Det är fem månader sedan jag blev lämnad för en annan kvinna. Otroheten hade pågått i flera månader och lögnerna hade vävts in i vårt liv och jag hade inget anat. När jag nu vet så ser jag alla pusselbitar och tecken som fanns. Men jag litade på honom och anade ingenting. På dessa fem månader har jag och han hunnit flytta isär. Vi delar tiden med vår dotter hyfsat jämnt emellan oss. Jag har träffat en psykolog regelbundet. Denna period har och är det svåraste jag varit med om. Vi har levt ihop i tio år som en familj och även om vi haft våra utmaningar varit många så var jag inte än på långa vägar i tankarna att vi skulle släppa allt och bryta vår relation. Han har dessutom två killar sedan tidigare som jag tagit stort ansvar för.
Jag har mått periodvis mycket dåligt under denna tid. Min mamma blev också sjuk i sommar och hennes tillstånd har försämrats avservärt de senanste månaderna. Hon brukar vara ett av mina stora stöd i livet men orkar och kan inte finnas där som tidigare. Jag har två parallella sorgeprocesser som pågår och vissa dagar vet jag inte hur jag någonsin ska kunna känna glädje igen. När och om smärta. någonsin tar slut, även om jag förstår att det blir lättare med tiden. Jag älskar att vara med min dotter som är en av de få saker som ger mig känsla av närvaro, glädje och mening.
Nu vill mitt ex att vi ska börja umgås för vår dotters skull. Hitta på saker tillsammans med henne. Han har senaste månaderna bettet sig som att han bara så snabbt som möjligt vill att jag ska må bra igen, total brist på insikt och förståelse vilken sorg och smärta jag går igenom. Jag är nu mycket kluven. Kanske vore det bra för vår dotter att vi sågs alla tre. Hon är så liten än, bara tre och ett halvt och ibland är det väldigt tydligt att hon inte förstår vad som pågår. Fast förklarat så gott jag kan. Jag vill inte för egen del ha en vänskapsrelation med mitt x och har ingen aning om hur jag ska förhålla mig, vad jag ska svara honom. Självklart vill jag på sikt ha en relation där vi kan stå ut med att finnas där för henne samtidigt när det är födelsedagar, avslutningar med mera. Men mer vet jag inte om jag mäktar med. Han verkar inte ha några problem med den tanken men han gick ju vidare in i en relation med den kvinna han bedragit mig med, så han upplever det väl inte som mig.
Tack för stödet det är att lösa och inse att många delar samma upplevelser och att det går att komma ut på andra sidan…
Det blir inte bättre för din dotter om du begår våld på dig själv. Bara om det känns ok för dig ska du göra det. Kanske längre fram.
Jag kan inte se någon fördel för din dotter om du och ditt ex börjar umgås. Det enda som händer är att hon blir ännu mer förvirrad och tror att ni ska bli en familj och flytta i hop igen.
Målet - det du kan hoppas på med tiden - är att du ska kunna prata civiliserat med ditt ex när dottern är med. Kunna behandla honom artigt och kanske lite opersonligt. Som en arbetskompis du inte har så mycket gemensamt med. Trots allt är det bara dottern ni har gemensamt numera.
Känner igen mig till 100%. Mitt X är också så fruktansvärt oförstående till varför jag inte vill vara hans vän. Jag har sagt att jag gång på gång måste gå igenom allt på nytt om vi aldrig klipper. Det har gått 2 år plus ett par år som särbo. Jag är långt ifrån färdig och delvis har det nog förvärrats av att jag umgåtts för mycket med honom. Nu gäller födelsedagar och sådant som är helt kopplat till dottern. Ingen överlämning med fika osv. Så mitt råd är minimal kontakt.
Din historia är nästan en kopia av min. Jag var också bonusmamma till X dotter. Vi var ihop i 12 år, bodde ihop i 9 av dessa. Min mamma blev också sjuk, höll på att omkomma i en svår olycka plus hjärtproblem. Även min ena bror blev sjuk. Jag kände/känner mig så övergiven och jag är djupt besviken att det inte var djupare kärlek från hans sida. Han har erkänt att allt blev så jobbigt och tungt kring alla sorger. Han var nog ytligare än jag förstått. Nu önskar jag att han sviker sin nya tjej, som han bedrog mig med, på samma sätt men jag vet att det är barnsligt. Det är ju han som svikit mig. Men jag kan inte sluta sörja och sakna ö då. Minns allt det fina innan.
