Dåligt råd, har skrivits en massa om det. Men man ska nog inte sitta och säga något till barnen som man egentligen inte känner och tycker. Det kommer man få igen senare när de märker att man inte tycker så - och det kommer de märka.
Jag ångrar att jag ljög för mina barn, sa att det var ett gemensamt beslut. Har rättat till det i efterhand, självklart inga detaljer men jag var tvungen - de märkte ju att jag sörjde och var väldigt ledsen. Då behöver barn veta varför annars kan de tro att det beror på dem.
Håller med! Ärlighet varar längst!
Däremot så kan man vara ärlig och säga sanningen utan att prata illa och kasta skit på den andra, hur jäkla illa dom än betett sig! Det är väl framförallt det som barnen mår dåligt över! Barnen fattar ju iallafall att mamma/pappa lämnat och träffar en ny man/kvinna. Det gäller att försöka vara större även om man har lust att säga att den nya är ett jäkla svin och att dom ska hålla sig undan den personen så mycket som möjligt!
Hur man än tycker om den personen så kommer ju den att få viktig roll i ens barns uppväxt.
Så please!! tala inte illa om ditt X eller den nya inför barnen! Det enda som det ger är barnen dåligt samvete och otrygghet!
Jag menade att jag inte kommer ”skylla” på frun. Med tanke på att hon inte vill längre så vill ju inte jag heller på ett sätt, som en följd av hennes beslut.
Små barn som inte hunnit döpas ansågs hamna där. De kan inte komma till himlen eftersom de inte är döpta och inte till helvetet eftersom de inte har syndat.
Själv är jag odöpt och vet var jag hamnar enligt denna lära.
Det är galet svårt.
Som ni alla säkert håller med om, tala aldrig illa om X med eller inför barnen.
Det kan vara svårt som satan men man vinner på det.
Fick galet dåligt samvete ikväll, min vecka men sonen ville till mamma, vilket är helt ok.
Vi har en bra dialog där, bor 100m ifrån varandra och vill barnen till den ene eller andra så får de givetvis traska över.
När grabben skulle gå ikväll kom ångesten över att pappaveckan snart är slut över mig och jag blev lite ledsen, vilket han märkte… Han hade blivit ledsen när han kom till mamman och det är ju jag som ger honom det… stackaren måste fått dåligt samvete… och sånt här är inte bra… jag vet ju det…
Jo. Och samtidigt är man inte mer än människa. Om man inte medvetet är martyr. Eller snarare försöker vara neutral. Då får du släppa att ditt sanna jag ändå ibland lyser igenom. Det är mänskligt att bli ledsen och det syns ibland helt enkelt. Kram.
Jag vet. Men ibland gör man dem ledsna ändå. De kommer ju se dig glad snart igen. Och don lessenhet är ju ett tecken på att du älskar dem och saknar dem.
Det er umulig å skåne barna fra alt vondt. Det er kjempeviktig at barn ser sine foreldre være mennesker, på godt og vondt. Nå mener jeg ikke å utsette barn for saker som angår voksne!
Jeg tror barn har godt av å se sine foreldre være lei seg, ha det vanskelig, ikke være på topp. Ellers vil de få et falskt bilde av hva det er å være menneske, at følelser ikke finnes.
Du gjør nok ikke barna dine vondt, Johan77, du viser dem at du har følelser. Det er verdifullt for deres utvilking som mennesker og medmennesker. Mener nå jeg.
Är så känslig, vill verkligen det bästa av barnen.
Vill att de har en bra bild när de blir äldre.
Jag ställer upp för dom i vått och torrt, finns alltid där när de behöver.
Men vill inte att de ska komma ihåg mig som en ledsen, tråkig och tillbakadragen pappa.
Och jag gör massvis med saker med dom, men oron finns där…
Hej @Johan77
Jag både tror och tycker det är viktigt att kunna visa känslor för barnen. När vi berättade att vi skulle skiljas för vår 10åriga son så berättade min fd fru att det var hon som ville skiljas. Jag vägrade att säga att det var ett gemensamt beslut då jag inte ville att det skulle börja med en lögn. Däremot så berättade vi att det naturligtvis aldrig är en persons fel och att i detta så älskade inte mitt X mig längre.
Jag har från dag ett visat att jag varit ledsen, har försökt lägga band på mig men sonen är otroligt inkännande så han ser igenom mig direkt. Så i slutändan lät jag tårarna rinna när sorgen grep tag i mig.
Jag tycker att det har varit bra och då även kunna prata med sonen när han varit ledsen. Visat att det inte är tabu att gråta och att jag finns där för honom. Finns säkert andra som anser annorlunda, men jag är glad att jag visar att det är okej att gråta, sörja. Det har varit och fortfarande en del i min bearbetningsprocess.
Tror det hade varit ännu konstigare för sonen om allt bara flutit på som om inget hänt förutom att mamma och pappa inte längre bodde tillsammans.
Jag tror som flera andra att vi måste visa oss sårbara inför våra barn. Samtidigt måste vi visa för dem att vi kan ta hand om oss själva i sorgen, göra saker som är bra för oss. Och förstås hålla en dialog med dem, utan att tvinga på dem en vuxenroll (där slirade min egen mamma så jag har fått reparera mig lite). Skäms inte för att du sörjer. Visa att det inte är farligt att sörja.
Min som (15) hotade med att flytta till pappa permanent när vi grälade i somras. Jag trodde att jag skulle gå sönder. Men jag berättade så sakligt jag kunde hur jag kände, utan drama (ett praktprov för att vara jag). Och det hände något där. Vi har båda blivit tydligare i vår kommunikation. Mycket bättre än före skilsmässan. Och han är så varm och omtänksam.
Jag har insett att jag kommer att sörja ett tag även om jag accepterat och välkomnat skilsmässan. Jag kommer kanske alltid att sörja att vår kärlek dog ut och att jag inte kunde leva med deras pappa. Men sorgen skrämmer mig inte längre.
Har inte skrivit på ett tag.
Livet har inte precis ljusnat.
Mitt jobb stängdes vid årsskiftet.
Fick ett nytt direkt men det funkar inte alls.
Gått ner ordentligt i lön och jobbet är ett rent elände.
Blivit lovad så mycket på intervjuer men verkligheten är helt annan.
Känner mig så eländigt ensam.
Åkte självmant in till psykakuten före jul.
Fått citalopram men tror inte de gör från eller till.
Känner mig som en svag, ynklig och eländig människa. Vill vara stark, rolig, framåt. Sån jag var förr.
Johan77, jag känner igen mig i din ånger och ensamhet. Jag har oxå skilt mig efter 18 år i relationen och har skuldkänslor som om jag brutit mot något himmelskt. Att äktenskapet, familjen, är ett sakrament som inte FÅR brytas.
Jag satsade verkligen hela min själ på detta. Och smet sedan ut, bakvägen.
Nånstans letar jag efter den tunna tråd som inte håller med om min klagan. En ljus tråd som måste leda till framtiden, på ett bra sätt.
Säkert olika från person till person, jag märkte ingen skillnad utan slutade efter ett halvår. En rask promenad eller löptur hjälper bättre för mig, i alla fall en stund.
Hur har det gått med boendet, kunde du köpa huset i och med det nya jobbet eller blir du kvar i lägenheten för nu ?
Bor kvar i lägenheten som är extremt dyr (hyresrätt 16”/mån).
Nya jobbet innebar en rejäl lönesänkning så nu är det tufft.
Problemet är att i denna stad finns i princip inga bostäder varken villor, radhus eller hyresrätter…
Rävsax…
