Otrohet, lögner, barn

Skickade det, och han svarade:
"Vad vill du få ut av texten? Vad ska jag göra med den? Det verkar vara en slags terapi för dig att få det sagt om så är det så är det ok för mig…men vad vill du jag ska göra? "

Jag svarade:
"Jag vill med mejlet visa hur allvarligt det som pågått är - går ej att bagatellisera. Säger inte att det är kört, men jag är djupt sargad av det och förtroendet obefintligt.
Det jag behöver är att vi flyttar isär ordentligt, så jag kan se klart. Att du flyttar dina saker. Jag bor i ett kaos av förstörda minne. Vi börjar ev i nytt försök till gemensam terapi och ser hur det känns om t ex 3 månader.
Under tiden kan vi jobba på varje tisdag och varannan fredag i K… för dottern och att vi umgås lite som nu, och sen utöka till fre-sö varannan helg. Kommer vi inte närmare varandra , så blir det förhoppningsvis fre-må så småningom , varannan helg och varje tisdag.
Ev terapi för oss kunde vara här: det finns för par, men är mottaglig för andra förslag

Livrädd nu,nu har jag släppt andan ur flaskan

@Floriana vad är du egentligen rädd för?

Att han ska skylla på mej och agera därefter, dvs med hat. Pratade ju för några dar sen och när jag börja prata om att han skulle flytta sina saker, då kom han med brandtalet om att han bara ville ha mej och egentligen alltid tänkt på mej osv och ville planera flytt hem och bilköp mm. Just då protesterade jag inte. Så nu kommer han tycka jag stuckit kniven i ryggen på honom, hur orimligt det än kan verka

Är du rädd för att han fysiskt ska göra dig illa?
Eller är det det att du lägger för stort värde i vad han tycker och han därför har alltför stor makt att såra dig?

Vad han tycker spelar ju egentligen ingen roll. Du har om och om igen i text beskrivit vilken skitstövel han är och vilket lågt värde han tillskriver dig genom att ha andra kvinnor på gång parallellt. Du kommer aldrig att få annat än det du redan beskrivit, dvs en skitstövel och en otrogen jävel… För i så fall hade du redan fått det. Då hade han visat dig hänsyn för länge sedan. Nu har det gått tre år. Visar han dig mer hänsyn idag än för tre år sedan?

Det är vad du kan acceptera i DITT liv som har betydelse. Det är inte ditt bekymmer om han projicerar sin skuld och hat på dig. Då får han väl göra det då - men låt det inte nå dina ögon och öron. Radera sms, lägg på luren, gå därifrån eller släng ut honom. Gör vad du kan för att inte nås av hans ord, för de saknar helt verklighetsförankrat innehåll.

Jag blir fortfarande lite förvirrad av vad du egentligen vill med honom. Partner, vän eller enbart delat föräldraskap? När jag läser det du skriver till honom så ser jag mellan raderna bara din längtan om att han ska ändra sig och att ni ska vara ett par. Men det är inte det du förmedlar i den konkreta texten, utan då är det vänskap och föräldraskap du pratar om.

Du har länkat till en terapisida som jag ser du tror passar hans problematik. Men vad behöver du för att ta dig vidare på egen hand @Floriana?

3 gillningar

@Floriana Kan det vara så att du egentligen är rädd för att bli övergiven? Att du är rädd för att han ska överge dig?

2 gillningar

Ja, jag är rädd att han ska förkasta mej och kag är rädd för sårande ord. Och jag är rädd för oresonlig vrede och våld, tidigare endast mot saker, men jag har varit jätterädd. Hoppas med en smal strimma att vi kan gå i parterapi som behandlar beroende och medberoende tillsammans enligt en 12-stegs metod. Väldigt omfattande, kräver jättestort engagemang och villighet att erkänna sinna tillkortakommanden. Jag tror knappast han kommer fixa det, men det är kravet. Oavsett vill jag ha bort alla hans grejer. Han kommer kanske se det som en krigsförklaring, troligen, tyvärr. Hoppas, med mina sista atomer av hopp, att han ska va “större” än så, men det är inte sannolikt

Men Floriana, vill du på allvar avsluta din relation med honom? Försök att begränsa ditt svar till ett enkelt ja eller nej.

Våga säga ett rakt nej, om det är det du egentligen menar. Första chansen för någon grad av tillfrisknande för dig själv är ju att du börjar vara ärlig med dig själv (här kan du ju se oss som din spegel)…

1 gillning

Jag har satsat så mycket, vi har delat så mycket. Så svårt att fatta att någon VILL fortsätta var dum, svekfull och elak

Men DET var ju inte svaret på min fråga, Floriana :kissing_heart:

Min fråga löd om du på verkligt ärligt, uppriktigt allvar vill avsluta relationen med honom?

Försök svara med bara ett JA eller ett NEJ!

