Men du hör ju själv? Vem i hela världen skulle komma på tanken att påstå att det är ditt “fel”? Annat än du själv och kanske han, men det där är ju ytterligare ett svepskäl för att du inte vill råka förarga honom så att han inte ska vilja försöka fucka upp dig igen och igen. Du lever för de här turerna fram och tillbaka, hellre denna cirkus än att slutligen stå upp för vad DU vill.
Om du hellre har det så här än riskerar att förlora honom helt (vilket du redan gjort om man ser till en normal kärleksrelation, för hade han velat ha dig på ett normalt sätt hade han aldrig betett sig som han gör… han behandlar dig så här för att han inte värderar dig mer än så och för att han är bombsäker på att han kan) så måste du börja erkänna det för dig själv. För inte heller du kan både äta kakan och ha den kvar.
Ska du vara kvar i detta, så är det dags att acceptera att det är den här sortens relation som han kan ge dig. Inte mer… säkert mindre. Men bättre blir det inte, hur du än fantiserar att det kaaanske kan hända ett mirakel. Men ditt liv passerar revy medan du väntar på det och what you see, is what you get. Når du acceptans att det här är det som du väljer så står du ju iaf. på ett sätt upp för dig själv, det är i det här som du håller på med nu som du offergör dig själv totalt. Men väljer du aktivt och är rak och tydlig med det, er relation som den ser ut och när du väl accepterat att du inte kan ändra på honom, så har du i alla fall kastat av dig offerkoftan och valt det du redan lever och klamrar dig fast vid. Istället för som som du gör nu, vill leva i detta (hellre än utan det i alla fall) men tycka att det är ett levande h-vete som inte är vad du vill ha och starta upp konflikter med honom utifrån din önskedröm om hur du vill att han ska bli någon gång i nästa liv eller så. För att sedan momentant få ångest och sätta igång reboot-spiralen direkt av skräck för att minsta lilla självhävdelse från din sida ska få honom att dra för gott.
Har du ingen annan terapeut ännu, så avsluta inte den enda du har är mitt råd. Jag är rädd att du kommer att ha svårt att klara detta utan hjälp…
@Floriana, jag håller med @Noomi om att du verkligen behöver en samtalskontakt! Det är lite läskigt att läsa det du skriver, precis som det @Alltarikras skriver. Ni är så otroligt fast i destruktiva relationer. Och ni verkar ganska omedvetna om ert eget agerande, eftersom ni är så upptagna av alla idiotiska saker som era män gjort och gör. Jag får en klump i magen av att läsa era inlägg.
Det är inte dyrt med terapi när ens LIV hänger på att man tar ett eget ansvar och låter sig bli vuxen. Det måste gå att prioritera fram ett par hundra kr åtminstone för ett samtal i månaden. Det är betydligt viktigare än skor, kläder, smink, frisören, resor, middagar ute.
Jag tror inte att du ska tänka så mycket på att dejta heller. Det du behöver göra är att våga stå på egna ben. Och att våga säga “nu räcker det” till din man/ditt ex, vad han nu är. Jag förstår att du sörjer och har känslor kvar, men hur mycket mer ska han få trampa på dig? Och är det verkligen bättre för din dotter att ni umgås alla tre när det är på så konstiga villkor? Ni kan väl separera tydligt och ändå göra saker ihop ibland om det är föräldraskapet som är det viktiga?
Det går att göra slut och ändå vara den som är lämnad egentligen. Du och @Alltarikras kvalar in i den kategorin. Ni vet ju båda det, och kan säga det om någon frågar. Jag önskar verkligen att ni skulle våga söka upp bra terapeuter och börja utforska era egna liv, hurmläskigt det än är, istället för att så frivilligt låta er trampas på i det oändliga. Förr i tiden hade kvinnor inget val, men varför utsätta sig för det nu? Eller så måste ni erkänna för er själva att ensamheten är för skrämmande, och då är det väl lika bra att sluta klaga och sluta vänta på en förändring och bara acceptera att leva efter sin mans nycker.
