Varför är det så viktigt för dig att han erkänner att det är HANS fel? Han kommer aldrig att göra det med tanke på vad du skrivit om honom tidigare. Han har ingen som helst anledning att ta på sitt ett ansvar. Du glömmer att HAN inte gör fel. Han beter sig inte fel i hans värld.
När han inte tar ansvar så kan han fortsätta ligga med andra runt omkring landet och ha kvar dig som trånar och är snäll mot honom. Han känner makt.
Så varför vill du att han tydligt ska visa att det är hans val och hans fel?
Vi är hundra människor här som redan sett att det är hans val att välja bort dig. Vi vet redan att det är hans fel. Din pappa vet. Dina vänner vet. Hans vänner vet. Han vet. Han vet också att han har makten över dig och ditt liv.
Han har lekt med dig och ditt LIV flera år nu. Är det inte dags att DU bestämmer över HANS liv nu?
Han kommer bli arg över att förlora makten men skiter i dig som person. Han kommer säkert bråka och jävlas, ring polisen då. Ge honom ingen ammunition genom att påpeka hur fel han gjort utan säg stopp idag.
För vad spelar det för roll om han säger att det är hans fel? Du kommer ju inte tro att han menar det ändå för det lär inte vara något han menar.
@Floriana
Han är ledsen och gör dig illa om och om igen? Du måste bryta hans beteende, du kan inte låta det ske I evigheter. Du har rätt till ett harmoniskt liv.
All styrka till dig
@Floriana
Ångesten kommer nog även för att han lyckats göra dig beroende av sig. På ett sätt.
Han manipulerar din hjärna och förmodligen ditt hjärta.
Tycker du att hans beteende är prototypen för kärleksfulla handlingar?
Man kan klicka med vem fan som helst emellanåt, men inte vill man leva med dom för det.
Det KRÄVS ångest för att fatta mod. Ge honom ingenting han kan gå igång på nu.
Bara tystnad och gå ur detta förhållande baklänges.
Sen vänder du dig mot friheten och får ur honom ur ditt liv.
Du förstår att det här är skrivet i stöttning hoppas jag.
@Floriana
Som jag har skrivit innan till dig så har jag varit där du är! I två år lät jag mig luras och hoppas! I två år slog jag knut på mig själv där jag förstod och hade överenseende. I två år längtade jag bort, laddade jag och kämpade med mig själv! I två år levde jag med tvivel, hopp, löften, svek och ångest. Jag ville inte ha den man han var mot mig, det visste jag, men jag slutade inte hoppas innerst inne. Det landade inte ända in.
Jag behövde förstå varför jag lät mig bli behandlad på det sättet. Jag behövde komma fram till att jag lagt hela min trygghet i hans person under en känslig tid i mitt liv när jag var på väg att bli vuxen, när jag bröt upp med mitt förflutna som inte var så bra eller tryggt så var han och hans familj min nya trygghet.
Att min exman satte sig själv och sina behov i första rummet och därmed både åt och behöll kakan gjorde han för att jag lät honom göra det. Det finns bara en väg ut! Det är att gå själv! Har någon behandlat en så illa går det aldrig att laga ett sådant förhållande! Aldrig!
Det var inte förrän jag plötsligt en dag kände igenom hela mig själv att jag hade fått nog som jag vände mig bort! Plötsligt var det så lätt! Jag bröt totalt…ALLT! Det var det enda som fungerade! Hans väg att manipulera var genom att alltid kunna ta kontakt, på telefon främst, men också via mail. Jag blockerade telefonen!
När detta var gjort gick det jättefort! Jag var så himla redo! Jag satte tydliga gränser! Mina regler kring mig! Han fick inte lägga sig i något över huvud taget! Och jag började må så himla bra nästan på en gång! Ångesten och oron släppte! Det dröjde inte länge innan jag var förälskad! En besvarad kärlek som ännu håller i sig 2,5 år senare.
