Orkar inte

Jag orkar inte. Det är för mycket nu. Jag bara gråter varje kväll. Min tidigare sambo och jag har precis separerat. Jag har mitt barn på halvtid, vilket gör så ont. Det är jättemycket på jobbet och jag orkar bara inte. Jag jobbar hemifrån och träffar knappt någon om dagarna. Har väldigt få vänner där jag bor, vilket blir ännu mer påtagligt så här i Corona-tider. Känner mig så ensam och isolerad. Jag vill inte ha mitt ex tillbaka, men hur ska jag klara av den här ensamheten? Trots att jag har mitt barn hos mig nu (som sover), vilket är helt underbart, så sitter jag och gråter i min ensamhet. Om det är så här nu, hur ska jag då klara av de dagar som jag inte har mitt barn hos mig. Förstår inte hur det ska gå. Jag orkar inte.

Då har du iallafall hittat ett bra ställe där det finns sällskap dygnet runt av människor som har det precis som du, eller har haft det tidigare (och från dem får en jättemycket stöd, pepp och råd, och det är jätteskönt att få veta att en inte är först i hela världen att drabbas av helvetets kval).

Bra beslut att skriva här. Gör det ofta. Särskilt nu under Corona-tider, när allting är upp och ner även utan separation. Du är inte ensam. Vi är många här i samma sits. Skriv av dig hela din historia, det är skönt. Du kommer orka, om du lättar på trycket! :muscle:

Nu kämpar vi tillsammans!

1 gillning

Jag lider med dig! Ja Coronatider gör inte saker lättare. Bra att du vill vara här och skriva lite och kommunicera med andra. Man vill ju träffa andra, ha nån att prata med för att slippa att ensam.

Du låter helt psykiskt slutkörd i största allmänhet tycker jag. Trots att du har det du nämner som en av de största plågorna (att ha barnet på halvtid) så räcker inte ens barnets närvaro för att du ska känna att du har näsan över vattenytan. Det är så mkt på jobbet skriver du, men du jobbar hemifrån och har därmed ett minimum av yrkesmässig distraktion på arbetstid, inte heller det hjälper. Alltså…

Såå… är det kanske så att du behöver lite mer och annan hjälp i nuet för att sortera och bearbeta det du bär på. Sök asap efter ett samtalsstöd/psykodynamisk samtalsterapeut så att du kan få en professionell ventil som hjälper dig att kunna lätta på/lasta av dig det allt som du antagligen bär med dig inom dig :revolving_hearts:

Tack för era svar. Jag försöker kämpa på. På dagen i dag när jag var med min son kändes det bra, han är mitt allt, men nu när han sover känns det väldigt tomt och ensamt. Jag går in och tittar på honom ofta och känner blandade känslor. Glädje över att han är här (känns konstigt att skriva glädje med tanke på kvällens status) och sorg över att han inte alltid kommer att vara här.

@Noomi, du har rätt i att jag nog är rätt slutkörd psykiskt. Min historia och separation från mitt ex är kantad av år av lögner och otrohet, vilket såklart har påverkat mig djupt. Det plus ett väldigt krävande jobb som jag trivs sådär med, har gjort att jag inte mår så jättebra. Jag går och pratar med en psykolog redan. Nu var det ett tag sedan jag var där men jag har tänkt kontakta henne i veckan. Får hoppas att hon fortfarande tar emot besök (med tanke på att allt annat stänger ner i dessa tider)…

1 gillning

En dag i taget, när du mår som sämst ta en dag i taget och fokusera på det mest nödvändiga för att du skall kunna vara en sån bra far som möjligt och för att du skall så må bra som möjligt.

Det är bra att du tar upp kontakten igen för att prata med psykolog! Att förbättra din egen hälsa är den bästa investering du kan göra oavsett vad som pågår omkring dig.

@Gbg81 Tack för dina ord. Jag får nog dock försöka vara en så bra mor som möjligt istället för far, annars kan det nog bli förvirrande för sonen :wink:

1 gillning

Sorry! Min grundregel att alla är män på Internet innan motsatsen är bevisad svek mig

Jag förstår dig.
Jag har också så många gånger undrat hur jag ska orka när människor sviker och ensamheten känns som ett kors att bära. När omgivningen bara kräver, kräver, kräver (hade också ett väldigt krävande jobb jag egentligen inte gillade särskilt mycket förut) fast man inte har något kvar att ge längre.
Man klarar mycket mer än vad man egentligen ska kunna klara, och jag klarade mitt uppbrott. Precis som du kommer att klara ditt uppbrott, är jag övertygad om.
Däremot skulle jag önska att man inte alltid vore tvungen att klara jämnt och kämpa jämnt.
Och det låter som om du skulle behöva en paus från livet lite och få läka i lugn och ro?