Förlåt om något av detta är sårande. Det är bara så plågsamt att se er gå runt i cirklar som djur i en bur… För mig har det varit svårt att bli lämnad, men jag hade aldrig aldrig aldrig stannat kvar i den typ av relation som ni beskriver. SÅ hemskt är det faktiskt inte att leva själv. Och självrespekt är en skön känsla. Men man behöver hjälp, så ta hjälp! Terapi är jättebra hjälp bara man letar sig fram till en person som man kan prata öppet med.
Kära Floriana, jag har läst allt du skrivit. Lyssna på Noomi och Honungspaj!
Ni dansar en slags hopplös evighetsdans, du och din man. Både du och han uppfinner nya anledningar att fortsätta och ni är båda på något sätt beroende av den (negativa) energi som dansen ger. Tomheten efter en så intensiv och destruktiv relation kommer säkert att vara outhärdlig för en tid. Men du har chansen att hitta och leva ett annat liv som är både sundare och mycket bättre. Ditt största ansvar är mot din dotter och hon präglas helt av hur ni agerar mot varandra. Tänk mycket noga över vilken uppfattning du vill att hon ska ha av vad som är ett bra liv och vad hon som kvinna kan hoppas på och har rätt att förvänta sig i framtida relationer.
Även jag tror att du behöver mycket hjälp för att se vilket mönster du upprepar om och om igen och varför du gör det. Vad han upprepar för mönster har visat sig igen och igen och det är bara han som hade kunnat välja att agera annorlunda. Du kan aldrig förändra honom, det måste han göra själv. Framförallt ligger det inte på dig att ta ansvar för hans val och uppfinna nya ursäkter för att skjuta upp separationen. Precis som Honungspaj skriver går det att göra slut och ändå vara den som är lämnad.
För din dotters skull måste du verkligen ta hjälp för att förändra ditt liv!
[quote=“Honungspaj, post:703, topic:2882”]
Ni kan väl separera tydligt och ändå göra saker ihop ibland om det är föräldraskapet som är det viktiga?
"
Jag vill inte trampas på och har inte varit intim med honom sen 2a januari. Men det är svårt när ngn ljuger så in i h…, först nu inser jag magnituden, har trott på honom innan. Och trott att vi kunnat jobba genom eländet och komma ut på andra sidan, tilltufsade, men mognare osv. Men först senast veckan, då jag oxå uppräckte att han haft kontakt med annan kvinna när vi gick i rådgivning i höstas,
då har allt fallit. Nu vill jag skademinimera. Är rädd. Han har flippat ur förr och slagit villt omkring sej, sparkat och haft sönder saker. Han blir en elak jävel
Så jag är rädd för hans reaktion och ev hämnd. Sen är jag ledsen över ensamheten. Finns ju bara han som kan ställa upp som en självklarhet, när man är sjuk eller något annat krånglar. Alla andra måste man närma sej med försiktighet och efterföljande stor tacksamhet/tacksamhetsskuld. Och oftast finns ingen. Han är den ende jag helt kan vara mej själv med , trots allt, pga allt vi upplevt, resor, flytt, familj, dödsfall, blir aldrig det samma med ngn annan i min livstid. Men nu har skit-bägaren runnit över, så jag har inte längre ngt alternativ
Jag förstår både din rädsla om oron för ensamheten. Men precis som du skriver så har du inget alternativ, åtminstone inte om du inte vill utplåna dig själv helt för honom. Hur blir det med boendet för dig om ni separerar helt, kan du bo kvar?
Ok, så rent praktiskt blir det inte så stor förändring för dig, vad skönt! Och nu vet du ju också att du gett honom en chans även efter flytten, så det borde inte var omöjligt att testa något nytt, att verkligen hålla dörren stängd, mentalt. Det borde kunna kännas lite befriande för dig också, att slippa lägga så mycket energi på att kontrollera honom.
Ja tomhet är svårt att uthärda. Men det går. Jag brukar tänka att jag är som en narkoman som avgiftat mig själv från drogen. Tomheten är en del av livet utan ruset som först var underbart men sen blev förödande. Nyktra alkoholister och fd narkomaner måste kämpa mot suget, och fyllla livet med nya saker som ersätter den skadliga drogen. Det behöver vi kärleksknarkare också…
Nu messar han "Jag älskar dig och vill leva tillsammans med dej, allt annat är bara skit"
Jag svara att "Du kanske tycker det är skit , men du kan inte låta bli det…"
Går ju inte att leva med honom. Undrar hur fan han funkar
Jag tror att han funkar såhär: han vill ha kontroll. Så fort du tar en gnutta kontroll blir han gullig och vevar bekvämt in dig igen. Tills du sitter fast och han har all kontroll. Då beter han sig lite som han vill, ofta inte så värst gulligt tills du tröttnar och tar tillbaka lite kontroll. Och sen börjar det om…
Ett enkelt sätt att uttrycka det är såhär: om du vill att han ska vara gullig, se till att ställa krav och ta tillbaka kontrollen!
