Orsaken till att relationer bryter samman

Fortsätter diskussionen från Jag, en riktig fegis:

För att inte låta denna tråd spåra ur så öppnar jag en ny med detta enligt min mening intressanta ämne och som jag tror är en av de större skiljestenarna till varför inte @Tailor ser samma verklighet som många andra. Därför tänkte jag här spalta upp olika sätt som förhållanden brukar spricka på. Fyll gärna på med egna observationer och diskussioner.

  1. Tappa attraktionen för varandra. Som jag har uppfattat det, enligt @Tailor det vanligaste fallet. Man börjar i förälskelse och attraktion med tiden glider man in i bekväma roller och ser inte längre varandra som åtråvärda och slutar med separation, inte sällan med otrohet. Borde kanske gå att reparera om båda vill.

  2. Att man är för olika som person. Enligt mig en av de vanligaste orsakerna. Börjar med förälskelse och attraktion när man är extremt överslätande inför allt som skaver. Man tänker att det ska gå över och att man ska vänja sig vid varandra. I de som slutar med separation kommer istället skavet att växa. Man kan känna sig förminskad om partnern vill att man ska ändra sig, eller negligerad, om den andre partnern inte vill ändra sig oavsett hur mycket man påpekar. Ofta både och. Kan gälla allt från nivå på städning, barnuppfostran, inställning till förändring eller tolerans för tillkortakommanden. Går endast att rädda till ett bra förhållande om båda kan acceptera den andres skavande sidor, men eftersom de skaver så är det oftast inte så. Ofta långa förhållanden som är svåra att bryta. Orsakas både av att minst en inte tolererar den andres egenheter och att man helt enkelt valt att hålla fast vid fel person. Sådana egenskaper syns oftast inte direkt.

  3. Kontrollerande förhållanden med inslag av psykisk eller fysisk misshandel. Behöver inte ordas så mycket om än att de beror på tillkortakommanden hos den som är gärningsperson. Mycket svåra att bryta pga nedbrutet självförtroende och kontaktnät samt traumatisk bindning. En del tar sig ur det genom att hitta en livlina.

  • Bli häftigt förälskad. Osäker på om detta är en egen kategori, eller om det är underkategorier till de andra.
8 gillningar

Jag tror att det ofta kan handla om våra föreställningar om vad en romantisk relation är och ska innehålla i förhållande till vad vi vill ge och vad vi förväntar oss att få. I början av en relation blir man (eller iaf jag) väldigt självuppoffrande och överseende. Man vill frivilligt anpassa sig, sätta en partners behov främst, genuint förstå partners världsbild och känslor. Samtidigt är ju det här i en fas där de sakerna i praktiken sällan kostar så mycket, man har inte ännu hela sitt liv eller identitet investerad i relationen.

Senare börjar man förvänta sig att få mer samtidigt som den egna orken och motivationen att förstå och anpassa sig kan minska om man inte känner att man får det tillbaka. Går den utvecklingen för långt, att bägge parter förväntar sig förståelse, anpassning och bekräftelse från den andra men inte är beredd att själv ge det i den mängd partnern skulle vilja ha det riskerar man ju att man hamnar i ett ställningskrig och en nedåtgående spiral.

4 gillningar

Jag är på samma linje som du, att punkt 2 är den vanligaste orsaken.

Det är väldigt lätt att bortse från bristande kompabilitet i början av en relation för att kemin och attraktionen kamouflerar olikheterna.

Men naturen har ju sett till att vi inte kan vara i förälskelsestadiet särskilt länge eftersom det är så påfrestande.

Så när de känslorna falnar vill det till att man har en person vid sin sida som man delar tillräckligt många värderingar med för att vilja leva i vardagen med.

Dels tänker jag på sådant som hur man vill ordna livet praktiskt vad gäller t ex familjebildning, boende och ekonomi.

Och dels sådant som mer handlar om livsåskådning, synen på personlig utveckling och viljan till kommunikation.

Om inte sådana områden överensstämmer är utsikterna dåliga att hålla ihop relationen över tid.

3 gillningar

Får jag lägga till en punkt här…:laughing:

  • Inte klippt navelsträngen till mamma.
4 gillningar

Hallå @Alive
.
Tror du att detta är vanligt ?
.
Har sett på nära håll där Morsan servat sin unge genom städning, tvätta osv…

Jag tror det är vanligare att mannen inte vill lösa problemet, utan mer IGNORERAR problemet. Eller inte ser att det finns ett problem när båda parter har sagt sitt. Även om ingen ”lösning” nås.

Kvinnan anser inte problemet löst, då det inte diskuteras utan vill nå en kompromiss eller gemensam plan framåt och gärna också en plan för hur denna konflikt ska undvikas framöver.

Det är vad jag ser bland de jag känner.

