar för att inte bryta ihop. Tanken att hon börjar träffa nya “kandidater”, att hon inte längre är den jag träffat…
Hej tack för respons. Har några fantastiska vänner som ställt upp för mig och en syster. De har hjälpt mig fixa i mitt nya hus. Var på en trännngsresa gör en månad sedan med en vän så jag jobbar med träningsbiten. Var också med på en träningskamp på 6 veckor som jag vann- förbättrade mig mest i gruppen. Är dock så grymt trött emellanåt. Hade jag haft en bättre kontakt med min chef skulle hen sett eller förstått att jag var så dålig men vi sitter i olika länder.
Jag har redan pratat med min chef. Och vet du vad? Han befann sig i samma situation!
Han var förstås mycket förståelig och vi bestämde att prata med varandra och stödja varandra.
Jag ska hem nu och har verkligen ingen lust.Orkar inte se hennes glada minn. För då känns det att hon redan hittade lyckan nån annanstans. Kanske bäst att hon gör det snart. Men jag känner att jag inte kommer att fixa att bo i samma hus under tiden…
Oj vilket sammanträffande med chefen. Då kommer ni säkert få bra stöd av varandra och ingen risk att du tappar jobb pga skilsmässan. Har du barn också och hur har de i så fall tagit det?
Förstår att det blir omöjligt att leva i samma bostad, kan ni komma överens om något tillfälligt boende en tid så vore det säkert bäst. Jag blev tvungen att köpa då det är svårt att hyra i mitt område. Prio fick vara en bostad med snabb inflyttning.
Ingen risk att förlor jobbet nej! Han sa att jag får vara hemma jobba eller ta det lugnt när det känns som tyngst! Det tänker han också göra 
Jag talade om för henne igår att jag vill vi ska hyra ett tillfälligt boende och bo där växelvis direkt efter semestern. Hon blev lite förvånad att jag ville det så snabbt och hon kände direkt att det skulle bli tufft varannan vecka utan barnen! Jag berättade att jag måste ta hand om mig för att kunna orka hela processen och vara en bra pappa till mina barn…och jag sa att hon bör hjälpa till! Hon verkade nästan lite rörd när hon insåg att vi håller på att ändra våra liv så radikalt. Det är så jag kände i alla fall. Vi är överens sen länge att vi pratat igen i augusti och stämmer av om vi ska gå vidare och hur.
Jag vet att hon träffade en ny nu men är i början. Jag inser att det inte finns nåt att göra. Läs mina senate inägg.
Jag antar att du bor i Stockholm eftersom det är svårt att hitta lägenheter?
Måste vara tufft att bo ihop om hon redan träffat en ny. Har ni satt några förhållningsregler tills ni separerat eller hur löser ni sommaren och semestern? Var hittar du kraft o styrka för att komma ur detta?
Jag har ju valt att lämna men det är fruktansvärt svårt, man får dåligt samvete mot barnen hela tiden och tomheten i huset är hemsk. Önskar jag hade ett lass med barn som stojade runt. Tycker tom om när grannen har hög musik, det känns bara hemtrevligt att det finns någon där.
Hej! Jag och min fru är överens att vi redan nu är fria att göra som vi vill, men på ett respektfullt och diskret sätt.
Hon var på utflykt med den nya mannen hon börjat träffa och hans dotter och tog ned sin vår son. Jag reagerade men det gjorde hon ändå…Sen “lyckades” jag komma åt hennes meddelande till honom och där skrev hon om oss också:
…pratar mycket med vänner, min mamma, min dotter men även med min man. Smärtsamt uppriktigt under senare tid. Bollen sattes i rullning för ca 2 år sedan, och det finns liksom ingen återvändo. Att våga förändra saker som inte är riktigt bra är ibland lite som att spotta dodsskräcken i ansiktet. Läskigt. Men älskar livet och vill fortsätta med det. Kram
…och jag kan tänka mig att även ses utan de små änglarna om det finns tillfälle snart 
Yngsta sonen har jag med en man som jag är fortfarande gift med. Man kan säga att det är ett äktenskap på upphällningen utan större dramatik. Det som kan verka eller kanske är väldigt bra under en tid är inte alltid det i förlängningen. Saker och ting händer, man utvecklas åt olika håll, all gnista försvinner. Kanske sorgligt, kanske det normala? Vi kör “raka puckar” så långt det går med ärlighet och var vi står, och ett schyst bettende. Stockholm kryllar ju inte av bostäder heller så jag tror många hänger kvar lite längre även om den anledningen…(Glad för mina klar i bostadsförmedlingen nu…). Och hus går att sälja och köpa…
Tänker inte avslöja att jag läste det ingen idé det ska förstöra vår relation totalt.
