Otrohet, lögner, barn

Just den där låten fick jag av ena dottern ungefär ett tre kvarts år efter att x försvunnit och hon såg (även fast jag trodde jag lyckades dölja det så effektivt) att jag så sakteliga höll på att gå under av en gränslös sorg och förtvivlan och att jag började känna mig helt uppgiven. Jag har lyssnat på den tusentals gånger och den har hjälpt mig på något oförklarligt sätt. Jag har i många stycken gått vidare och jag har faktiskt överlevt, trots allt… även fast jag egentligen inte trodde det, då när det var som värst.

Ännu så lever jag inte riktigt helt och fullt, men jag överlever ändå på ett mycket mer kvalitativt sätt än jag gjorde för tre år sedan och mycket mer än jag faktiskt trodde att jag någonsin skulle göra igen. Tiden är en av de bästa helare som finns, även fast det går himla långsamt…

Nu skickar jag den här låten vidare till dig, Floriana och jag hoppas innerligt att den ska väcka en kämpaglöd även inom dig :pray:

3 gillningar

Är det en sådan vän du vill ha? Är du inte värd bättre vänner än lögnare? Vad får din dotter för bild av relationer med sig in i vuxenlivet om du stannar i det här?

@Floriana , jag vet att lögner förtär, har gedigen erfarenhet själv. Men hoppet om att en lögnare ska prata sanning förtär mer när lögnen åter är ett faktum. Att döda hoppet är en befrielse, jag lovar…

2 gillningar

Tack @Noomi, så snällt, väldigt stark låt, ska lyssna flera gånger!

X är här så mkt som möjligt och påstås sej vilja jobba för relationen. Städar, handlar, fixar frukost å middag. Har tyckt att det kan han ju få göra. Men långsamt klarar jag inte mer, upptäckte senast i går att en flirt som han sagt han gjort slut med, besökt honom för ett par veckor sen då dotter och jag var bortrest. Jag har varit så kluven till honom, men efter ngt glas vin har jag ändå önskat, men hållit mej på min kant. Kände att måste prata nu. Bad om vi kunde prata via mess, han i köket, jag på terassen. Såhär blev konversationen:
Jag:"Orkar du “messprata” eller ska vi ta det en annan gång? Om oss altså
Han:Ok, messprata
Jag:Dealen var ju att vi skulle ha total transparens nu med mobilkod osv…
Han:Yes
Jag:Ok, men då har jag ju upptäckt grejer som gör att jag känner att hoppet bleknar
Han: Ok vaddå?
Jag:Tågbiljett från “Lotta” till den helgen vi var i Oslo senast "Lund-Stockholm"
Bilder på kön m dildo mm
Han:Vill inte prata mer
Går hem
Jag: Ok

Shit, nu är skit-bollen i rullning igen och jag känner att det är jag som satt i gång den, fast jag logiskt vet annat
Fast jag känner att jag hade inget val och gjorde typ rätt mot mej själv, men är nu rädd för hans nästa drag

1 gillning

Vad exakt är du rädd ska hända?

1 gillning

Men vilken fegis han är!!! @Floriana. Precis som min man. Så fort jag vill prata och förklara hyr allt får mig stt må så är jag jobbig och han vill dra.
Jäkla idioter till partners.
Kram

1 gillning

Jag är rädd han ska behandla mej som en fiende. Han har ju ingen "lägsta nivå"när han känner sej hotad. Skulle vilja att vi kunde fortsätta ha odramatisk kontakt, men om han mår dåligt av avslöjandet, kan han börja bli rejält negativ mot mej, anklaga mm, för att bli av med sin egen “dålighetskänsla”

Varför drar du då upp alla hans utsvävningar och vill kontrollera och avslöja honom om du bara vill att ni ska kunna ha en odramatisk vänskaplig kontakt så att han ska hänga hos dig för dotterns skull?