(Om du tycker det är okej att leva i en ständig maktkamp…)
Heja dej!
Usch @Floriana. Han gör som min man. Känslomässig kontroll. Knäppt att jag säger det och stt sen att jag ff lever i det, men jag har iallafall fått upp ögonen. Sen tar allt tid för mig.
Hur mår du och hur går det för dig?
Jo du, vill ju “ränsa upp” men kan inte komma till skott heller. Han ska börja i terapi igen och säger att han vet att han gjort massa fel men önskar inget annat än att det ska bli vi sen. Att han vill göra allt jag begär. Har förklarat sej bit för bit, men jag har sagt till honom att han lever i förnekelse över allvaret. Jag kollar en del här : http://www.dbksverige.se/
och funderar på parsamtal, OM jag orkar.
Bra att du hittat psykolog, ska du dit nästa vecka?
Kram
Nu vill jag verkligen slänga ut honom. Han har haft grejer kvar i 3 år och planerar nu att flytta “hem” igen. Senaste mejlet från en älskarinna var 3 veckor sen. Nu kan jag inte mer. Trots att han bedyrat kärlek, går inte mer. Kvävs. Frågan är om jag ska säga till honom först eller dottern. Är rädd dottern ska tro det är hennes fel eftersom hon skrikit å gapat åt sin pappa att dra, när han varit hos oss
Men va fan. Om dottern reagerar så är nog gränsen nådd. Agera nu tycker jag. Ni behöver separeras - om det blir skilsmässa kan ni fundera på sen. Just nu, behöver hon lugn och ro.
Såhär är jag nära att skriva tillhonom:
“Fattar inte hur du kunde hålla på så med Gunilla, samtidigt som jag gav allt för att ge dej en sista chans. Och du var inte ärlig mot henne heller - skrev att du skulle till Mallorca med dottern bara t ex. Hela hösten innan, över jul och nyår, in i januari och sen ville HON inte träffas mer. Läst hela er Whats
App konversation. Läs den själv igen, så förstår du vad jag sett. Där står oxå att nu är det ok, eftersom du inlett en relation med en kollega, vem fan det nu var/är. Och sen Emma som skrev att ni hade ett väldigt starkt möte som betytt mycket för er båda, men att det var HON som drog sej ur, kunde man förstå, och hon hoppas för dej att du ska “möta kärleken igen”. Sen Katharina , kanske inte sex, men “älskar dej för evigt” skriver hon. Och sen hela historien med Lotta från Lund som du “gjort slut” med , men sen träffar igen så fort hon hör av sej och senast kommunicerade sexuellt för endast tre veckor sen. Som inte visste att vi var på sommarlov tillsammans, nej, du skulle bara till Växjö med dottern, sen passa det bra att ses. Och sen Anna då, som skrev till dej för några veckor sen, att hon var psykiskt sjuk osv, hon ville bara du skulle veta det. Och du var inne å kollade hennes fb för några veckor sen. Och innan dess hela historien med Anna, planerade resor tillsammans bak min rygg, det ena värre än det andra, som inleddes med “oskyldigt mejlande” den hösten dottern fyllde 5. Och sen försöker du bagatellisera allt, medatt du minsann inte knullar runt varje helg eller är på Tinder. Det du har gjort mot mej är fruktansvärt. Allt detta har pågått medan jag vridit mej ut å in för att ge dej chanser och trott på det du sagt igen och igen. Var finns ditt samvete?Sånn slaskhink jag varit, medan du sökt passionerade bekräftelser på lögnaktiga grunder
Terapin i dass, resan i dass, du har förstört och smutsat ner allt och jag vill bara riva ut mina inälvor och tvätta dom rena från all skit du utsatt mej för”