Coronakrisen kunde inte ha kommit mer olägligt… Jag behöver träffa människor, jag vill dejta, umgås, sitta på uteserveringar och dricka bubbel. Inte sitta hemma, nyseparerad och ensam, med bara mina egna tankar och grubblerier som sällskap. De enda jag träffar nu är min son och mitt ex. Men. Det kommer väl en tid då detta är över, så jag antar att det bara är att hålla ut…

1 gillning

Word - jäkla Corona! Hade så väl behövt få komma ut och inte vara hemma helt förutsägbart varenda kväll (vi bort fortf under samma tak). Istället sitter jag här i mysbrallor.
Det sägs att det är några veckor kvar till kulmen där jag bor… :confounded:
Vi får kämpa på och avreagera oss här på forumet.

1 gillning

Här i Finland ska det ta minst 3 månader. Man blir faktiskt tokig med mindre.

Verkar vara hemskt i vissa områden i Finland, vad jag kan se på nyheterna! Riktigt så illa är det inte ens i Stockholmsområdet, men det kommer kanske.
Och bara för att kulmen har nåtts betyder det ju inte att det är över. Eller att det inte kommer tillbaka. :confounded:

Jag förstår dig. Är i samma situation. Gråter mig hejdlöst till sömns på kvällarna. Och även dagarna.

Är dessutom långtidssjukriven.

Det man hade behövt är nog sällskap. Sätta sig och ta en öl/glas vin och bara njuta. Jag är inte den som springer på krogen. Men just nu hade jag velat komma ut. Kanske få någon slags bekräftelse på att jag faktiskt duger.

Men samtalsterapi e väl ett bra alternativ. Även om jag själv skäms för mycket för att ta hjälp.

Det hjälper även att skriva av sig. Här är ett bra alternativ. Att allt man tycker och tänker skrivs ner, pratar om det. För att bara få ur sig all skit.

Lider med dig och hoppas att det kommer kännas bättre. Även om det känns som en omöjlighet just nu :sleepy:

1 gillning

Hey, du är inte ensam! Det känns skit nu och det känns som det aldrig kommer att må bra igen. Men det fixar sig.

Konkreta saker som har hjälpt mig:
-Ha rutiner, gå upp varje morgon samma tid, bädda sängen, gör dig i ordning, osv.
-Ta en promenad varje dag, se till att komma ut i dagsljus. Liten fysisk aktivitet kommer man långt med.
-Ta professionell hjälp. Det är inget att skämmas för. Det finns hjälp att få.

Ta hand om dig och kämpa på! Jag har bra och dåliga dagar, skulle säga att jag nu har 50/50. Jämfört med för sex månader sedan så är det ju en oändlig förbättring. Det blir bättre, jag lovar!

2 gillningar

Tack. Ja just nu känns livet värdelöst :sleepy: och att den känslan kommer sitta i för evigt. Men får väl leva med det och hoppas på det bästa :sleepy:

1 gillning

Åh kära nån, jag läser vad jag själv skrev för ett år sedan. Tänk om en vetat då hur långvarigt corona skulle bli! Det tog fem månader av coronaisolering innan jag slapp dela tak med X, och det var nog inte förrän jag flyttade ut som jag vågade släppa ilskan som drev mig där i början, och jag kunde börja läka.

Det blir bättre! Härda ut! För mig har det nu gått drygt ett år, och det var nu länge sedan jag fulgrät över X. Jag saknar det där självklara familjelivet med kärnfamiljen. Jag saknar kärleken från en annan vuxen att luta mig mot när det behövs, men inte nödvändigtvis kärleken från X. Så här i backspegeln tror jag den kärleken varit borta längre än jag förstod då, X älskade ju inte mig.

Kärleken kommer tillbaka i en annan person, om vi ger den chansen. :yellow_heart:

3 gillningar