Men det finns ingen återvändo som hon också skrev…
Nu ska jag satsa allt på mig så att jag kommer ur detta.
Avstämningen mellan oss i augusti känns meningslöst, hon har ju redan bestämt sig.Jag tänker använda tiden klokt att satsa på mitt välmående.
Semestern är bokad 15 juli men vi skulle vara tillsammans i bara 3 dagar. Nu vet jag inte om det blir sv men jag får se om jag gör det bara för vår sons skull. Annars har vi semester på var sitt håll och jag är hemma 1 augusti.
Jag talade om för henne att vill hitta en lägenhet och vi får bo där växelvis tills vi säljer huset. Hon vill inte vi ska förkasta oss förstås.
Igår tog jag en ångestdämpande tablett och det hjälpte…Vi har en del hemma pga mina tonårsbarn som inte bor hos mig nu hade en del problem.
Det är fruktansvärt det där med barnen varken när man lämnar eller när man blir lämnad. Det stora skillnaden är att lämnaren redan mår bra och har gått vidare men den som blir lämnad kämpar fortfarande och mår dåligt. Försök att hitta på roliga aktiviteter med barnen. Nu på sommaren och vädret tillåter så finns det massor att göra som inte kostar mycket. Cykla, picnic, båda, promenera!
Du/Vi fixar det och starkare kommer vi att bli!
Vad fantastiskt fint du hanterar skilsmässan trots alla dina känslor. Du gör det verkligen jättebra! Det ger er möjlighet att i framtiden ha en bra relation på skilda håll och med er son.
Oftast är det säkert lämnaren som är steget före o mår bättre. I mitt fall är det dock tvärsom och det är med nöd o näppe jag lyckats lämna då exet jobbade med att trycka ner mig, pratade illa om min familj o mina vänner. Jag ville gå i samtalsterapi men han vägrade. Han pratade bara om hur jag förstör för barnen och om det händer dem något är det mitt fel pga skilsmässan. Hade först vunnit en budgivning på ett fint boende men då hotade min son om självmord och exet sa att detta var mitt verk, vågade förstårs inte köpa då men sa inget om det hemma. Att bara tagit sig till en annan bostad har varit urjobbigt psykiskt och att ha skuldkänslor för att jag splittrat familjen. Har försökt hålla allting flytande men nu känns det som om jag själv sakta sjunker ned.
Har fullt upp att göra i ordning nya bostaden men inte orkat med. Snickrar, Skruvar o målar och gör saker jag aldrig gjort förut då det var exet som var händig och alltid skulle göra det praktiska. Hoppas få mer kraft o energi med tiden.
Jag gör allt jag orkar för att gå igenom detta men inte utan hjälp…Igår blev jag tvungen att ta en ångestdämpande piller och det fungerade bra. Jag hade fått panikångest och var tvungen att göra något.
Nu funderar jag att be henne sluta träffa den nya tills vi har gått igenom vår process. Annars är risken är stor att jag bryter ihop. Vetskapen att hon träffar en annan man även om det inte har “hänt” nånting än får mig att må ännu sämre. Man vet inte om hon kommer att gå med men jag hoppas verkligen det.
Du verkar inte ha det lättare heller. Mycket mycket sämre faktiskt. PM gärna om du vill prata.
Styrkekram!
Ett tips till dig är att du inte bör göra det. Tärningen är redan kastad!
Har också provat ångestdämpande tablett när min mamma dog och de kan hjälpa när man känner paniken rusa i bröstet men försöker nu klara mig utan dem. Du kommer klara dig! Fundera på vad som kan vara möjligt med din frus nya man, tror du hon slutar träffa den nya om du ber henne om det eller är det bättre att be henne att inte ta med er son när hon träffar honom? Vad är viktigast för dig just nu och vad är möjligt att få igenom?
