Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Otrohet, försoning och otrohet igen

Jag förstår dig. Har varit i liknande situation själv. Jag känner igen det du skriver. Man vill göra allt: vara mer attraktiv, mindre ledsen osv. Anstränger sig motparten lika mycket?

Det är inte lätt, jag vet! Men om jag var du, eller i min situation igen, skulle jag vända på det. Tänk: Varför är det jag som ska rädda förhållandet? Vad mer kan jag göra?

Ta detta på rätt sätt. Menar inte att du gör fel, det är du som avgör hur du vill göra. Vill bara ge en annan infallsvinkel än att allting hänger på dig.

1 gillning

Jag upskattar verkligen, och tar till mig vad du säger. Det är ju detta som är bra med forumet :slightly_smiling_face:

Hon anstränger sig, men jag inser att det inte går att tvinga fram kärlek. Så jag vill väl bara att hon bestämmer sig åt det ena eller andra hållet. Senaste gången jag frågade om ska vi göra slut, svarade hon med ett; Varför det?

Hon vill sälja vårt hus, men vet inte längre när. Till våren har jag föreslagit. Hon vill flytta tillsammans till en lägenhet, jag frågar om det inte passar bättre o flytta isär…då blir hon osäker. Jag tror faktiskt hon inte vet själv. Varför ska jag hjälpa henne att göra slut? Varför ska jag ha ansvaret för det?

1 gillning

Ni verkar båda ha en “vi får väl se vad som händer” attityd som gör att ni varken vill göra slut eller kräva beslut och konsekvens från motparten om att bygga upp ert förhållande igen. Hon tar en dag i sänder och väntar på sina känslor och du väntar på att någon bostadsförmedling skall fatta beslut om att flytta för dig. Det kommer inte att hända mycket, så länge ni båda velar och väntar på att den andre skall säga stopp. Man kan tycka att det är hennes ansvar att göra slut, men man kan också tycka att du borde ha gjort slut vid första otroheten när hon vägrade avbryta kontakten med sin flirt. Du mår ju dåligt av att leva så här, men hon har det nog någorlunda med sitt en dag i sänder liv. Av den anledningen är det nog du som måste göra slut .

2 gillningar

Kanske har du rätt att det är jag som får göra slut.
Jag väntar på ett specifikt område att flytta till, ett hus ska säljas, har inte ekonomi att flytta innan.
Och ja, hon verkar inte må dåligt av att ta en dag i sänder medan jag mår dåligt av det.

Hon har ingen annan just nu, hon visar ömhet om än ambivalent, visar ånger, försöker få tillbaka min tillit. Jag älskar henne. Vi funkar bra som team. Där finns nyanser.

Ja första otroheten var den värsta men jag förlät…fel val kanske.
Hon är bortrest en vecka, jag är barnfri också…huset är tomt. Kan inte sova. Förr om åren hade jag längtat efter egentid…men inte nu. Saknar allt stoj och kaos när alla är hemma. Vill rädda min familj.

Jag hatar mig själv, vill inte känna denna ångest…vill sluta känna känslor. Kanske är enda sättet att själv dra av plåstret och börja om. Just nu har jag inte styrkan till det och jag har fortfarande hopp.

Golvad: Jag känner precis som dig. Sanningen eller iaf delar av den kom fram för 2.5 vecka sedan och det gör lika ont fortfarande :cry:
Jag sitter också själv hemma utan varken henne eller sonen.
Jag vill också sluta känna, vill sluta tänka på när hon var med honom, vill sluta älska henne…men det går inte!!
Vi får lita på alla här inne som skriver att det blir bättre!
Ta hand om dig!

1 gillning

raderat…

Jag försökte förlåta otrohet ett tag. Jag försökte förklara det. Sedan skilde jag mig för han försökte inte tillräckligt, ångrade inte tillräckligt och jag skämdes över hur jag kunde förlåta något sådant. Vi var isär i kanske ett år. När jag träffade en annan blev det fart på honom. Då blev han svartsjuk. Han ville aldrig skiljas osv. Vi blev ihop igen. Vi gifte oss igen efter en tid. Jag var så jäkla rädd den dagen, jag undrar varför det var så viktigt för mig att vara gift? Det har gått tio år och jag vet inte hur många gånger jag oroat mig för en upprepning. Och jag tror att jag mer trott på ett slut än ett helt liv ihop. För under den här perioden har jag anpassat mig. Hittat på ursäktar till beteenden jag inte tycker är ok även om det vad jag vet inte förekommit mer otrohet. När jag varit i tvivel har jag varit arg på mig, inte honom, för att jag gjorde ett val och måste stå för dem och inte tvivla förrän det säkert finns något att tvivla om. Hade jag gjort annorlunda om jag vetat att jag nu ska skilja mig för andra gången? Jag tror inte det. Jag ville göra allt för min familj. Vi har haft det bra som familj men inte lika bra som par.