Den här drar du om och om igen. Ser du inte hur ytligt det blir? Finns noll djup i detta för det saknar personligheter. Och när någon säger att så var det inte, vi hade sex in i det sista, eller det var jag kvinnan som bara ville lösa problemen. Då svarar du att ja ja, men i de flesta fall…och så raljeras samma sak igen utan att inse att människor är individer, oavsett kön med sin erfarenhet och historia och på så sätt faller hela möjligheten att applicera ett och samma sätt på alla par.

6 gillningar

Jag tror att det är 1 och 2.

Tvåan initierar och resulterar i ettan… efter att den initiala förälskelsefasen är över.

Nej. Det finns djup i er bägges åsikter och erfarenhet. Men gemensamt är att ni bägge har dåliga erfarenheter. Frågan kvarstår, vill man ha ett förhållande så får man komma överens om villkoren. Biologiskt sett har män och kvinnor helt skilda förutsättningar. Killar är antal, tjejer är kvalitet. Förenklat. Det gör det väldigt komplext när man kommer till dagens kulturella och sociala interaktion.

Nu är jag full. Vilket inte alls var min plan men så blir det ibland,-) Skicka gärna ett PM ifall någon vill diskutera vidare.

2 gillningar

Om det var så här och du kände som du beskriver så är det inte alls konstigt att din fru (och du) en dag ”fick nog”. Det är viktigt att kunna prata och hitta vägen framåt. Att lämna saker ”outredda” bidrar till distans och partnern får känslan av ointresse eller t o m ”utloggning” fr förhållandet.
Hänger förmodligen ihop med nr 2 ovan.

Relationen med pappa har varit god i de fall jag känner till. Vi är nog många som varit ”pappas flicka” här dvs har varit nära våra fäder, men som ändå vill reda ut saker, i alla typer av relationer och kanske allra mest i vår kärleksrelation.

Blir det en sådan distans, dvs någon som inte vill prata, så är det väldigt vanligt att man tappar lusten tror jag.

Sant. Vill en prata och inte den andre, då är man inte överens om villkoren, dvs om kommunikation och hur man löser konflikter.

@Tailor du skriver att ditt ex inte kände sig sedd av sin far, men det du beskriver tolkar jag som att även du bygger upp en form av irritation/aggression, du skriver:

Även dessa känslor måste ju redas ut, så att ni inte hamnar i en negativ spiral.

Detta tror jag är betydligt viktigare i en relation än ev kulmage, testosteron-nivåer osv.

EDIT: Detta skriver jag utifrån att jag inte känner till att det finns en korrelation mellan benägenheten att prata och testosteron-nivåer….
Om nu hormonnivån sjunker med åren så gör oftast även viljan att prata det också. Det kan också vara så att det är kvinnan som inte vill prata och reda ut.

1 gillning

@nuggen Nej det kanske inte är jättevanligt, men jag trodde faktiskt det…
Jag har upplevt det själv, min mamma hade det också så. Flera kvinnor på mitt arbete upplever jag lever genom sina barn… vilket ger mig rysningar…

1 gillning

Så tog du det. Det innebär inte att det var hennes intention eller syn, däremot delade ni inte åsikt och det ville hon kommunicera om och hitta en gemensamhet kring.

Nej jag känner inte igen det du beskriver, det låter som du beskriver en maktkamp, inte en fungerande kommunikation.

Detta uppfattas nog som utloggning/ointresse, precis som du skriver, detta är inte kommunikation….

Inget är löjligt om det skapar konflikt, då måste det KOMMUNICERAS, inte köras över eller ge känslan av maktkamp. Och för att kommunicera behöver man två öppna parter och att landa i en gemensam plan framåt.

Mycket av det du beskriver här är människor som inte är kompatibla (även om du inte håller med mig på den punkten) och jag tror att risken är överhängande att ditt ex tar med sig samma problematik in i nästa förhållande. “My way or the highway” typ, såvida hon inte möter någon som vill ha det just som henne. Eller att hon når insikten att människor är olika, hanterar saker på olika sätt och måste få göra så.
Maktkampen Lisa nämner håller jag inte med om riktigt, mer att den kanske uppstår just för att ena parten vill ha allt på sitt sätt men slutligen lägger sig den andre för alla önskemål - checkar ut helt enkelt för att orka med och slippa konflikter.
Du skriver att ni har pratat och kommunicerat massor men egentligen har det inte skett, när en part inte är mottaglig för hur den andre upplever något faller kommunikation. Och det tror jag är ett av de största problemen i kommunikation - vägran att acceptera vad den andre upplever. Noll förståelse för att den man pratar med faktiskt känner vad den gör och acceptera den känslan och det måste gå åt två håll. Ditt ex verkar brista rejält där.