För att han sagt att han skulle “klippa helt” om det inte på något plan var så att vi försökte närma oss varandra igen. Jag sa att jag ändå tyckte vi skulle vårda föräldra-vänskapen, och att han kunde fortsätta träffa sina flörtar. Men han ville inte ha det så, sa han, och skrev ett brev till senaste bruden för att avsluta, som han sen höll upp framför mej, utan att jag bett om det. Jag försökte förklara för honom att jag inte ville ge mej in på att kontrollera honom, att han ändå ljuger osv, men han sa " här är min kod, nu kör vi som du ville, med total transparens". Jag frågade om han tagit upp nått om detta med otrohet och lögner i sin terapi (3 gånger), men nej, det hade han inte, utan terapeuten och han hade kommit överens om att x skulle" fortsätta jobba på att förbättra relationen med mej över sommaren"
Jag sa att det är ett konstigt sätt han jobbar på denna förbättring - genom att dejta andra samtidigt, och att jag ansåg att han har ett missbruksbeteende, sex/relationsmissbruk och att han måste ta tag i det. Men han höll inte alls med och har under sommaren försökt med närmande som jag avvist. Jag har behövt honom, eftersom hela sommaren var planerad utifrån att han skulle ställa upp på olika sätt. Men nu när sommarprogrammet är avklarat, så blev stressen påtaglig. Det, att han menar att vi jobbar på relationen, samtidigt som jag bara inväntar att han ska fatta det orimliga i en sånn tanke, när han samtidigt håller på som han gör. Att vår knaggliga vä skap ska kunna upprätthållas genom en sådan insikt, det är mitt mål. Ett tag har jag varit icke-konfrontativ, men blivit mer och mer stressad av att umgås som familj. Kändes som att jag fuskade. Tänkte att “jag kan väl umgås med honom så länge vi alla tre får ngt ut av det, han får syssla med sitt ved sidan om”. Men problemet har varit att HAN inte har varit införstådd med den modellen. Jag har då varit kylig för att vara extra tydlig med att han inte har ngt att hämta. Men jag kände att jag behövde klargöra varför jag känner så. Och det var syftet med att berätta några av sakerna jag upptäckt

1 gillning

Ledsen för din skull, Floriana :confused: :cry:

Jag känner tyvärr inte att det är någon större idé att jag faller in i kören om din mans (för han är inte ditt x på riktigt ännu, eller hur) hemskheter. Han är hemsk, men han är ju som han är och det vet du också.
Han kommer svårligen att ändra sig och han levererar dig hela tiden och utan problem sina nya “sanningar” om hur allting är, vad han vill och inte vill (trots att han aldrig agerar i linje med vad han säger), vad hans terapeut sägs påstå etc. och inom dig så litar du på honom, varje gång han kommer dragandes med nåt nytt.
Inte för att du förnuftsmässigt tror att det finns ett korn av sanning i alla hans konstruktioner, utan enbart för att du själv vill och behöver honom och det hopp han väcker inom dig :disappointed:

När du sedan återigen inser att han spelar dig som ett gammalt inövat piano, så börjar du om med det sätt du känner till… kontroll och konfrontation. Det får dig att känna att du ändå har en viss auktoritet och autonomitet och det ger såklart direkt honom den efterlängtade möjligheten att klampa ut, känna sig förnärmad och så är er loop igång igen.

Går du själv i terapi, Floriana… psykodynamisk terapi? Om inte, så vore att söka reda på en egen terapeut den största gåva - tjänst - skatt du någonsin kunde ge till dig själv :rainbow:

Är det inte dags att sluta tala om hur han är och inte är, hur han gör och inte gör, hur han tänker, vad han vill, vad han inte vill, vad han behöver eller inte behöver… både du och alla andra vet ju hur han är. Det är initialt skönt och välbehövligt att få återberätta alla partnerns konstigheter och sedan bli bekräftad i hur galet allting är med hen. Men till slut så blir det kontraproduktivt, en falsk trygghet, något som gör att man inte behöver göra de nödvändiga förändringarna med sig själv utan kan hänga sig kvar i det som är bekant, nämligen hur livet ska kunna ägnas åt hur han ska förändras. Även fast han inte har någon som helst vilja att förändras, för han kan ju inte ha det bättre än han redan har. Han är som han är, och kan lugnt fortsätta med det.
För en sådan som honom så är den här inbördes destruktiviteten i relationen ett perfekt tillstånd. Det händer hela tiden något, relationen kokar, men inget positivt (som kräver något av honom men även av dig) kommer någonsin ur det.

Ska vi inte äntligen börja tala om vad du vill, men INTE i termer som öht inbegriper honom och de fruktlösa önskemål du har på hans förändring…utan enbart DIN egen förändring, så att du skulle kunna börja frigöra dig från DITT beroende…nämligen honom och det sätt du hanterat dig själv, genom att försöka hantera honom i årtionden.

