Min man har varit otrogen för andra gången. Vi har levt ihop i 20 år och första 19 åren har varit kärleksfulla och underbara i mina ögon. Han är fast beslutsam på att göra allt för att vi ska fortsätta leva ihop, bo isär en period om jag vill (Han vill inte), gå i enskild terapi, parterapin, prata, umgås, boka in aktiviteter med barnen osv. Han vill övertyga mig om att några andra kvinnor kommer han aldrig mer att träffa bakom min rygg. Han ska gå till botten med varför han gjorde det och sen se till att det aldrig upprepas igen.
Någon som nu lever med sin partner efter 1 eller flera otrohetsaffärer? Hur fick ni tillbaka tilliten och tron på en gemensam lycklig tillvaro? Är ni trygga i förhållandet och känner er älskade så som ni gjorde innan? Hur vet ni att er partner inte är otrogen igen?
Har läst en hel del i forumet sista 3 veckorna och tycker det är så många kloka, respektfulla och ödmjuka människor här Hoppas några av er har några goda råd att ge mig. Är det kört att få ihop äktenskapet igen och leva utan otrohet trots att mannen har varit otrogen 2 gånger?
Vad var det som gjorde att han var otrogen första gången? Och vad var det andra gången?
Varför försökte han inte ”laga” det som felades efter sitt första snedsteg?
Jag tror säkert man kan komma vidare men ni måste båda vara beredda på att ställa er själva och varandra rättframma och ibland obehagliga frågor. Och inte rygga undan för svaren, även om de kan vara jobbiga att hantera.
Första gången var nyfikenhet. Vi var unga när vi träffades och jag var hans första tjej som han hade sex med. Fantasier om hur det skulle kännas att uppleva närhet och sex med någon annan blev så starka att han skapade en profil på Tinder. Han fick kontakt med flera kvinnor som han skrev med och några pratade han med. Han hade en klar bild av vilken typ av kvinna han ville prova, det var längd, kroppstyp och hårfärg bland annat. Han fastnade för en och bokade date. Henne träffade han sen i 8 månader. Jag var helt ovetandes. Misstänkte ingenting. Vi planerade renoveringar, resor och levde lika härligt och kärleksfullt som innan. Han beskriver det som 2 olika världar. När han åkte till henne så klev han in i en annan värld. När han åkte därifrån så klev han in i vår värld. En lycklig familj med 3 barn, hus, aktivt sexliv och framtidsplaner. Men han insåg sitt misstag och gjorde slut med kvinnan. Efter det så berättar han allt för mig och jag blir helt chockad. Tål inte att se honom på 2 veckor. Börjar sen prata och ses tillsammans med barnen i början. Han går i enskild terapi 2 gånger och vi går tillsammans 3 gånger. Han säger att han aldrig kommer utsätta mig för otrohet igen. Hans nyfikenhet på andra kvinnor är borta och några sexuella fantasier finns inte längre. Efter någon månad började jag tro på oss igen och mina känslor för honom växte medan vi på nytt började planera framtiden tillsammans. Det var jobbigt, jag blev ledsen, vi pratade mycket men jag trodde på honom att allt var bakom oss.
Andra gången, 5 månader efter han avslutat sin första otrohet. Han var lycklig och tacksam för att jag valde att stanna med honom. Han var kär och är kär i mig. Vill inte leva med någon annan. Han gick inte och tänkte på andra kvinnor denna gång och hade inga sexfantasier. Han var rastlös och uttråkad en dag. Han fick en impuls att gå in på Tinder för att se vilka kvinnor som var med. Så fort han började klicka och läsa så “fastnade” han. Han tänkte inte varken på mig eller på oss Han fick erbjudande om att träffa och en ny kvinna kom in i hans liv. Denna gång bara i 3 veckor och det var jag som upptäckte det när hon skrev ett meddelande som syntes på hans mobilskärm när det kom. Mobilen låg på nattduksbordet bredvid mig. Jag bara vände på huvudet och såg meddelandet när det pep till i mobilen. Han säger nu att han saknar förmågan att tänka klart, se konsekvenserna av sitt beteende i förväg, bristande impulskontroll bland annat. Allt detta ska han jobba med tillsammans med psykolog. Terapin han gjorde efter första otroheten koncentrerade sig på låg självkänsla och stort bekräftelsebehov. Något som både han och jag har vetat om och jobbat med innan otroheten. Uppenbarligen var den terapin inte tillräcklig eftersom han fick ett “återfall”.
Vad är det som talar för att terapin denna gång kommer att hjälpa honom? Han har lovat att inte avbryta terapin även om han upp lever sig “färdig”. Minst 1 år kommer jag nog att kräva. Dem ses varannan vecka just nu. Andra samtalet på torsdag.
Jag tycker han friskriver sig själv från ansvar när han pratar om ”bristande impulskontroll” och ”saknar förmåga att tänka klart”. Det där är ursäkter han kan komma dragandes med en tredje och fjärde gång också.
Jag skulle ha svårt att lita på honom. Du har ju heller inte misstänkt något när han varit otrogen, så uppenbarligen är han duktig på att hålla masken.