Inte ett om eller ett men eller vad eller varför, eller ett kanske eller ditten eller datten för du får inget sådant som du önskar. Han är som han är och han kommer inte att förändras och du kommer inte att lyckas förändra honom i någon parterapi… du vill tom. vara med på terapin för att på något sätt försöka få sitta med och försöka styra honom och hans utveckling i det håll du önskar. Men du måste ju sluta behandla honom som ett barn som du ska försöka lära hur han ska bli, han ÄR ju redan och han vill vara som han är. Hade han inte velat det så hade han börjat förändra sig för länge sedan. Men han vet ju att han kan dribbla med dig som en boll och att du vägrar att inse att det du ser framför dig är vad du får… så våga närma dig en ärlighet inför dig själv i alla fall.

Vill du avsluta med honom en gång för alla?

2 gillningar

Okej @Floriana, jag tolkar det som att du bland annat är rädd för att bli övergiven. Jag kan verkligen förstå den känslan, smärtan kan vara nästan outhärdlig. Jag förstår vad du värjer dig mot. Du vill inte avsluta din relation, du är inte där än. Men betänk att du redan är övergiven av honom, hans ord är tomma och betyder inget. Det gör redan ont i dig. Och du är rädd för våldshandlingar, du är inte enbart medberoende. Låt det inte gå så långt att din dotter får bevittna våld för att ni inte klarade att släppa taget om varandra. Ta hjälp för egen del, utan hans påverkan. Han är fortfarande alltför manipulativ.

När han är redo att ta itu med sina problem så gör han det på egen hand. Du behöver inte finnas där, du kan aldrig påskynda hans process. Vill han söka upp dig när han är färdigbehandlad så gör han det. Man ska inte behöva tigga om kärlek och respekt i en relation.

2 gillningar

Men i dendär parterapin med samtalsgrupper mm, så KAN ju folk förändras och förhållanden läkas och så även traumatiserade partners, men då måste ju “missbrukaren” uppriktigt vilja sluta och dessutom orka se sitt mönster som ett missbruk. Tror dock inte mannen är ngn särskilt självklar kandidat för att lyckas. Nej, vill helst att det blir slut, men hoppas på att kunna göra saker tillsammans som familj ändå så småningom.

2 gillningar

Ni är ju redan skilda och har separata bostäder eller hur? Men han har en massa saker kvar hos dig. Kan du inte börja med att vara tydlig och kräva att han tömmer din bostad på sina saker eftersom ni är både skilda och separerade? Det är ju en praktisk konsekvens, som inte har något med terapi eller dina känslor att göra. På så sätt kan du och han öva er i tydlighet.

Du bör kräva det skriftligt och ge honom en deadline. Om han inte hämtat sina saker då får du påminna honom, ge honom en ny deadline och säga att du annars kontaktar Kronofogden för hjälp med handräckning. Använd det skriftliga som underlag om du behöver kontakta dem.

Du ger uttryck för ett så stort hopp om att han ska ändra sig, eller att ni ska kunna umgås med dottern som bara föräldrar och vänner. Men dessa två saker går inte ihop. Du måste först släppa honom som man och kärlekspartner innan ni eventuellt kan vara vänner. Om du släpper honom kan du strunta i om han går i terapi eller inte, bara han sköter umgänget med dottern på ett ok sätt. Måste ni dessutom göra en massa saker tillsammans - är det inte bättre att faktiskt ta steget och skilja er på riktigt? Skilda par ägnar faktiskt inte särskilt mycket tid tillsammans även om de har gemensamma barn. Ni två har trasslat in er i en total härva av skilda, separerade, ändå tillsammans, ständigt svikna, svikande, rädda, arga, förvirrade. Vad är det som dit ror är bra för er dotter i detta?

Som du förstår så finns det nog ingen utom du som tror att han kommer att ändra sig, oavsett vad han än säger när han börjar känna sig stressad. Och du verkar ju inte tro på det riktigt heller. Din rädsla för att han ska vara våldsam - är den verkligen på riktigt eller är du kanske ändå mest rädd för att han ska försvinna och lämna dig? Det är helt ok att vara rädd för uppbrottet, men man dör inte av hårda ord, inte heller av ensamhet eller sorg.

Mitt förslag är att du är tydlig med sakerna - de ska bort från DITT hem och tas om hand av honom. Och att du satsar tid och pengar på EGEN terapi, för DIN skull, inte för eller med honom. Tänk om du lade hälften av all tid du lägger på att tänka på honom på dig själv, vad skulle hända då?

Om det är meningen att det ska vara ni, då kan ni ses igen om 3 år och börja om, efter att han SJÄLV tagit itu med sitt inre och utvecklats, och du gjort samma sak.