2 gillningar

Ursäkta? Vaddå mannen oftast vill lösa? Vad i helv… Skulle inte tro det. Är självklart olika i varenda relation. Mannen vill lösa…pfffft.

Återigen. Vad i helv… Så då tar man sig egna friheter istället för att samtala med sin partner menar du?

WOOOORD!

Fattar att det är kul att provocera men jag tänker ju elaka saker om varför du blev lämnad/lämnade/inte fick det att funka utan att ha minsta rätt att göra det Tailor… Det känns inte riktigt som du var särskilt intresserad av att höra vad din partner tyckte och kände om det inte stämmer överens med din uppfattning. Och din partner likadant. Ni stångade er blodiga tills någon gav vika i missnöje och sparade resterande av den diskussionen till nästa gång.

Och det låter helt klart som ni talade olika språk. My way or the highway lixom…?

Lite som du gör här… Många gånger enligt min uppfattning.

Och det känns ju inte ett dugg kul. Att känna sig förminskad och inte hörd.

Var du beredd att leva med henne på dem premisserna?

Vi har alla olika erfarenheter, vissa av oss blev helt blindesided när vi blev lämnade. Trodde vi hade det bra för allt verkade så. Man kan omöjligt ta sig in i någon tankar. Jag har verkligen försökt förstå, gå igenom vad jag gjorde fel. Hur jag inte fattade att något var fel. Varför kommunikationen inte kom kring detta. Hur kunde jag tro vi var lyckliga? Och nu ska jag oxå bära ansvaret för att det blev som det blev?!

1 gillning

Klart man inte uppfattar sig själv så, men det innebär inte att man inte är så.

Du påstår att ni båda är bra på att kommunicera, ändå skriver du något sånt här? Är det sant? Då ifrågasätter du direkt den andre partens känsla, nekar till dennes upplevelse av en situation. Helt fel väg att gå. Detta är inte kommunikation som hörsammar den andre parten, detta är vad jag nämnde tidigare - oförmågan att acceptera någon annans upplevelse för att du känner/upplever annat. Här faller korthuset. Det är också något du inte inser när du skriver i andras trådar med dina råd och som upprör många. Du vill ge andra perspektiv ja, men samtidigt förnekar du en människas upplevelse av en situation när du går fram på detta sätt i kommunikationen. Förlåt, men du har allt inrutat, som om du kan läsa dig till hur man bemöter en människa.

Jag tror inte det är så genomtänkt, att man rationellt kommer fram till att “Nu får hon bestämma. Då blir vi båda lyckliga”. Nä, snarare är det en undermedveten reaktion på känslan i läget där och då. “Ja men gör det själv då. Vad jag tänker och tycker är ju ändå fel”. Man resignerar. Men man gör det motvilligt. Det är därför man skjuter på att göra disken. Därför man inte engagerar sig i tapetval. Därför man inte frågar vad den andre vill göra på semestern. Det handlar inte om att man vill vara en bra hjälpreda. Det är en motvillig resignation. Och då är inte entusiasmen hög.

Och det är kasst, tro inget annat. Ingen trivs när det är så, och är man inte nöjd ska man tala mot. Att glida in i resignationen bara för att det är minsta motståndets väg är inget bra alternativ.

Har inte järnkoll på din historia. Men i regel så är det så att om en viker sig och undertrycker sin avvikande åsikt så tycker den andre allt fungerar ju skitbra. Vi är aldrig osams! Men i hans huvud har ni haft en konflikt och du har kört över honom. Helt utan att du vetat om att den konflikten fanns. Men han sparar det i bitterhetsarkivet. Samtidigt som han tycker att han själv är duktig för att han uppoffrar sig, låter dig bestämma. När det i själva verket handlar om konfliktundvikande. Sen en dag blir det för mycket. Askass dynamik, men rätt vanlig.

2 gillningar

Ja men min sanning är ju min, baserad på min upplevelse.
Bevis? CIA och FBI har ingenting med detta att göra. Om jag upplevde att det inte var så är det mitt bevis.
Jag blir heligt förbannad. Om jag ville komma till en lösning och inte blir hörd eller bekräftad så var mannen inte alls intresserad av att lösa något problem. Särskilt inte de problem jag inte ens visste fanns.
Och jag skulle vara precis samma person.

Helt klart. Men du själv analyserar och diskuterar utefter din erfarenhet, precis som vi andra.

Den är jag med på. Jag har alltid sagt att jag hellre skulle leva ensam än i en olycklig relation. Att man lämnar innan man nöter ut varandra fullständigt. Att ge upp men fortsätta tillsammans gynnar ingen. Däremot när jag fick veta om min mans otrohet så kunde jag helt plötsligt bortse från mina värderingar och tänka mig förlåta, vilket jag sagt att jag aldrig skulle göra. Varför ville jag det? Hade jag ens kunnat göra det, lägga allt bakom mig och leva vidare balanserandes på en oro om det skulle hända igen.
Jag var helt blind. Eller dum, korkad, vad som helst. För det här såg jag inte komma.