Jag vet inte om det här gav dig de svar du önskade.

3 gillningar

Tack för svar @Solstickan. Det kan ju vara så att nu kan du känna att du försökte allt du kunde, men nu är färdig att gå vidare. Du gjorde som man ska, med att lämna den otrogna. Du är stark. Sen att du försökte igen för familjen är förståeligt och det hedrar dig. När vi flyttar isär kommer jag aldrig vilja ha henne igen även om hon ångrar sig. Om jag lyckas bli av med mina känslor för henne kommer jag göra allt för att slippa få dem tillbaka. Då är jag fri igen. Tom och deprimerad men fri.

Försökte sova på soffan inatt…men hade sån ångest och hade de mörkaste av tankar. Gick och la mig hos sambon igen…hon slöt mig i sina armar och vi somnade. När vi vaknade hade vi sex. Jag försöker stå emot men lyckas inte.
Det är kört det vet jag. Jag vill lämna också nu, men mår så dåligt av det samtidigt. Vill flytta på direkten men måste vänta till våren. Utan distans till henne, dras jag tillbaka till henne. Hon vill lämna men inte göra definitivt slut. Varm o kall varannan vecka. Nä jag bara svamlar nu har svårt att formulera vad jag vill.

Innan hon drog till jobbet började vi gräla. När hon gått la jag mig i fosterställning o böla okontrollerat…känner inte igen mig själv. Ställde mig i telefonkö till psyket men orkade inte vänta…är lite lugnare nu men har gråten i halsen…jag har självmordstankar.

Den där ovissheten är hemsk!
Tänk inte att det är bara de som “står ut” med otrogna partners som är starka. Det kan vara starkt men det kan också vara svagt. Finns nog inget facit där.
Starkt i de här situationerna är att följa sitt hjärta. Att låta förnuftet och känslorna tillsammans komma fram till beslutet.
Ibland är det bara för mycket, och jag tror att ofta känner den bedragne det redan från början. Att nä fan, det här fixar jag inte att leva med.
Men sen kommer känslorna in i bilden, attraktionen, skuldkänslorna över att eventuellt lämna själv. Men faktum är att du har fått något i knät som du absolut inte bett om. Hon har rivit isär ett papper och gett dig en tejprulle, det är bara du själv som vet om du kommer kunna laga det. Hon kan göra sitt bästa, men det behöver inte betyda att det räcker, och om det är så kan du inte klandra dig själv. Det är bara du som kan känna efter om det går.

3 gillningar

Tack för dina ord.

Nä det läge du befinner dig i nu är väl ungefär som om en nykter alkoholist med ett väldigt sug skulle behöva leva och bo i en pub.
Nu har jag inte läst din historia vad jag kommer ihåg men tipset är ju att du eller hon letar ett ställe där ni bor omlott tills ni löst nuvarande situation.
Hoppas du inser att det är du som är den stora förloraren. Stå mot för allt i världen…
Jag vet vad jag pratar om… Jag var i ditt läge själv… usch, ryser av obehag vid minnet…

1 gillning

Ja du beskrev det bra där, jag är som en nykter alkolist på en pub…med en tejprulle också som @Enannan sa.

Skulle iofs gärna va på en pub just nu o dränka sorgen.

Nja, det vette fan…
Om du pratar om den omedelbara smärtan och den fruktansvärda ångesten och saknaden man får när allt till slut är över så har du naturligtvis rätt. Men då är det åtminstone slut och över och man måste på nåt sätt utgå från det. Det helvete du lever i är på många sätt värre.

Du lever i en ovisshet och en längtan över nåt du inom dig vet aldrig kommer att hända.
Du spenderar dina dagar med att må dåligt och tänker mer på gamla otroheter, hur och varför, och hur hon kände då och hur hon känner nu… Vad blir hennes nästa steg och hur ska du göra då? osv…

Du spenderar alltså din tid och medvetande på något som är roten till ditt mående.
Du borde komma på ett verktyg för att lägga din tid på dig själv istället. Nu är det inte fult att vara egoistisk.
Är det någon gång i ditt liv du ska vara det så är det nu.

Sluta lev ditt liv genom henne!

3 gillningar

Fan, dina ord skär rakt in på kärnan på hur situationen är. Jo jag har börjat leva mitt egna liv lite smått. Återfunnit gamla goda kamrater jag tappat på vägen…som tur var finns dom kvar. Jag tror det är medicinen för mig. Vill inte belasta dom med mitt ältande så jag ältar här på forumet.
Men jag hamnade i en djup dal igen…får la helt enkelt låta mig själv bryta ihop o komma igen om några dagar.