5 gillningar

@Floriana - vettu - en så klok vän sa till mej - man ska bara va med såna människor som tar fram det bästa i en!
O ärligt nu - tar han fram det bästa i dej?
Sagt med så mycket kärlek :cherry_blossom:

2 gillningar

Nej, nu står jag inte ut att ha honom i närheten. Dottern märker det. Han nästlar sej kvar här hos oss extra mycket nu när jag skrivit allt jag skrivit. Respekt för mina behov av att han flyttar sina grejer t ex, kan jag sen mej om i skyarna efter. Han hatar gränser och när jag satte sånna förra våren, så flippade han ur och tyckte jag var ett monster. Dottern försöker medla, jag vill säga ngt vettigt till henne. Vet ej vad. Om det nu framstår som att jag slänger ut x och hon då måste sova i hans lägenhet mm, så vill jag att hon ska begripa varför , på ngt sätt, att det inte är hennes fel förstås, men oxå att det inte är mitt fel och att det beror på att x sumpat möjligheterna. Just nu spelar han perfekt på alla plan. Glad, skämtsam, engagerad i alla detaljer kring dotterns skola och kompisar. Som om INGET hänt. Som att jag ej skrivit mina brev

Kommer i håg hur smutsigt allting kändes och sorgligt, när vi gick på dotterns avslutningsmiddag på dagis. Jag tvingade mej hålla god min, men mådde så dåligt, kände mej så dumpad och utsatt och hjärtat blödde för dottern. Plågan var obeskrivlig. Han hade sen några månader släppt bomben att han träffar en stor kärlek och inte kunde avstå. Jag försökte lösa det genom att ta med honom till min kurator på vc , men han kunde inte släppa denna fantastiska människa han träffat. Osv
Nu går dottern i 2an
Jag är ledig i dag. Jobbade kväll i går. Det var föräldramöte så han sov över på soffan. ville han skulle åka hem när jag kom hem, men han hade bestämt med dottern att han skulle lämna henne i skolan i morse. Nu sitter han på nedervåningen å spelar gitarr och jag ligger i sängen uppe och väntar på att han ska dra. Han brukar ha möten på ons förm. Kan han inte DRA snart. Fy vad jag hatar det här

1 gillning

Lider verkligen med dig. Varför är han kvar hos dig när dottern redan är lämnad i skolan? Håller han på att “pinka revir” på nått sätt i ditt hem fast han har flyttat? Bor du i ert fd gemensamma hem? Gränslös som du säger. Här finns en till sv den sorten som jag lever med.
Förstår din känsla gentemot din dotter och att du vill förklara hur det är. Hur ska man göra det utan att kasta smuts över den andre undrar jag? Och hon är ju liten och såklart känner hon det som att hon tvingad till lägenheten och att det är lättast för henne att tycka att du har skuld i det. Jag vet inte hur man ska förklara det faktiskt.
Har ditt x åkt? Är boendet bara ditt nu? Rent lagligt alltså? Eller är halva hans? Kommer inte ihåg hur det var med det.
Stor kram :heart:

1 gillning

Din dotter är bara 8 (?) år. Hon behöver inga förklaringar om vems “felet” är eller varför hon ibland ska bo hos pappa mer än att det inte beror på henne, att ni är skilda, att ni vill att hon ska ha en fin kontakt med båda sina föräldrar och att delat boende för henne är en del i det. Hon behöver tydlighet och en mamma som sätter gränser för sin egen integritet. Du är som kvinna en viktig förebild för hennes framtida liv. Hon behöver ha en bra relation till båda föräldrarna, men det kräver inte att de befinner sig på samma plats. Det är bra att pappan är engagerad ur dotterns synvinkel, försök se det positivt. Det kan vara så att dottern inte vill sova i pappans lägenhet av omsorg om dig, hon kanske idag tar ett för stort ansvar för dig för att hon känner att du far illa (även om hon inte förstår varför och alla processerna så brukar känslan ligga i luften och barn blir oroliga). Hon behöver en trygg mamma som säger till henne att det är bra att hon är hos sin pappa, att han älskar henne (för det gör han väl?) och att ni är överens om att hon ska bo där de dagar ni bestämmer. Din dotter behöver också gränser för vad hon inte kan bestämma själv, det ger trygghet.

Ni bor inte ihop och jag förutsätter att han inte är folkbokförd hos dig. Han har inget hos dig att göra även om er dotter är där. Det är ditt hem. Hade jag varit du så hade jag sagt till honom att om han inte hämtar sina saker senast “datum” så ordnar jag själv med packning och transport av grejerna och släpper av allt utanför hans dörr den “datum”. Och jag hade genomfört det för att uppnå mitt mål, kosta vad det kosta vill. Man kan inte vänta ut inaktiva ex, det skadar mer än det ger.

4 gillningar

Du har rätt , vet det. Jag har sagt till henne många gånger att pappa älskar henne och att inget är hennes fel. Förra våren var en period då hon sov en del hos honom och jag försökte sätta gränser. Sen har hoppet återväckts och det har blivit att hon umgås med honom hemma hos oss i stället. Nu är det plötsligt tillbaka till det andra, och jag tänker att hon måste undra varför. “Du skojar”, sa hon till mej, när jag berättade. Om hon sen säger “men varför, nu har der ju gått bra så länge” vad svarar jag då? Då är det det klassiska “pappa och jag har kommit överens om att det blir bäst så” som gäller? Hon är ju inte dum och kommer säkert undra “varför då, varför är det plötsligt bäst, vi har ju umgåtts hör hemma hir länge som helst nu”. Mitt skräck-scenario är att x skulle svara “men mamma vill inte att jag ska vara här längre”, vilket ju stämmer ocg hon sen frågar “varför vill du inte det mamma?” Det är inte osanolikt att hon kommer undra