Våga! Jag har tidigare skrivit på detta forum att fler borde våga skilja sig! Jag syftar främst på sådana som oss som måste samla mod och verkligen våga lämna. Jag blir så ledsen när jag hör om människor omkring mig som verkar leva i torftiga förhållanden, som bryter ner! Många som oss FÖRSÖKER ALLDELES FÖR LÄNGE! Sådana som oss ger upp alldeles för sent! Vi offrar både oss själva och våra barn längs vägen.
Jag hänvisade till mailkontalt enbart! Mitt x var väl förstående i nån vecka eller så! Från det och framåt har han varit jättearg på mig över att han inte har rätt till en direktlinje till mig. Jag vet inte hur många gånger han har anklagat mig för att ha kommunikationsproblem och han har hävdat med bestämdhet att jag är skyldig att svara inom några timmar. Så är det givetvis inte! Bara för att han tycker så är det inte så! Och jag är inte skyldig att förklara det om och om igen för honom.
Det som ska bestämmas får tas i ett samlat mail ungefär max en gång i veckan. Mitt x började terrorisera och skicka mail till alla mina mailboxar, med anklagelser, skuldbeläggande, ilkseyttringar, osv. Det gjorde att jag fick spärra honom ifrån alla mina mailkonton och hänvisa honom till ett nyöppnat mailkonto som enbart används för att maila honom/ta emot mail från honom. Det funkade inte att jag hela hela tiden, kvällar, på jobbet, på trevligheter fick ta emot massa saker som gjorde mig arg, rädd, ledsen, eller på annat sätt upprörd. Hela livet förpestades av det. Jag var tvungen att kunna välja när det passade mig att ev läsa det han skickat så att jag också bättre kunde bemöta honom sansat. Om det innebar att han fick vänta ett par dagar betyder det inte att världen gick under. Om jag behövde kontaktas för att barnen har hamnat på sjukhus när de är hos honom så går det givetvis att nå mig från någon annan tillfällig telefon. All annan kommunikation är faktiskt inte akut! Det handlade om att mitt x helt enkelt fick lära sig att planera i förväg!
Jag har över lag insett att han får ta ansvar för sin relation med barnen själv. Vi varken kan eller bör hålla på och komma överens eller sammarbeta hit och dit om allt möjligt! Det bröt ner mig och gick ut över min relation med barnen. Jag satt i och med all kommunikation stenhårt fast i hans grepp!
Även om man tror att man är den snälla, den som fått ta allt ansvar och all skit, den som fått utstå svek och därför har behjärtansvärda skäl att känna sig nere, den som borde visas hänsyn till, så är det du, tro det eller ej, det är dig som barnen börjar se ner på och och förakta till slut. Där hamnade jag! Deras pappa var glättig, livet lekte där på den roliga ytan! Och jag var ledsen, hade ångest, blev stingslig, osv. Det var till slut pappa man helst ville vara med, som det var roligare med, där man slapp det mörka. Jag var tvungen att bryta för att bli en bättre och gladare förälder! Även min relation till barnen behövde räddas, förutom mig själv!
Mina barn ville till slut att vi skulle ha så lite kontakt som möjligt! Att de har fått uppleva hur jag har mått och sin pappas manipulerande har inte varit vackert! De kände ofta till sin pappas dubbelspel, där de såg mig och pappa tillsammans, för att sedan veta att han även umgicks med den nya utan att jag visste. Även den nya fördes bakom ljuset!
Långt senare hade nog min yngsta från början velat att vi skulle “lösa” olika knutar som handlade om honom utan yngstas inblandning, mest av bekvämlighet och att slippa att själv lära sig ansvar. Men det sista uttrycker han mycket mer förståelse för den inställning jag har. Han kan också tycka att det är fel när han som idag nått övre tonår ordnas för över huvudet på honom. Nu mer vill han involveras! När han var yngre blandade jag givetvis inte in honom i praktiska frågor som skulle tas mellan hans far och mig. Då vet jag att yngsta kunde bli stressad av att pappa blev synligt upprörd över hur dum han tyckte att jag var. Det var så klart jobbigt att höra, men fortfarande inte mitt ansvar! Hur barnens pappa hanterar föräldraskapet, så länge han inte psykiskt eller fysiskt gör dem illa, kan eller bör inte jag dras in i, för då blir det plötsligt mitt ansvar hur x väljer att hantera och göra. Där har jag ju varit och där vill jag inte vara igen!
