Orkar inte mer

Kan du inte ta ett extra jobb på dina barnfria veckor? Vad som helst. Bra att hålla sig sysselsatt, bättre ekonomi och mindre tid för grubblerier. Jag har haft tillfälliga jobb som ledsagare och även sorterat CD skivor, extremt långt ifrån min ordinarie profession. Som ledsagare kände jag mig också betydelsefull för nån annan.
Att barnen vill ha sin familj är det inget konstigt med, det vill nog alla barn. Du vill uppenbarligen inte ha tillbaka henne och hon har gått vidare varför barnen bör få klart för sig att det inte kommer att ske, så de också kan släppa.

Skönt att du fått en tid hos psykoterapeut. Jag hoppas du upplever det bättre än kuratorn. Det låter ändå som att du någonstans kommer att hitta en väg ur den smärta du lever i nu även om du inte känner så för tillfället.

Ja ni…

Jag vann i tingsrätten (Punkt 2)

Har nytt jobb på gång…

Samtidigt som det är ett par ljusglimtar så är mitt mentala inte med på banan…

9 gillningar

Läste tråden nu. Gott att det finns små ljusglimtar.
Hoppas att samtalen har hjälpt dig framåt.

Styrkekram!

Tack!

Ljusglimtar finns.
Men ensamheten är grym

Kan känna igen mig i ensamheten också, försöker verkligen att sysselsätta mig barnfria veckan.

Mm, ensamheten är grym. Outhärdlig stundtals. Särskilt i detta november mörker…

Alla säger att man kommer ut ur mörkret, någon gång där i framtiden. Och rent teoretiskt förstår jag ju det. Men hur man ska kunna komma till den där framtiden utan att ha fastnat i den bottenlösa sorgen över en splittrad familj känns oklart. Det är svårt att acceptera att man kommer må så här för en lång tid framöver. (För min del är vi bara några veckor in i processen, min sambo vill separera, vi letar boende och barnen vet ännu inget).
Barnens mående och sorg är det jag oroar mig allra mest för. Men fasar även för känslan av ensamhet de dagar jag inte kommer vara med barnen.

Som sagt, jag är ju ny på detta. Men försöker hålla mig någorlunda flytande genom att:

  • Bryta ihop och gråta många ggr/dag (utan att barnen märker det).
  • Prata, prata, prata med vänner, familj, vissa kollegor och psykoterapeut.
  • Läsa om andra i liknande situation. Viktigt med känslan av att inte vara den enda som är med om detta.
  • Promenader
  • Insomningstabletter några ggr/v för att kunna sova.
  • Försöka lura mig själv att tänka positivt ibland. Jag skriver tre bra saker med dagen på badrumsspegeln när jag borstar tänderna på kvällen. Kan låta fånigt…men tror man kanske måste lura hjärnan så man inte fastnar i det negativa varje minut. Det ska inte vara prestationsinriktade saker, utan sådant som känns bra för själ och hjärta. Att man haft en mysig nattning med barnen, ett fint samtal med en vän, att någon log åt en i affären, doften av ett tänt ljus, en solstrimma in genom fönstret osv. Extra tunga dagar är det svårt att komma på tre saker, och det är också ok.
7 gillningar

:purple_heart: Nu fick jag tårar i ögonen av ditt svar :see_no_evil:
Men det är precis som du skriver, förutom den ”konkreta” sorgen för barnen och familjen så är det hela framtiden man sörjer. Hela ens existens skakar. Det är så mycket tankar och känslor så det är svårt att greppa.

Jag är en känslomänniska, men när saker är svåra vill jag alltid ha en plan. För att känna att jag har något att fokusera på. Det jobbigaste är att befinna sig i limbo. Nu handlar ”planen” mest om att överleva, och det är svårt att acceptera. Att inte veta om det dröjer tre månader eller två år tills det känns bättre.

2 gillningar

@Linn73 Så fin tanke, en ledsam energisamling där man kan mötas i sin sorg :heart:️ Jag ser bilden framför mig när jag tittar ut på den blåa soldisiga himlen.

Håller med om att vi tar mycket för givet, men förutom det nödvändiga som vatten, mat och ett tryggt hem tycker jag det är våra relationer med andra människor som betyder något. Kärlek, vänskap, närhet, förtrolighet, gemenskap, förståelse. Att inkluderas. Vara ett ”vi”. Det kan vara tillsammans med sina barn, kollegor, vänner, eller en kärlek. Det är på olika nivåer och olika slags känslor. Men ändå, det bottnar i samma mänskliga behov.

1 gillning

Tack alla ni, uppskattar allt ni säger.

Men. Jag vet inte hur jag ska hålla ihop.

Att ha någon att älska.
Att vara ett VI
Att inte vara ensam

Att det kan göra så ont.
Hade jag vetat… då hade jag hellre levt i ett dåligt äktenskap…

2 gillningar

Sånn er livet ditt akkurat nå. Det betyr ikke at det forblir så vondt og leit for resten av livet. Det er flere enn et eksempel her på forumet på det motsatte; fra å være totalt vrak på bunnen av kullgruven til å sveve på rosa skyer og sprudle over av lykke.:cloud::cloud: Jeg vet det er tungt når man er som lengst nede, men da må man se opp, ikke ned. Og det er vel ingen grunn til at du ikke skal få mulighet til å bli lykkelig, er det vel? Vil tro vi har like stor mulighet alle sammen, og noen beviser jo at det går an, så da må man bare leve videre i den tro :crossed_fingers::crossed_fingers:
Klem!

2 gillningar

Vad menas med att vara i limbo?

Vet inte ordagrant, men det är ett slags tillstånd av ”varken eller”, eller obestämd väntan. Man kommer inte åt något håll utan står och stampar.

Limbo. Där har jag levt i några månader nu.
Imorgon ska vi berätta för barnen det jag vill minst av allt. Men hur ska jag kunna leva med en kvinna som inte vill ha mig? Jag tittar på henne och ser min livskamrat sedan 20 år tillbaka. Det ser ut som hon iallafall.
Nåt hände och nu är jag yesterdays news.
Men jag har en del bra dagar nu. På jobbet peppar de mig med diverse lockelser. I mina ljusa stunder ser jag oanade möjligheter.

@FreeFalling
Att berätta för barnen, så ofattbart tungt. Har ni planerat hur ni ska lägga upp det? Vi har inte berättat ännu, tänker att vi ska vänta tills vi vet hur det blir med bostad mm.

Vi våndades när vi skulle berätta för barnen…
MEN de tog det fantastiskt bra.
Barn förstår mycket mer än man tror.
Var bara ärliga mot dom, förklara lugnt och sansat läget så kommer det gå bra!

2 gillningar

Ville att vi skulle prata om ”upplägget” ikväll men hon har stängt in sig i gästrummet igen. Precis som varenda kväll sedan i somras. Så det får väl bli jag som får ta tag i det. Vi har sagt att vi ska separera på prov ett tag, dock tror jag mindre och mindre på det. Men nu har vi sagt det så jag håller mig till det.

Försök att ta samtalet tillsammans! Visa barnen att ni är eniga om beslutet, även om ni inte är det i stort.
Tänk på barnen, jag tror det hels blur så mycket bättre om ni står för samma budskap!

Jag menade att jag får tänka igenom det själv och styra samtalet. Vi ska vara med båda. Barnen ska få en version där vi båda är överens om att detta är en bra idé.

1 gillning