Jag har åkt min berg-och-dal-banan i ganska exakt ett år. Den är inte lika jävlig men jag kommer inte riktigt av den.
När jag hade konfronterat min man försökte han ljuga för mig en gång. Sedan brast det för honom och han la sig platt och började svara på frågor och berätta allt. Den där lögnen dock har gjort att jag har extremt svårt att våga lita på honom igen. Han fick nämligen veta klart och tydligt att det var nu han skulle vara 100% ärlig mot mig och att han inte skulle få några fler chanser. En halvtimme senare kröp den där sista lögnen fram. Om det är den sista lögnen? Jag hoppas det. Han lovar att han har varit ärlig mot mig sedan dess.
Jag är, som du, rädd för att bli sviken igen. Denna rädsla gör också att jag drar mig för att våga börja lita på honom igen.
Min man vet om mina rädslor och oro och har all respekt för mina känslor. Han har aldrig anklagat mig, varit arg på mig eller ens antytt att jag borde släppa och gå vidare. Varje gång jag får panik att jag måste sluta må dåligt, våga lita på honom och gå vidare till 100% så får jag samma svar!!
Han påminner mig att jag ska ta den tid jag behöver, att han är här för att stanna, att det är han som har skadat mig så otroligt mycket och att jag behöver tid för att läka. Han är medveten om att han har ljugit och skadat och att det är inget som bara försvinner över en dag eller ens någonsin kanske.
Jag har frågat honom om han kan leva med att jag om, säg 5 år, drar upp otroheten igen om känslorna skulle komma över mig. Eller om han kan leva med att detta har skadat mig för resten av mitt liv. Jag vet ju inte om och när jag kommer över det här. Han svarade då, och fortsätter säga samma sak nu också, att han är beredd att göra vad som helst för att rädda vårt äktenskap.
Jag har aldrig slutat älska honom. Vi hade glidit isär, hittat det berömda ekorrhjulet, och traskat på i det under några år. Det fanns alltid en kärlek mellan oss. Men för hans del så kom det in en djup livskris med depression. Hans känslor för mig blev, ja vad ska man kalla det, förmörkade på något vis. Han älskade mig men mådde så dåligt med sig själv att han inte kunde visa det ordentligt och i perioder inte alls. Det fanns ett bagage hos honom som han hade samlat på sig under väldigt många år eftersom han aldrig kunnat prata om problem och bekymmer, det var ju omanligt. Så när det bagaget blev så tungt att bära fanns inte någon ork att leva kvar heller. Det var ju lägligt att fanskapet la in en växel då (det får mig att undra om hon försökt tidigare men att han inte sett det?) och sakta men säkert nästlat sig in och kört sitt manipulations race.
Jag har vid flera tillfällen i början av krisen önskat att jag kunde hata honom ohc att mina känslor skulle vara borta. Inbillade mig att det hade varit lättare att lämna honom, bara gå. Jag sa ofta till honom att det gör (gjorde) så vansinnigt ont för att jag älskade (älskar) honom så mycket.
Jag har känt att min partner har svikit mig det grövsta. Jag har burit på en enorm panik inombords som jag inte visste hur jag skulle göra för att bli av med den. Eftersom han har varit där och fångat mig i alla lägen så har mina känslor aldrig dött ut. De fick ingen möjlighet till det.
Nu, ett år senare, älskar jag honom på ett helt annat sätt, mer och djupare. Det finns mycket kvar att jobba med, det är vi båda två medvetna om. Men vi har valt att göra det tillsammans. Idag kommunicerar vi på ett annat sätt. Vi kör helt filterlöst och berättar allt. Ibland tar det lite tid innan det kommer ut men vi pratar om allt.
Jag är ibland väldigt förvånad över att jag har svårt att känna tillit men att jag älskar honom så otroligt mycket. Det går inte hand i hand liksom. Eller att jag känner mig ganska lycklig med honom. Det är sjukt knäppt!
Men en kris i en relation är inte logisk och det finns inga mallar för hur man ska göra!! Följ ditt hjärta är det enda jag kan säga. Det jag rekommenderar är att ta hjälp utifrån. Att prata med någon utomstående har varit guld värt för oss.
Jag beklagar att det här blev så otroligt långt. Hoppas att du orkar läsa och att det finns någon logik i det.