Det är din tid nu, Floriana! :pray: :muscle: :four_leaf_clover: :unicorn: :sunny: :dizzy::crystal_ball::peace:

19 gillningar

Kära @Noomi, du skriver så fantastiskt! Och jag skäms när jag känner att jag inte helt förstår, inte helt, och/eller känner mej missförstådd. Att han trivs att ha ett destruktivt förhållande till mej, det är en tankeställare. Jag vill tro att han både är ärlig och oärlig , men inte kan kontrollera sitt “missbruk”. Svårt att tänka att han skulle vara rakt igenom utspekulerad…tror ändå han har längtan efter “familjen”, men det funkar inte och jag kan inte göra till eller från. Då måste jag dra mej undan, för kostnaden är för hög. Kanske en omöjlig ekvation, men jag önskar ju att ha honom som en vän trots allt, för att jag gillar hur vi kan “svänga” när vi är alla tre.
Jag ser ju att vi går i en slags cirklar, trots att jag hoppats på att det ändå skulle vara ngn sorts uppåtgående spiral i stället. Men kan jag bryta mej ur denna cirkel och ändå behålla en del av det positiva i umgänget? Det är min förhoppning, så dotterns kan hålla oss båda i händerna då och då , äta middag ihop då och då och att dottern inte ska behöva åka så mycket fram och tillbaka och ändå ha tillgång till sin pappa

1 gillning

Tack snälla, Floriana… för att du inte tar illa upp :thumbsup: för sådant här är inte alls så speciellt lätt att höra när man är mitt i det. Att gå i försvarsposition ligger mycket nära till hands för oss alla i emotionellt svåra, ifrågasättande och komplicerade diskussioner.

Jag uppfattar det som att du förstår väldigt bra och jag tror inte heller att du blir så särskilt missförstådd. Sett från utsidan så är situationer likt din mycket mer transparenta än man själv tror att de är när man står där mitt i kaoset. Min tro och mitt förslag är att om/när du känner dig missförstådd så kan det finnas en potentiell vinst, för dig isolerat, att du rådbråkar dig själv och funderar på vad som är dina medvetna aktiva aktioner och vad som är dina mer omedvetna reaktioner vilka manifesterar sig som diffusa ställningstaganden - rädslor - försvarsmekanismer.

Men det är just på grund av detta som jag så envist framhärdar i behovet av en bra terapeut för DIG och bara för dig. För det vi talar om här är ju rent krasst att jag på ett sätt ifrågasätter (även om det bara finns välvilja bakom så är det ändå jobbiga saker att både höra och säga) hela ditt sitt att vara i förhållande till den där mannen, jag dissekerar runt bland dina känslor och dina försvarsmekanismer och dina behov som av oklara anledningar fått dig att stå ut med detta i så många år. DET här är är gräsligt jobbigt och man behöver oftast professionell hjälp för att orka bli konstruktiv med de här frågeställningarna, utan att i ren självbevarelsedrift göra som strutsen, blunda och bara fortsätta i gamla nerkörda hjulspår för att det är enklast. Precis det som du själv var inne på igår :wink:

Du (och ytterligare någon här på forumet) behöver nog mer professionell hjälp än ett forum, hur välvilligt det än är, kan tillhandahålla. En av de viktigaste saker jag försökte förmedla till dig är just risken för kontraproduktivitet i att hitta likasinnade i likvärdigt destruktiva relationer utan verklig vilja att ta sig ur (trots att stödet och trösten är så himla bra, men det finns en risk med det i fall som ditt/era) och det är att man bekräftar varandras situation så att det leder till stagnation. Det innebär en tröst som är som balsam på en sårig själ att fler har det likadant och sedanleder den tillfälliga boosten till att man går tillbaka till den där mannen/relationen och kör ett varv till (och ett till osv.). När det återigen blir för påfrestande så hittar man stöd igen, men inte för att ta sig ur för för det krävs mer än bekräftelse… utan för att orka ett varv till efter att man fått spy ur sig och bli bekräftad i hur rätt man/vi har och hur knasig partnern är.

