Orkar inte mer

Vet inte vart jag ska ta vägen så skriver av mig här…

Punkt 1
Efter 20 år så skilde jag mig i Februari.
Vi har två barn 6 och 8 år.
Dessa har vi varannan vecka.
Hon träffade en ny efter några månader och de har det bra som det verkar.
Jag har dejtat en del men “kan” inte känna några djupare känslor…

Inne i en rejäl depp, första tiden kändes separationen så bra, så skönt att bara vara ensam, göra vad jag vill osv…

Punkt 2
Ska försöka göra historian kort; huset jag såldes skulle flyttstädas och var överens om firma med pris. Fick på faktura 10.000kr dyrare än avtalat så bestred. Gick till Kronofogde. Bestred. Har nu gått till Tingsrätt. Så ska upp i Tingsrätten den 25e.

Punkt 3
Idag fick jag meddelat att företaget jag jobbar för ska lägga ner i årsskiftet. Allt flyttas till Indien.

Punkt 4
Skulle köpa hus. Har lånelöfte klart, som troligtvis blir indraget då jag har nya förutsättningar enligt punkten ovanför.

Punkt 5
Har en riktigt dyr hyreslägenhet lägenhet. Inga problem att ha den när jag har jobb men hur blir det framledes ?

Jag vet inte vad jag ska ta vägen… går sönder… hade jag haft en partner att bolla allt med så hade det varit en sak… Men de jag träffat som faller för mig känner jag inget för…
Emellanåt så skriker mitt inre efter min exfru, trots att det var jag som var den som drog i skilsmässan (gemensamt beslut men jag som drog ur sista pluggen).

Vad ska jag göra??

Det enda som håller mig över ytan är barnen som är så underbara.
Min son, som har världens största hjärta sa till mig härom kvällen: “Pappa, jag önskar du träffar en snäll och söt tjej så du inte är ensam när inte jag är hos dig…”.

Hade jag inte haft barnen hade jag inte klarat mig.
Vet inte om detta är ett rop på hjälp eller vad det är … men jag orkar snart inte längre…

3 gillningar

Förstår vad du brottas med för känslor och oro. Du kommer att fixa det​:muscle::muscle:

1 gillning

Är faktiskt inte så säker…

1 gillning

Då är det dags att söka hjälp, asap! Antingen ett samtalsstöd, eller om det behövs mer än så, en läkarkontakt via din VC förslagsvis.

Nonchalera inte ditt eget välbefinnande om det är så illa som du ger uttryck för här. Inte minst för dina barns skull så att de inte måste gå omkring och önska att du ska hitta någon annan som “tar hand om”/vakar över dig när inte barnet finns i närheten. För bara det signalerar ju att det är vad sonen gör när han är hos dig och det är inte ett barns uppgift. Var rädd om Dig!

Lycka Till.

2 gillningar

Sök proffesionell hjälp till att få ordning med tankar och känslor du har så du kan bitvis komma tillbaka, hang in there kompis! Eller skriv av dig på detta fora bland oss andra sorgsna själar. Styrkekram till dig.

Johan, om du känner att det är nattsvart och om du med orden “orkar inte mer” menar på att ta livet av dig så tycker jag du ska ringa psykakuten. Det är helt ok att söka hälp där och det kommer du att få om du prata klartext med dom. Snälla gör det om det är de känslorna som spökar. Om det bara är en allmän känsla att inte orka så sök ändå kontakt med någon professionell. Det finns ju idag (aldrig testat själv) psykologhjälp via läkarapparna på nätet. Behöver du ventilera så skicka PM om du vill. Jag genomgick också separation i februari, typ gemensamt beslut men med mycket ilska från min sida iofs. Mådde bra i smras men har precis som du känt mig deppad de senaste veckorna men inte alls så djupt som du är. Mycket över sorg att det blivit som det blivit. Det är svårt att inte sörja över 20 gemensamma år.

2 gillningar

Tack alla.

Går his kurator som i princip säger att det är fullt normalt att jag känner som jag gör.
Det finns väl fan ingen mall??

Psykakuten ja. Har funderat på det… men vad händer då? Tar dom barnen? Spärrar dom in mig??

Det er normalt å kjenne som du gjør, dessverre. Du er heldig, du har barna. Sett sjøbein, stø kurs fremover nå, for dem og deg. De trenger pappaen sin.
Sender deg varme tanker og styrkeklemmer!

Nej dom spärrar inte in dig. Men har du känslan av att vilja ta livet av dig kommer du att omedelbart få hjälp. Dom tar absolut inte barnen ifrån dig! Får jag fråga dig Johan om kuratorn överhuvudtaget frågat dig rakt ut om du har självmordstankar? OM det är så du känner så är det viktigt att du vågar uttrycka det.

Mener med det jeg skrev at jeg håper du tar tak og får hjelpen du trenger.

Som de andra här ovan skriver så tycker jag att du ska söka hjälp. En kurator duger inte om du känner sådan hopplöshet. Du behöver en psykolog eller psykoterapeut. Om det är riktigt nattsvart och du känner att du inte vill leva längre, gå till psykakuten. De tar inte barnen ifrån dig för att du söker hjälp där. Om de gör bedömningen att det är hög risk för att du kommer att ta ditt liv så kommer de att föreslå för dig att läggas in en kortare tid så de kan hjälpa dig med både samtal och mediciner. Men i längden så äligger det ändå på primärvården (vårdcentralen) att få dig att må bättre.