2 gillningar

Läget är inte bra. Hon kommer inte hem efter jobbet förrän efter ca 4 till 5 timmar. Jag ringer inte och frågar var hon är. Det är ju mitt problem om jag mår dåligt av det. Kan inte sova pga ångesten som triggas. Försöker avleda tankarna men lyckas inte. Har ni några bra knep? Är så jävla trött efter jobbet men kan ändå inte sova…är tvungen att stanna hemma ibland. 1-2 dygn vaken sedan däckar jag.
Gjorde utlandstjänst för 25 år sedan, hade samma sömnstörningar och samma ångest efter den tiden. Men var fri från de problemen tills de kom tillbaka för två år sedan. Skulle vilja påstå att detta är känns värre.
Det spelar ingen roll vad hon har för sig längre. Min logiska hjärna fattar att det är över, men mina känslor tar över. Jag gömmer mina känslor framför sambon och vår dotter. Gråter i ensamhet.
Vi kom överrens om att inte ha några andra förräns vi har flyttat isär. Men jag tror inte hon håller sin del. Skulle nog föredragit om hon sa som det var istället. Jag tänker inte ta reda på hur det ligger till heller…Så jag försöker lära mig att leva med att hon håller på för fullt…eller inte håller på, det är ju ändå över. Skitsamma eller hur?
Ett sms där hon säger att hon kommer hem sent pga, ja, vadsomhelst. Det hade lugnat mig. Men jag vill komma till ett stadie där jag inte bryr mig längre. Är inte där än.
Ville bara skriva av mig lite. Kanske måste radera detta sen…är nojjig…på många sätt, inser jag.

1 gillning

Hmmm… fast det spelar ju all roll i världen för dig, eller hur?

När exakt flyttar ni egentligen isär?

Risken om detta drar ut på tiden och du tänker att du håller på att “lära dig leva med att hon är otrogen för fullt”… den är ju inte att du lär dig leva med det, utan att du tvärtom låter detta fortgå i tysthet och över tid, försöker förtränga (vilket inte funkar) och tiga ihjäl problemet, till dess den strategin totalt äter upp dig inifrån och tar kål på dig sakta men säkert?! :cold_sweat:

1 gillning

Ja, jag går sönder i väntan på någon difus tidpunkt i vår. Försöker sitta still i båten tills dess. Har inte styrkan att dra själv innan. Inte råd heller. Har föreslagit en omedelbar husförsäljning, men hon vill vänta?!
Ok det är ju iofs det vi kom överens om men inte bra varken för henne eller mig

Du gör så gott du kan :v:

Allt är ju alltid så oändligt mycket lättare, när man ser på det från utsidan :revolving_hearts:

1 gillning

Hade en bra helg med barnbarn på besök. Det lektes och stojades, tårta, glass och godis. Familjekänslan återkom och sambon och jag kunde le och skratta tillsammans. Det känns som helgerna överlag är stabila, det är på veckorna det blir dåligt. Sömnen funkar inte, jobbar tidigt ena dagen sent andra. Tar propavan för att kunna sova men blir seg dagen efter, vilket inte känns bra då jag kör lastbil.
Nu ligger jag jämte tjejen(hon, högljutt snarkandes) och skriver detta…Oron har återkommit för vi hade ännu ett fruktlöst samtal på kvällen. Vi är bjudna på fest till helgen, men hon vill gå ensam dit. Så det lutar åt att jag skippar att följa med. Det är lite synd för det är vänner till mig också. Men jag försöker visa tillit och ge henne utrymme. Tycker iofs att denna fest hade varit välgörande för att ha kul ihop, utan barn och barnbarn.
Samtalet gled sedan in i det vanliga ältandet vi brukar hamna i. Ingen sömn inatt. 3 timmar kvar tills jobbet börjar. Veckan som började så bra.
Hon brukar ligga och hålla om mig tills hon somnar…medan jag stirrar i taket för att sedan smyga ur hennes grepp. Försöker blunda men tankarna snurrar och nollställer propavanets dåsighet. Nu är jag klarvaken.
Helvete vad trött jag är på mig själv. Sömnstörning som förvärrar och förstärker allt annat som jag mår dåligt över.
Natt på er, lämnade som lämnare.

edit: Stannar hemma. Återgår till tystnad för sömnens skull, inga mer “samtal” innan läggdags.

Nu har jag ställt mig i bostadskö. Känns bra.

2 gillningar