Vad som behövs mest är en terapeut som kan börja lyfta fram bakomliggande orsaker till varför kvinnor lever kvar många årtionden, dvs. inte sällan majoriteten av sina produktiva liv i sådana här relationer, där deras partner gång efter gång utnyttjar både dem och deras desperata förhoppningar på de mest utstuderade sätt. Som sagt männen är som de är, din sticker inte ens under stol med det. För han behöver inte ens anstränga sig för att dölja det längre. Så att er relation är destruktiv är uppenbart för mig, däremot är jag inte alls så säker på att din man skulle kalla den destruktiv…han gör ju precis som han vill så för honom är det väl produktivt.

Oavsett om hans beteende kan skyllas/mildras/ursäktas med misstanke om missbruk/“sjukdom” eller bara knäpp personlighet, så är det bara han som kan göra något åt sig själv och det vill han uppenbart inte. Du kan bara försöka ta ansvar för dig, men det är oändligt mycket jobbigare än att försöka visa att du tar ansvar genom att läxa upp och kontrollera, peppa, hoppas på att förändra honom.

Men nu ställer min nästa mening lite krav på dig igen, att du orkar läsa utan att gå i försvar… för krasst sagt så tar ingen av er ansvar för er själva. Ingen av er orkar med att rota runt inom er själva, utan du rotar hellre runt i honom (till ingen nytta) och han säger det han tror du vill höra i stunden, trycker sedan på delete och fortsätter köra på i sina invanda destruktiva hjulspår.

Men kan jag bryta mej ur denna cirkel och ändå behålla en del av det positiva i umgänget? Det är min förhoppning, så dotterns kan hålla oss båda i händerna då och då , äta middag ihop då och då och att dottern inte ska behöva åka så mycket fram och tillbaka och ändå ha tillgång till sin pappa

Det vet du inte förrän du provat, du måste våga stå upp för dig själv utan garantier om att han ska finnas hos dig på nåt sätt, även om det är ett dåligt sätt. För på det sätt som han fungerar så är ju vinsten i att han finns där högst tveksam, men du är inte där ännu. För återigen, detta handlar inte huvudsakligen om dottern utan om dig själv. Hon kan få en bra relation med er båda, men kanske inte samtidigt om du står upp för dig själv och ger upp honom när han nu helt klart inte kan annat än ljuga och manipulera. Klarar han inte sin föräldraroll så är de hans ansvar. Han är vuxen med råge och han är pappa till er dotter. Du är inte hans mamma och du kan inte fortsätta att curla honom och använda dottern som sköld. Detta handlar väldigt tydligt om ifall DU orkar med att låta han gå, om du klarar dig utan att han hänger och svänger med dig när det passar honom.

För är det inte så att DU helst vill att han umgås med er dotter i din närhet… inte för att han är skadlig eller en risk för henne ensam (eller?) utan för att det ger dig en kort stunds illusion av att du och han är tillsammans, så att du orkar med den abstinens som blir till nästa gång han dyker upp efter att ha förlustat sig med sina kvinnor.

Steg 1: Börja med att söka upp en bra psykodynamisk terapeut för egen individuell terapi!

3 gillningar

Asså, han får GÄRNA förlusta sej med andra kvinnor, men bara inte samtidigt som han säger att han INTE gör det och svär att han vill ha ett liv med mej och kämpa för det och göra VAD SOM HELST för att uppnå detta. Kan inte fatta att ngn kan ljuga så iskallt. Lättare att förklara det med ett missbruk han tror sej kunna avsluta gång på gång, men sen ej lyckas …
Har gått några gånger kvar hos den parterapeut som han hoppade av från, men tycker inte det gett så mycket. Har oxå missat två gånger och (såklart) fått betala en halv månadshyra för ingenting. Svårt att veta vart man ska vända sej och det är så dyrt

Det samtalsstöd man får via familjerådgivningen kan på inget sätt jämföras med en professionell psykoterapeut med psykodynamisk inriktning. Det är fruktansvärt dyrt, jag själv betalar 850:-/45 minuter och jag har gått varje vecka sedan min man lämnade mig för drygt tre år sedan. Men det har varit värt vartenda krona. Nu, efter tre år, går jag med längre intervall. Varannan vecka som tätast (om något händer som rubbar cirklarna) och under ledighetsperioder som om somrarna kanske var 4:e vecka.

