Äntligen är vi överens att ingen av oss är lyckliga och vi är överens om att de bästa är att separera.
Och gubben han packade sina kläder och drog inom loppet av en vecka. Nu kommer ångesten, ångesten över varannan vecka situationen då vi har ett barn på snart 4 år. Och här sitter jag bu hönsmammig och vill förklara allt för en 4 åring medan pappan tycker att “varför ska vi ta det nu”? Ja kanske för att du tänker ta mitt barn till ett ställe han aldrig bott på varannan vecka känner jag. Jag bor kvar i huset tills vi vet vad vi ska göra av det. Finns väl inget rätt åh fel att göra antar jag men min tanke är ju att separationen ska va smidig och så gott som bråkfri? Då vi är eniga, men då kommer vi ju till barnet och hur och vad som är bäst för honom nu. Jag kanske är för hönsmammig. Har en miljon tankar… trodde vi va på samma nivå i hur vi tänkte kring barnet att han alltid måste gå i första hand men med tanke på att karln redan flyttat ut och hela världen är uppåner så ja vi är inte eniga ombatt skynda långsamt helt enkelt… arg… ledsen… sårad… glad … lättad… så vansinnigt många känslor att jag spyr. Iom att han har flyttat ut så anser han att jag är dumpad? Och jag i mitt stillasinne känner mig dumpad även fast det är jag som velat skiljas under en längre period. Herregud… 2020… corona… jobba hemifrån tider och skilsmässa att tänka på… man blev ju tillräckligt galen av att jobba hemma 