Jag upplever dock att du väldigt ofta är extremt principfast i dina egna uppfattningar och inte alls lyhörd för andras erfarenheter. Jag ser oxå att du i princip alltid möter motstånd. Det betyder inte att du har fel men att saker uppfattas olika av oss. Och ska jag vara riktigt jävlig så framstår du ofta som en schysst och fin man för att snabbt gå över till en mansgris som vet bäst, alltid.

Ja och vad skrev jag, det går inte att läsa sig till kommunikation. Olika vägar och sätt men i det ögonblicket du förnekar eller ifrågasätter den andres upplevelse så har du kört in en pinne mellan ekrarna. Du når inte fram till någon om du inte först bekräftat dem.

2 gillningar

Jag tror det är väldigt mycket det subtila. En suck, en blick, en kommentar lite då och då. Våra microuttryck avslöjar vad vi egentligen tycker. Detta skadar vår emotionella trygghet för varandra, och resten av korthuset faller med det.
För min förklarings skull får partnern heta Z (kvinna i historien nedan, könet spelar aldrig roll egentligen) här nedan.
xxx
Varje par har sina dunster. Man argumenterar och bråkar ibland. Sen har man sina egna egenskaper som Z stör sig på och vise versa. Men i början av förhållandet ser man förbi sånt. Men så går åren.
Z kommer och vill lösa ett problem i förhållandet. Men partnern tycker inte det är något stort problem så han är inte intresserad av att lösa det. Det funkar ju bra som det är ändå. Z känner sig inte hörd, inte tagen på allvar, men kanske har han rätt? Kanske inte är så big deal.

Nästa problem dyker upp och Z tar det med sin partner. Partnern blir defensiv och skyller ifrån sig på diverse saker, omständigheter eller personer. Inget blir löst och Z känner sig återigen inte hörd eller tagen på allvar.

Nästa problem är Z lite mer på hugget, för nu måste meddelandet komma fram. Partnern blir upprörd för att Z är mer aggressiv denna gång, vilket han inte fattar varför, och blir aggressiv tillbaka. De bråkar och skyller på varandra. Inget blir löst och missförståndet ligger och gror.

Många problem senare, och många år in i förhållandet, känner Z att hon inte kan ta upp några problem med sin partner längre. Hon känner sig inte trygg då det bara leder till konflikter, och hon känner sig hela tiden överkörd. Partnern tror att det mesta är bra för det har inte uppstått några konflikter på ett tag. Kanske allt är bra?

Men ju mer det gror i Z, ju mer känner hon att hon inte kan öppna upp sig för sin partner, som ju inte förstår henne alls. Hon stänger inne sig, och stänger ute sin partner. I och med detta har även hennes beundran och respekt för sin partner tagit skada. Denna fina man hon en gång varit dödskär i är nu någon som inte kan se sina egna brister, eller inte har förmågan att se saker ur hennes perspektiv.
När beundrar så dör, kommer hon även känna att deras gemensamma mål i livet blir allt mer olika. Hon vill inte samma saker som sin partner längre. Hon börjar längta efter sina egna drömmar.

När hon nu mer och mer känslomässigt glider isär sin partner förlorar hon även sin sexuella attraktion för sin partner, och hon står mest ut med sex.
I det här stadiet har korthuset fallit och separation är nästa steg för Z att släppa sig själv fri. Men vågar hon? Det är en enorm uppoffring att göra.
xxx
Många separationer följer det här mönstret. Det är åratal av små små saker som ackumuleras och som tryggheten i förhållandet att spricka. Sedan är kommunikation omöjlig och allt annat faller. De allra flesta som blivit lämnade tittar tillbaka på de senaste månaderna för att få svar. Det är som att titta tillbaka på morfars liv, men bara ett år tillbaka, för att förstå hur han var som barn.

Jag vill inte sätta fingret på att en viss egenskap saknas, som kommunikation, utan det är en rad egenskaper som leder till att förhållandet spricker. Det är väldigt komplicerat och ligger djupt under flera lager känslor och orsaker, som ingen av parterna oftast ens vet om förrän man börjar gräva i det på riktigt.

9 gillningar

Nej, det handlar inte om en sorg för att inte bli sedd! Möjligen att inte bli tagen på allvar. Är man för olika och man inte kan acceptera den andres olikheter så är det ingen ide att försöka ändra på.

Olikheter kan hanteras om båda är generösa och lyhörda i sin tolkning av varandra, samt kan acceptera det som inte går att ändra på.

2 gillningar