Jag var själv riktigt illa ute för drygt ett år sedan och hade allt utstakat och planerat. Jag visste precis när, var och hur jag skulle ta mitt liv och det kändes som en fantastisk lättnad. Alla bekymmer skulle försvinna och jag skulle slippa känna den fruktansvärda ångest som jag gick med dygnet runt. Inte ens tanken på mina barn kunde få mig att ändra mina planer. För som jag såg det så skulle jag bara vara en stor och oändligt lång besvikelse för dem om jag fortsatte att leva. Lyckligtvis så lyckades min fru få mig riktigt arg och ur balans precis innan jag skulle gå ut genom dörren. Mina planer för när sprack och dagen efter fick hon mig att gå med på att följa med henne till psykakuten. Det är jag mycket tacksam för idag även om jag fortfarande är långt ifrån lycklig.

Så snälla, innan det är försent, sök den hjälp som du förtjänar.

2 gillningar

@Johan77 … Hur har dagarna gått? Är du ok?

Jag instämmer helt med @November
Om du menar allvar med att ta livet av dig så är det psykakuten direkt som gäller.
Det låter värre än det är. Det finns också något som heter mobila psykakuten som du kan ringa. Iaf i Sthlm. Minns ej var du bor.

Det minsta du ska göra är att ringa VC och be om en läkartid och berätta varför du vill komma dit. De kommer ta dig på allvar.
Gör det. Snälla.

När du kommer till psykakuten så kommer de att göra en snabb bedömning av ditt läge. När den bedömningen är gjord så får du vänta. Väntetiden kan vara lååååååååång om du kommer en kväll. Särskilt vid veckosluten och helgerna. Senare får du tala med någon som vet vad de talar om. Och var då helt öppen och ärlig.

Men jag funderar på om din önskan att ta livet av dig mer kanske är en vilja att lösa ett problem på ett enklare sätt, än den faktiska viljan att ta livet av dig? Och lämna dina fina barn utan sin pappa? Det är extremt egoistiskt att ta livet av sig. Drabbar så många andra.
Och du själv får inte ens uppleva resultatet av att slippa dina problem.

Jag tycker du ska söka hjälp nu. Annan hjälp än din kurator.

1 gillning

Givetvis måste man få akutvård om man är suicidal. Jag har suttit med en anhörig på psykakuten som har vägrats vård då de anser att man inte platsar som inlagd då de som blir inlagda är riktigt allvarliga ”psykfall”. Man vill inte vakna upp bland detta klientel och identifiera sig med dem, är den förklaring som har lämnats. Då tar man T-banan hem och så var det bra med det, välkommen tillbaka under kontorstid. Borde rimligtvis finnas vård att erbjudas för ”lindrigare” psykiska besvär. De är säkert kapabla att avgöra vad som ”bara” är ett rop på hjälp men för den som känner att det inte finns någon annan utväg, även om så inte är fallet, bör också behandlas med respekt.

Återigen tack alla…

Har fått tid på fredag hos en psykoterapeut…
och på torsdag är det tingsrätten … tung satans sten trots att jag inte gjort nått fel…

självmord… kommer aldrig begår självmord… som ni säger: barnen…
de är mitt allt och skulle aldrig göra något som skadar dom…
och jag är rationell nog att inse att de älskar mig villkorslöst…
vi har verkligen en fantastisk relation och de är helt underbara…

samtidigt kan jag inte sluta anklaga mig för det nederlag jag åsamkat oss alla…
skulle jag bitit ihop längre i äktenskapet ?

det gör så ont i mig… igår åkte barnen, exfrun OCH hennes nya och hälsade på barnens kusiner…
jag är god vän med både exfruns syster men framförallt hennes man (kusinernas föräldrar)…
men känns som jag sakta men säkert “byts ut” mot hennes nya…
det gör så ont…
så satans ont…

1 gillning

Styrkekram johan77!!! Du kommer ta det igenom detta även om det gör jätteont!!!

Men hur ??

Går sönder… verkligen sönder…

Som jag skrivit innan så kanske det ändå är bättre och tryggare för barnen om de är hos sin mamma på heltid ?
Hennes nya är säkert en kanonkille, och börjar han “konkurrera” ut mig så vet jag inte vad som händer…

För det första verkar du ha ett bra och kärleksfullt förhållande till dina barn. De kommer inte att byta ut dig mot någon annan! Det ni har är unikt och det finns ingen som kan ta din plats i det. Du är och förblir deras pappa.
Bekymra dig inte över honom och att du skulle bli ”utkonkurrerad”. De älskar dig för att du är just den du är.

Vad känns värst just nu för dig? Är det jobb-situationen och därmed lånelöftet som svajar?

Du kommer alltid att vara deras pappa vad som än händer, det kan ingen ta ifrån dig.
Hur blev det så här? Ni verkar ju ha varit överens om skilsmässan? Gör det ont för att hon har gått vidare?

Ja, vi har ett fantastiskt förhållande jag och barnen.

Värst? Jobbet, extremt hög hyra och eventuellt inte möjlighet att köpa något nytt pga lånelöftessituationen.
Ekonomi är min akilleshäl, målar upp dåliga scenarion runt det.
Även att vara ensam är extremt jobbigt…

Ja skilsmässan var vi överens om och jag vill inte ha henne, men jag vill ha familjen tillbaks… låter konstigt kanske… men vill ha trygghet… vill se barnen glada…
Min son var ledsen förra pappaveckan och sa att han inte vill ha det såhär längre… han vill att vi ska vara tillsammans som förr…

1 gillning