Var rädd om dig själv.
Jag är 41 och har väl egentligen inte varit otrogen då jag var öppen med mina behov. Andra människor hade dock varit otrogna i min situation, jag är bara ”för” ärlig.
Eftersom jag varit med om det själv kan jag säga att det troligtvis inte bara är din man som behöver ändras. Inget illa menat men man blir helt galen av att inte få sina känslomässiga behov uppfyllda i en relation. Det han gjort är ändå fel och det jag gjorde är också fel.
Ska ni försöka igen är det viktigt att gå till botten med allt och frågan är om det är möjligt eftersom han känner sån skuld och skam och ex skyller på impulsivitet. Han är kåt, olycklig och ensam fast ni är tillsammans.
Behöver inte vara på grund av dig utan bero på honom själv eftersom han inte ens kommunicerat sina behov. Det gjorde jag och försökte verkligen väcka min ex mans intresse för mig men han var inte intresserad.
Man skall lita på en person efter handlingar och inte ord, i slutändan är det du som bestämmer men jag är hellre ensam än lever med en person jag aldrig igen skulle kunna lita på.
Herregud. 8 månader…?! Jag har inte själv erfarenhet av otrohet men jag blir helt mållös. Hur f-n är man ihopskruvad om man går bakom ryggen på sin partner på det sättet.
För att försöka svara, en utsatt vän valde att gå vidare tillsammans med sin fru. Det rörde sig om i alla fall flera månaders otrohet. De är gifta, detta är flera år sedan. Hur relationen är idag har jag inte insikt i. Jag var samtalspartner i krisläget.
En annan vän lever i ett helt öppet förhållande. Han har profil på Tinder där han helt öppet söker sidoförhållanden och han har status ”öppen relation” på FB. Familjen ger ett harmoniskt intryck. Uppenbarligen har både han och hans fru en avslappnad attityd till sex/sexpartners.
Om ni klarar av att gå vidare eller inte kan bara du själv svara på, sök svaret inom dig.
Ta hand om dig och acceptera inte att må dåligt. Om du väljer att lämna så finns det faktiskt ett liv att leva även efter en skilsmässa.
Han har medvetet varit otrogen. Det bara sitter i honom som person. Det är enkelt att säga att ”jag kommer inte göra om det mer” men vi alla vet i slutändan vad som egentligen kommer att ske bakom din rygg. Varför vilja vara med en man som har velat vända sig till andra kvinnor när han redan haft en fantastisk kvinna? Vad skulle göra dig ännu mer speciell/fantastisk för honom nu för att han inte skulle göra om det? Du har dessutom förlåtit honom gång på gång. Sätt stopp för det en gång för alla och sätt dig själv först! Inte er relation utan dig själv, precis som han också gjort.
Wow @Annamaria2, din man har ett STORT PROBLEM, jag tycker han ska söka för hjälp, kanske att ni båda ska söka också. Men han måste ta hjälp först, sedan kan du ta beslut om att stanna eller ej.
Tänk om det är så “enkelt” som att det han säger stämmer?
Att han helt enkelt saknar förmåga till uthållighet, tålamod, impulskontroll och förmåga att bryta det som han får för sig att fokusera på i stunden? Att han krasst sagt är (över)impulsiv och oförmögen att kanalisera om sina impulser och stanna i sådant som inte ger exakt det han behöver i stunden, att han saknar uthållighet och tålamod med det som är välbekant och vardagsliv?
Är det så, då tror iaf jag att då är han född sådan och kommer att förbli sådan. Oavsett vad det gäller i alla människors liv så går alltid nyhetens behag över och normala människor både förstår och kan hantera detta och dessutom se andra vinster med det faktumet. Medan vissa människor inte någonsin är skapta så att de klarar det, utan växlar i de lägena fokus och söker den kick de ständigt behöver i något annat. Sådana tillstånd är inte sällan kombinerade med gigantiskt bekräftelsebehov, hävdelsebehov, flyktbeteenden av olika slag och en aldrig sinande ombytlighet… alternativt eller i kombination med självbehandling/distraktion/dämpning i form av (andra) missbruk i olika former. Det finns liksom inget mellanläge hos de som är skapta så, antingen är det på (och då är det verkligen PÅ i ordets fulla bemärkelse) eller så är det AV (eller tråkigt, nyfiket, slentrian, stiltje eller what ever de kan kalla det) och då riktas blickarna direkt mot något annat/annan som kan ge den kick som de behöver. Det finns diagnoskoder för sådant beteende.
Att förra terapin inte hjälpte är ju självklart då den avslutades innan den ens hunnit börja, dvs. redan efter två gånger. Men då blev det väl trist och så kunde han det (check) och tålamodet tröt direkt och så var han “frisk”
Jag tror faktiskt inte att han kommer att förändras på något genomgripande eller varaktigt sätt, han ÄR som han är född och kommer så att förbli.
Ska det funka så beror det nog på hur du kommer att orka med honom som han ÄR och ffa. om du klarar att sluta vänta och hoppas på att han ska bli någon annan bättre version av sig själv. Hade han kunnat bli det, då hade det antagligen redan hänt.