Börja med att fråga runt, lite öppenhet kan förvånande nog (när man tror man är ensam i världen som känner behov av hjälp att hantera sig själv och livet) rendera i ett förvånande antal tips. Var sedan inte rädd att byta om terapeuten inte verkar seriös. M E N… mitt tips är att du ger personen en verklig chans och i det ingår att du måste vara ärlig. Är du inte ärlig, eller mörkar saker och ting så får du inte hjälp mer än delvis heller. Du måste öppna dig för att ge terapeuten en ans att förstå vad det handlar om för dig.

Sedan igen;

Han och han och han igen… du vet ju sedan länge att han inte fungerar som du. Du kan inte fatta mer än du redan fattat efter femtioelfte gången han gör likadant. Du kan inte lita på ett enda ord han säger… ord är gratis, de betyder ingenting för personer som honom. Handlingar är vad som visar vad han går för. Sluta låta honom vagga dig till sömns/passivitet som Kaa i Djungelboken med sina tomma ord :snake:

Sluta också hitta ursäkter åt honom, han behöver ju inte ens prestera undanflykterna själv, tom. det gör du åt honom.

Du måste bestämma dig, antingen lever du så här så länge han har lust med det… eller så tar du tag i ditt enda korta liv och agerar föredöme för din dotter.

Lycka till!

3 gillningar

@Noomi. Vill bara säga att du är helt suverän! Vilken klok människa du är.

2 gillningar

Instämmer!

2 gillningar

Tack snälla Ni :hugging:

Jag vill passa på att understryka att det jag skriver enbart är mina egna tankar, dragna ur mina personliga erfarenheter.

3 gillningar

Undrar bara vad jag ska göra nu
Dottern facetimade med sin pappa nu till kvällen och allt var lugnt
Ska jag bara avvakta?
Ska jag säga att jag betraktar vårt förhållande som definitivt slut?
Ska jag be honom hämta sina saker?
Blir nog avvakta
Kommer han föreslå att han ska komma hit?
Föreslå/krväva att dottern kommer till honom?
Vänta på att jag ska komma med förslag?

Min åsikt är att du inte ska säga något alls så länge du inte är helt 100% säker på att du menar det du säger… så är du säker på att ert förhållande definitivt är slut så skynda dig för guds skull och säg det. Men kan du inte efterleva det du säger så säg det inte. Han vet ju redan att du kommer med en massa tomma hot du med, men så fort han kommer och svassar runt så ändrar du dig.

Börja med att ta kommando över dig själv så du inte hela tiden svajar än hit och än dit. Ett första steg i en eventuell frigörelse för dig är att du inser att du inte hela tiden måste försöka få vara i, eller få till stånd, ännu en pointless dialog med honom. Att du skulle må bäst av att inte alls ha både verkliga och imaginära diskussioner med honom hela tiden, men dit är det nog ännu en bra bit kvar.

För du är fortfarande totalt upptagen med att fundera ut alla tänkbara och otänkbara scenarion rörande honom. Hade er relation varit över för din del, då hade du kunnat släppa den där cirkusen som snurrar runt i ditt huvud åtminstone för en stund och bara strunta i vad han gör, vad han tänker, vad han (kanske) vill att du ska göra eller vad han eventuellt själv kommer att föreslå eller inte föreslå.

All styrka till Dig!

2 gillningar

Jag vill våga säga att det är slut. För att om jag ska känna mej fri och “renhårig” så ska det först vara sagt, innan man kan börja betrakta sej som singel och ev kolla in ngn dejting-app osv. Men jag vill inte att det ska vara mitt “fel” att det är slut. När han gjorde slut i januari, var det faktiskt skönt på sätt och vis, han sa att han tog på sej hela ansvaret och att nu var det så. Var sorgsen, förvirrad och oförstående, eftersom vi satsat mycket (trodde jag) över jul och nyår. Ändå var der en sorts lättnad. Är rädd att bli provocerad av honom. Jag har satsat, men han kan lätt få för sej att säga “men det har ju ändå varit slut länge”. Det tycker jag är orättvist, och kommer då få en stark impuls att “reda ut begreppen”. Och bli kallsvettig vid tanken på att han också kommer med en sånn självömkande och pissig förklaring till sin familj och vänner. Men sånt måste jag ju strunta i förstås. Bokat in tid hos familjerådgivaren i morgon, får se om det blir sista gången