Tycker det är ett orimligt krav att ställa i detta läge. Kan säga att jag gått igenom en skilsmässa som förvisso var slitsam men jag är säker på att ingen otrohet fanns med i bilden idag (inte då pga tidigare händelser). Det har ändå tagit oss över 2,5 år att kunna ses tillsammans och göra något med barnen som “familj” och båda vara fullständigt trygga i situationen. Det var den tid det tog för oss båda att landa i skilsmässan och vara så bekväma i oss själv att det går. Att kräva dylikt av dig efter fem månader är känslokallt och respektlöst enligt mig.
Jag tror som inte de tänker så långt faktiskt. De vill inte inse eller förstå vad de orsakat, de kan inte sätta sig in i det.
Jag har varit tydligt med att jag inte vill ha någon kontakt med honom mer än absolut nödvändigt. En person oavsett om det är mina barns far som behandlar mig så är inte välkommen hit.
Vi hade tjafs senast igår såklart.
Han ville ta ut barnen och fika i helgen men jag hade redan bokat in kalas för dottern. Det är hans “jobbhelg” så brukar inte stämma av med honom då. Fick svar att han hämtar dem en viss tid för då borde kalaset vara klart. Jag svarade att vi kommer ha som öppet hus pga corona så att inte alla (väldigt få inbjudna bonusbarnen med familjer och 2 av mina syskon) kommer samtidigt så är inte säkert att det är klart då. Fick något nedlåtande om jag verkligen visste hur corona smittade samt att om det är öppet hus så kommer "vi"då det är för dotterns bästa, vi som i han och hans älskarinna som han lämnade mig för knappt 10 mån sedan. Skulle inte tro det att hon är välkommen hem till mig. Som om det inte räcker de gånger hon varit här när jag inte varit hemma och haft övningar i min säng tillsammans med mannen jag var gift med. Att han ens tänker tanken. Först tänkte jag att han bara skrev det för att trigga en reaktion men visade sig att han senare skrivit till dottern att “vi hade tänkt att komma på kalaset eftersom mamma skrev att det var öppet hus men vi fick inte komma för henne”
Ja, nästan exakt samma sak som mitt ex gjorde vid första födelsedagen efter skilsmässan. Han gjorde min dotter så upprörd att hon till slut krävde av mig (med tårarna rinnande) att exet med älskarinna skulle få komma in och fika. Ja, vem kan säga nej till ett ledset födelsedagsbarn? Jag stängde in mig i vardagsrummet och så fick de sitta och fika i köket.
Precis. Kanske lägre farm. Har landat i att jag säger nej tack och just nu är det inte läge. Jag orkar inte helt enkelt. Det blir för svårt.
Tack för svar!
Så sjukt. Att ens tänka tanken på att ta med den nya. Helt sjukt. Och att hon tänker tanken dessutom - de verkar förtjäna varandra så elaka som de är.
Men fy så jobbig situation! Dessutom spelar ditt x ut dig mot erat gemensamma barn… fy!
Precis så känner jag också! Det är som mitt x inte vill inse vad han förorsakat varken mig eller vår dotter. Det är som att han nu vill leka familj igen. Han tycker väl att det gått tillräckligt med tid i hans värld för att tycka att jag ska vara över att ljög för mig i månader och sedan raserade hela min värld och hela vår familj slets itu. Jag har svarat nej på hans erbjudande om att träffas och umgås tillsammans alla tre på det bästa tydligaste sätt jag kunde. Han replikerade med att han trodde ”det kunde vara bra för alla tre”… men han verkade ändå förstå att det inte var läge än, om det någonsin kommer bli.
Jag kan inte komma ifrån känslan att han ändå saknar den där känslan att vara en familj, utan att förstå och ta in på riktigt, att den familjen inte finns längre.
Precis som du skrev också, en person som gör en så illa, ljuger och bedrar, är det verkligen en person man vill vara vän med? Vara trevlig och vettig för barnens skull, ja såklart är det viktigt, men vän är något helt annat.
Han har ju genom sitt handlande raserat all tillit oss emellan…
tack för ditt svar!! hoppas ditt x slutar med sådana underliga dumheter som du beskriver!!
Tack! Men precis!! Det tar tid! Och det är respektlöst! Varför kan han inte låta mig få styra. Det är ju han som lämnat mig och bedragit mig. Men i hans värld verkar han vilja rusa på en process som inte går att forcera. Det Måste ju få ta sin tid! Jag behöver distans. Han kanske tycker 4,5 månad är lång tid. Det känns Inte så för mig. Flyttade ju bara för en månad sen till ny adress…
Å!! Jag vet precis! Sådana tankar umgås man med. Att man vill att det ska skita sig för dom så han också ska få känna hur det känns på något vis. Eller förstå hur jäkla fel han handlat. En av anledningarna att jag inte vill släppa honom så nära inpå mig igen är för att jag behöver distansen för att skjuta ifrån och kunna bygga något eget. Ju mer vi ses desto mer göder det känslor av saknad och sorg över det som gått förlorat och det som inte blev som man trodde… kram till dig!