Lycka till, du kommer med all sannolikhet att vara den som måste ta ett eget självständigt beslut om hur du kan/orkar förhålla dig till att leva med en person som är skapt som honom. Det kommer att bli tufft, men det kan med all sannolikhet också bli mycket bättre. Men det blir sämre innan det blir bättre så jag skulle först och främst råda DIG att börja i egen terapi för att bena ut och bearbeta hur DU vill leva ditt eget fortsatta liv… med eller utan en sådan man. Oavsett vilket val du gör så kommer du att behöva ställa in dig på att du inte får honom som du vill ha honom. What you see is what you get och sedan måste du ta egen ställning till om det är vad du vill ha. Och om det är vad du vill ha eller inte klarar dig utan, hur du isf då ska kunna kalibrera dig så att du själv går emotionellt helskinnad ur det som (troligen ofrånkomligt) kommer att följa med att leva med en person som är konstruerad som han
Tack @nuggen och @Noomi för era kommentarer! Jag har inte skrivit något sista 2 månaderna men är inne och läser andras berättelser nästan varje dag.
Jag lever fortfarande med min man. Vad jag vet så har han inte haft någon annan sen jag upptäckte hans andra flirt på julafton. Jag trodde då att det inte fanns något som helst hopp om att fortsätta leva tillsammans. En sådan chock att upptäcka en ny otrohet när han bedyrat hur mycket han ångrade första otroheten och sa hur mycket jag betyder för honom. Talade också om för vår omgivning att vårt äktenskap var kraschat på nytt. Efter någon vecka bestämde vi att skaffa en lägenhet att dela på och bo växelvis i huset med barnen. Fortfarande vara gifta men bo isär. Trohet ett absolut krav. Det var mina krav som min man absolut inte vill till en början. Jag ville med den lösningen testa om min man verkligen ville leva med mig eller skulle upptäcka att livet istället blev bättre med barn varannan vecka och möjligheten att träffa andra och skapa en ny vardag kunde bli verklig. Jag trodde att det var det han ville men inte vågade uttala, så jag skulle hjälpa honom att komma fram till det och göra en skonsam övergång från gift till skild.
Någon lägenhet gick inte att få tag på i vårt område så tiden gick. Min man sov i bäddsoffan men vi umgicks som familj på dagarna. Hela denna tid så gjorde min man sitt bästa för att övertyga mig att allt han vill är att vi ska fortsätta leva ihop. Vi bokade samma psykolog som tidigare. Vi gick tillsammans och min man gick på enskild terapi. Jag tog kontakt med vårdcentralen och fick tid till kurator. I skrivande stund har vi regelbunden terapi i olika konstellationer och vi har slutat leta lägenhet. I februari satte vi på ringarna igen efter att varit utan sen julafton. Min man hade förberett med vin och överraskade mig med nästan ett frieri. Han hade köpt ett guldhjärta som jag nu bär runt halsen. Han höll ett känslosamt tal till mig som berörde mig djup och blev nystarten för vårt äktenskap. Vi har varit tillsammans i 20 år och gifta i 10 år. Vi har det fint i vardagen och jag känner min mans känslor för mig. Jag brottas med tankar om vad han utsatte mig för och jag säger det till honom gång på gång. Det jobbigaste just nu är just att han upprepade otroheten. Det var inte en kvinna utan han träffade en ny. Den nya samtidigt som vi hade återhämtat oss från första otroheten. Han säger till mig att det inte kommer bli någon tredje och jag kan inte göra annat än att tro på honom. Alternativet är att skiljas men det vill jag inte eftersom vi har det så bra i övrigt och matchar varandra på så många plan. Vi trivs ihop och har alltid gjort det. Vi har aldrig haft stora bråk eller upplevt att vi “växt ifrån varandra”. Vi gillar samma saker och spenderar mycket tid ihop.
Hoppas några av er har några goda råd att ge mig. Är det kört att få ihop äktenskapet igen och leva utan otrohet trots att mannen har varit otrogen 2 gånger?
Han fick erbjudande om att träffa och en ny kvinna kom in i hans liv. Denna gång bara i 3 veckor och det var jag som upptäckte det när hon skrev ett meddelande som syntes på hans mobilskärm när det kom. Mobilen låg på nattduksbordet bredvid mig. Jag bara vände på huvudet och såg meddelandet när det pep till i mobilen. Han säger nu att han saknar förmågan att tänka klart, se konsekvenserna av sitt beteende i förväg, bristande impulskontroll bland annat. Allt detta ska han jobba med tillsammans med psykolog. Terapin han gjorde efter första otroheten koncentrerade sig på låg självkänsla och stort bekräftelsebehov. Något som både han och jag har vetat om och jobbat med innan otroheten. Uppenbarligen var den terapin inte tillräcklig eftersom han fick ett “återfall”.
Jag har inte själv erfarenhet av otrohet men jag blir helt mållös. Hur f-n är man ihopskruvad om man går bakom ryggen på sin partner på det sättet.