@Hej_och_h, tack för att du berättar!
Låter som att dina barn landat i situationen nu? Barn känner kanske mer än vi ibland räknar med. X hämtade dottern i dag , men när jag kom hem började hon säga “Du är inte min riktiga pappa, mamma , visst är han inte min riktiga pappa?!” “Jo det är han” svarade jag. Sen skrek hon åt honom att han skulle försvinna (hon är 7). Undrar ibland om hon på ngt sätt tar på sej att uttrycka de känslor mot honom som JAG egentligen borde göra…Vet ju att hon oxå älskar sin pappa mycket
@Floriana Jag är övertygad om att barn känner in, förstår och försöker kompensera bäst de kan, oavsett ålder. Ålder avgör givetvis på vilket sätt de förstår och hur kompenserandet yttrar sig. Men obemärkt går det inte förbi något barn!
Mina barn var 12 och 14 när allt startade. Idag är de 17 och 19. Det var under en känslig tid i livet som de fick uppleva allt som var. Att tonårsrevolt mm fick pausa ett par år när jag lät separationen dra ut på tiden har nog satt sina spår för alltid! Samtidigt har jag haft lite tid på mig efter det att göra mitt bästa för att försöka vara en så bra förälder som möjligt. Tonårsrevolt kändes så det räckte och blev över lite senare!
Hade du frågat mig för ett år sedan om min äldsta hade landat hade svaret varit smärtsamt. Äldsta valde att bo på heltid hos sin pappa. Det fick smyga sig till att bli så från äldstas sida. Vår relation var extremt konfliktfylld. Idag börjar vi bygga upp en ny vuxnare relation. Jag är plötsligt mamma på andra villkor, där vi äntligen har det mysigt och gott tillsammans när vi ses. Min gamla relation till mitt äldsta barn börjar återvända. Yngsta valde nyligen att gå i sitt äldre syskons fotspår, fast av lite andra anledningar. Det gjorde också ont att höra yngsta uttrycka den önskan, men när jag senare landat i detta kan jag både förstå och känna respekt för känslan att vilja bo lite mer samlat på ett ställe närmare gymnasie mm. Och även jag kan ärligt talat känna det skönt att få lämna bostaden jag bott kvar i för barnens skull.
Min exman har givetvis tagit tillfället i akt att utlysa sig som vinnare, framhäva alla sina “fantastiska” föräldraegenskaper (överösning av roligheter) och har bråkat hejdlöst kring ekonomin. Min yngsta genomskådar tack och lov och har försökt markera emot sin pappa att yngsta inte inte flyttar för att yngsta inte tycker om mig.
Snällt att du frågar! Önskar jag hade ngt vettigt att svara. Efter en helvetisk mailväxling, erkände han till sist att han har “dejtat” och anledningen var att “allt känns dött och trist”. Har hört den förr …“Det är dött för att du dödat” svarade jag. “Kanske det” svarade han. Jag har ändå valt att ha med honom på semestern , eftersom jag typ behöver barnvakt och vi funkar hyfsat ihop alla tre. Vi rör inte varann och jag kan inte föreställa mej att någonsin liggande honom igen. Känns skönt att ha “fredat” din kropp sen 6 månader tillbaka. Värre är det med själen …
Tja, nu - två dagar innan vi ska åka på semestern - så hittade jag mejl-konversation med brud som han påstod sej brutit med. De avtalade att ses efter vår semester Han nämner såklart inte att hans semester skulle vara med oss …
Jag konfronterade honom, sa att det är ok, han kan ha sina flirtar, och vi har endast kontakt som familj. Men att jag tycker vi genomför semestern sim sådan. Dottern ser fram emot det oxå. Men han går i försvar och vill inte åka för “nu känns det konstigt”. Så patetiskt - välkommen i klubben - lite obehag och “konstig känsla” får du väl stå ut med , tyckte jag. Vad tänker du säga till dottern? Fråga jag. Kag föreslog att han skulle säga ngt med jobbet, men nej, han VILL INTE LJUGA, nähä, men då får du väl säga att du träffar en annan kvinna då, om nu sanningen plötsligt är så viktig … Han skulle "sova på saken"
Fan och skit
Usch och fy vilken skitstövel! Jag bara väntar på att jah kommer vara med om detsamma snart. Hittade också en konversation för ett tag sedan och han har lovat att inte ha mer kontakt med henne… men känner att jag inte kan lita på det. Tråkigt att det blev såhär innan resan… han borde ju verkligen kunna tänkt att det skulle “kännas konstigt” oavsett om ni skulle på resa eller inte! Att han sårar och förstör.