Tack! Du sätter fingret på en viktig sak. Jag är också rädd att hon ska bli mer förvirrad och dessutom vill jag inte ha honom nära mig just nu. Vad ska vi prata om liksom? Vår dotter? Såklart kan vi prata om det. Men tänker han att vi bara ska låtsas som ingenting har hänt och behålla vänskapsdelen av vår relation? Nej. Det kan jag inte. Tyvärr har det han gjort förstört för mycket mellan oss känner jag. Ville han ha kvar mig som vän skulle han ha tänkt på det innan han ljög och bedrog mig i månader… jag blir fortfarande helg galet arg när jag tänker på det. Och alla dessa lama förklaringar, vi hade det ju ”kämpigt” till exempel… vadå kämpigt. Ja, ibland var det det, småbarnsår, två bonussöner i tonåren. Det var tufft och lite tid för varandra. Men är det en ursäkt att behandla mamman till ens barn som en gammal disktrasa… jag blir fortfarande rasande när jag tänker på det. Då känns tanken på vänskap rätt långt bort minst sagt…
Du skriver det själv, du vill inte ha någon vänskapsrelation och då ska du inte ha det heller. Ditt x ska inte styra eller ställa på något vis! Att ens komma med önskemål har han inte ens rätt till! Den möjligheten hade han ihjäl alldeles på egen hand när han hoppade i säng med en annan kvinna!
Vad du ska säga till honom?
Men det är ganska uppenbart för mig i alla fall!
“Jag vill inte vara vän med dig! Du valde att göra mig illa på det värsta tänkbara sättet. Vilka konsekvenser det skulle få för vårt barn skulle du tänkt på innan du doppade k**** någon annanstans”
Det finns absolut ingen anledning att vara snäll. Vad får du tillbaka för det?Mer smärta?
Han var egoistisk när han valde att vara otrogen nu är det din tur att tänka på dig själv. Och i slutändan kommer din dotter att må bättre av det än att du sätter dig i situationer där du mår sämre.
Sant! Tack för ditt svar! Har sagt att jag inte vill ses nu och det kändes bra och rätt. Det är som att han tror att det finns en helt rimlig och naturlig förklaring till varför han bara var tvungen att ge efter för passionen (Som han själv sagt) och ljuga och bedra mig. Alla har vi ett val, han är ju inget litet barn, utan en vuxen person med ansvar för sina barn och hade i alla fall ett ansvar i vår relation.
Men det tycks vara lägligt bortblåst och han kunde bara inte stå emot attraktionen denna gång.
Nej. Om jag orkade med konflikterna och förnekandet skulle jag nog våga visa och ge uttryck mer för hur sårad jag är och hur besviken och ledsen jag är på honom, men hittills har det bara triggat konflikter och tagit mycket energi. Men för att jag är saklig och har en oaffekterad kommunikation betyder inte att jag vill vara hans vän.
Hej Varit i liknande. Mitt råd är att hålla dej borta från honom en längre tid, man far för illa själv annars och får inte tid att läka.
Det är inte säkert han på djupet är klar med dej heller- det kan skada dej riktigt.
För han använder dej bara i så fall bara för att minska sitt ev dåliga samvete och för att själv ta sej vidare.
Tack för ditt svar! Jag tror att det är mycket sanning i det du skriver! Det känns viktigt att få läka själv först. Ingen tjänar ju på att jag skulle pressa mig att umgås när det bara gör läkeprocessen långsammare och tuffare. Det är tufft ändå som det är. Man vill ju inte skapa mer smärta än det som ändå blivit…
Jag blev också lämnad / otro för 1.5 år och sedan skilsmässan har alltid bjudit in x vid jul / födelsedag mm även firad honom här , farsdag
För barnens skull ( sonen bor hos mig ) men inser nu att det inte gör mig ett dugg gott tvärtom han tar mig bara förgivet och använder mig fortfarande som dörrmatta så har bestämt mig för att ordna nya rutiner vid högtidsdagar för mig och barnen … men är lite rådvill vad gäller studenten till våren , hur har ni andra gjort med studenten ?
Nu blir det ju annorlunda pga pandemin, men så här gjorde jag:
Jag och barnen åkte till skolan med en skylt. Exet kom dit och pratade lite med den yngsta medan vi väntade. Så sprang studenterna ut, vi grattade och så försvann studenten med sina klasskompisar. Exet blev snopen, för han hade tänkt ta med studenten på café för att fira. I stället åkte han hem, medan jag och övriga barn åkte hem till oss och förberedde mat och tårta. Sedan firade vi tillsammans, jag och barnen och ett par släktingar.