Exet kom förbi ikväll trots att barnen inte är hemma. Han ville bara se hur jag hade det och kom med jordgubbar. Ville jag skulle komma tillbaka. Trodde säkert jag skulle bjuda in honom på middag men jag bjöd inte in honom alls. Blir bara arg på honom, tycker jag har offrat så mycket på honom under så många års tid, måste försöka bli stark…
Har en semesterresa inbokad med hela familjen i sommar som jag ångrar. Barnen ser fram emot den jättemycket och jag vet inte hur jag ska ta mig ur den. Bokat en lägenhet så vi har olika sovrum -annars hade det varit omöjligt förstårs men gillar inte tanken på att vara ihop med honom en vecka. Vet inte hur jag ska göra. Talade om för exet att jag funderar på att inte följa med. Vet förresten inte hur man PM:ar härifrån
För att PM:a. Klicka på din symbol uppe till höger. Där finns en liten brev-ikon att klicka på.
Vi hade en bra diskussion ikväll. Jag berättade att jag är arg på henne pga hon skulle ha berättat tidigare att det inte känns bra mellan oss eftersom då kunde vi kanske göra något av det. Dessutom att jag anser att hon inte försökte på riktigt! Där blev hon lite sur och förklarade på vilket sätt hon försökte men då så jag att hon borde ha inkluderat mig i försöket och inte göra det själv. Sen sa jag att jag har lust att kasta ut henne eftersom det är hon som lämnar. Där sa hon att hon inte tyckte att det inte har hänt än och det är inte säkert att det blir det heller. Jag talade om då att jag inte är dum och jag förstår att det finns något på gång. Då så hon att det är inte säkert att det blir något utan det finns bra “energi”…
Jag upprepade att jag måste tänka på mig och att i augusti ska vi skaffa oss ett extra boende och bo där växelvis.
Jag ifrågasatte också varför vänta till augusti och som tyckte hon att det ska sjunka in…Hon tyckte att jag inte hade rätt att hindra henne från att sluta träffa den nya.
Kändes bättre efter det, känns att det inte finns något hopp men också att det vore bäst att det blir så odramatiskt som möjligt. Men fort vill jag att allting sker! Måste nu ordna mitt liv utan henne. Inget jag kan göra åt hennes galenskap!
Ny diskussion igår…Där fick jag några svar angående hennes (enligt mig) uteblivande försök…Hon försökte på sitt sätt men aldrig släppt in mig i detta försök. Samt att att det finns någon som hon träffar men än så länge finns det bara “energi” mellan de men hon vill inte hur det ska utvecklas. Smärtsamt ärligt…
Jag talade om att jag hade lust att kasta ut henne, skrika åt henne och att jag var så himla arg pga att jag kännde att under dessa 1-2 år som hon “visste” kunde hon berätta för mig men hon tyckte jag var orättvis…Att hon har gjort allt hon kunde och att det inte var lätt att prata med mig om det.
Hur som helst jag har börjat acceptera situationen, sov bra igår kväll och känner ingen stark ångestkänsla idag utan tomhet och sorg. Jag veta att detta kan förändras när som helst men jag njuter av det så länge det varar
Imorse skickade hon sms och frågade hur jag mådde…Förklarat att jag mår bättre men jag vill att detta ska gå så fort som möjligt…Frågade hur hon mådde.
Ledsen skrev hon och att det hela skrämmer henne. Att jag är ingen man hon kan lätt hata för att det blir lättare men att det bådar gott inför framtiden. Att vi kan aldrig skiljas åt helt iaf.
Frågade om hon menade pg av att vi har ett barn tillsammans och hon svarade: “bla”…
Jag visste inte om jag skulle svara och vad Jag skulle säga!! Till slut skrev jag: "Framtiden kan man aldrig förutsäga och vårt “fall” är ett levande bevis…"
Nu är det 100% fokus på mig och det praktiska. Hoppas jag behåller den possitiva andan inför semestern om 10 dagar så att jag kan fylla batterierna och komma tillbaka i augusti när allt det svåra väntar!
Styrkekramar till er alla där ute!
Skilsmässan är tuff från båda sidor när det verkligen kommer till flytten. Har det gått så långt som det gjort för er och hon dessutom har en ny i kikaren så låter det klokt att få klart allt så fort som möjligt så ni kan börja reda ut och leva era respektive nya liv. När man har fokus på det praktiska håller man också igång vilket är bra så man inte fastnar i ingenting och bara blir ledsen. Helt rätt att du fokuserar på dig själv nu och att bli stark, det kommer att behövas. Hur går det för er son och har han förstått vad som pågår?