Hur går dina tankar nu? Förstår att du är besviken, arg och ledsen…
Hade sett fram emot gemensamma minnen från resan efter två ensamma somrar dessförinnan. Å han som sa att “denna sommaren kommer bli bättre”.
Så ledsen, förtvivlad
Håller på att vädja till honom att följa med, känns som det är mitt fel nu, eftersom det är jag som snokat. Men jag kunde ju bara inte ignorera fynden med självrespekten i behåll
Ville bara klargöra att vi endast åker som vänner, när läget är såhär och hoppades han skulle tycka det var ok. Men han ville mer, säger han. Konstigt sätt att visa det på. Har sagt ordet “relationsmissbruk” men han ser det inte alls så. Usch mardröm IGEN
@Floriana , så hjärtskäranade att åter höra hur du krossas av denna man.
Din dotters pappa är en mästare på offerrollen. Han skulle vinna guldmedaljen i offerspelen. Självklart är det du som känner skuld, självklart är det du som åter vädjar och han “sover på saken”, för det här är ett maktspel och han är mästaren. Jag tycker du ska säga “Jag åker oavsett. Du kan göra hur du vill. För mig får du följa med, men det avgör du själv så blanda inte in mig i ditt beslut”. Och därefter låter du det bara vara, säg inget, gör inget. Var bara fokuserad på dig och din dotter och att ni ska resa.
Jag önskar att du snart kan sluta förvänta dig något av denna man som han inte klarar att uppfylla. Du skulle må så mycket bättre av att acceptera hur han faktiskt är.
Jag håller med det “Stillstanding” skriver… Sätt lite press på honom och säg att du kommer att åka med eller utan honom. Han leker med dig och ja det är ett maktspel. Du har rätt att ifrågasätta vad du upptäckte, du är den som borde sagt “jag ska sova på saken”, inte han. Det är han som gjort fel i och med att han haft kontakt med en annan kvinna. Du har rätt att bli arg och visa din besvikelse… Det är svårt att visa sig stark när man känner sig svag, men oftast är det när man visar “gör som du vill” som får dem att tappa kontrollen och tänka efter…
Jo vi åker oavsett, men jag hade sett fram emot att vara två föräldrar på resan😓
Hade bl a planerat att gå på konsert med min favoritartist första kvällen (köpt biljett) och det går nog inte om inte dotterns pappa är där å lägger henne osv
Men fattar framförallt inte varför jag har ångest, trodde ju att jag tagit in hur han är och bestämt mej för att ta med honom ändå, som typ barnvakt. Se honom som en krånglig lillebror. Men det är väl det att han blir hård när han blir avslöjad. Hade tänkt att jag slutat bry mej. Jag sa till honom:“träffa vem du vill, helt ok, vi kan ändå umgås som familjevänner och ha en fin sommar” , men HAN surnar till - säger att han inte vill dejta egentligen och inte vill vara bara vänner. Han mejlade mitt i natten att han raderat sitt konto på dejtingen och skulle skriva ett avslutsbrev till senaste flirten under dan. Men det gör ju inte saken bättre
️
Han nämner såklart inte att hans semester skulle vara med oss …