Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Ont i magen

Idag har det varit en jobbig dag med oron och ont i magen. Det började under natten av att jag hade svårt att sova. Det är bara så att tankarna kommer fast man egentligen inte vill. De bara dyker upp i huvudet och då kan man inte sluta fundera. Det som kommer upp är ju naturligtvis hon och om han har någon kontakt med henne. Han har ju sagt att han inte har det men jag har ju bevis för det. Raderar han deras kontakt? Alltså jag kanske måste ställa honom mot väggen för att jag ska kunna släppa den tanken? Alltså stundtals är det så bra. Han säger gumman och det har han inte gjort på länge. Ja vi har även haft sex flertalet gånger senaste veckan vilket vi inte haft på flera månader tidigare. Jag vet att det inte är så bra kanske men då får jag fortfarande njuta av hans närhet. För mig har jag forfarande den rättigheten då vi fortfarande är gifta och bor under samma tak. Det jag saknar är en riktig spontan kram eller en kyss. Jag har inte vågat testa av rädsla för att bli bortskuffad. Jag känner mig väldigt sårbar just nu och vågar inte riktigt.
Nu återigen till hur vi ska ha det. Jag vet inte. Tror inte han vet för han bara svamlar. Som någon skrev tidigare att han kanske har det för bra just nu? Vad ska jag göra åt det? Jag ville ju inte separera det ville ju han. Men hur ska jag göra på bästa sätt? Jag vet ju att han mår ju inte dåligt av detta utan det är ju bara jag som gör.
Alltså fan för detta skiten. När man inte vet hur man ska göra eller bete sig. Spelar ingen roll hur mycket jag funderar jag mår inte bättre för det. Jag måste nog helt enkelt prata med honom igen och försöka få svar på mina frågor.
Ja jag trodde då inte att detta skulle hända mig. Jag vet att jag klandrar mig själv för detta. Att jag inte tagit hand om honom. Varit en bra fru. Ja nej jag vet inte men allt blir bara fel just nu. Man hinner ju liksom tänka så himla mycket på så kort tid. Ibland vill jag bara grina och skrika rätt ut. Ja nej jag vet inte längre det blir bara konstigt det här. Jag vill skriva så mycket men det blir alldeles för rörigt känner jag så jag måste nog samla mig lite och fortsätter en annan dag helt enkelt.
Kram

Hej! Det låter jättetufft, klart att det är svårt att samla sig och uttrycka sig logiskt! Inget krav på det här, vi är många som är eller har varit ganska snurriga tror jag. :heart: Ett litet tips om forumet: fortsätt och skriv i samma tråd, dvs den lilla svara-pilen till höger om din text. Då kommer du att se hur dina tankar utvecklas, och du kan bygga vidare på svar som du får. (Dessutom blir det lättare för oss som följer dig att scrolla upp och komma ihåg vad du varit med om tidigare)

Du skriver dels att du inte tror att han heller vet, att han bara svamlar. Men sen skriver du att du ska prata mer med honom för att få svar. Jag tror att du ska prata lite med dig själv, och med dem som känner dig. Är du en dålig fru? Verkligen? Och först därefter prata med honom, men då kunna vara lite tuffare. Om de har kontakt eller ej - det låter svårt att få ett ärligt svar på den frågan. Men klarar han av att på ett trovärdigt sätt resonera om er eventuella väg tillbaka? Vad han utsatt dig för? Att ni båda har styrkor och svagheter. Klart att ni ska prata, men se inte upp till honom och tro att han ska upplysa dig om något. Ni är jämbördiga.
Kram!

2 gillningar

Hade ångest igår kände att det var svårt att andas när jag lade mig för natten. Låg ett tag men var sen tvungen att gå ut på balkongen för att få luft. Stod där när han kom och skulle lägga sig. Han frågade vad jag gjorde. Jag sa försöker få luft. Sen la han sig bara :frowning:. Jag la mig efter en stund men kunde inte somna. Började grina och var ledsen. Han sa inget. Klockan var mycket jag hörde att han inte somnat men han var tyst. Jag önskade han skulle råga mig vad som stod på men icke. Jag hörde att han somnade tillslut. Jag med efter 02.00. Började drömma att jag kom på dem tillsammans ingen rolig dröm. Jag vaknar ledsen och varm kände ångesten igen. Klockan ringde för jobb 05.40 inte mycket sömn. Ögonen såg ihåliga ut imorse med svarta ringar under ögonen. Tur det finns smink som täcker. Gick upp gjorde frukost men mådde illa fick tvinga i mig halva gröten. Hörde hur han kom upp vi sa inget till varann. Han suckade då vet jag att ingen idé att säga något. Gjorde mig klar för jobbet.
Kände ångesten under fm var tvungen att ringa honom för att få pratat lite. Jag berättade vad jag drömt och om ångesten över att han har kontakt med henne. Han sa att han inte träffat henne på jobbet eller haft kontakt med henne sedan i påskas då han berättade. Kände att jag inte riktigt kan lämna detta men jag vill lita på honom. Han sa att han tycker ändå vi haft det ganska bra ett tag nu. Har pratat och haft roligt. Han sa det känts bra och han förstår hur jag kan känna som jag gör. Jag tycker vi haft det bra men att jag har svårt att släppa allt bara.
Han är fortfarande lite luddig om hur han vill ha det. Att vi ska se tiden an typ. Inte mig emot jag vill ju inte det här men hur kommer det bli sen? Ja jag vet inte. Fortsätter leta lägenhet iaf så får vi se.

@Milo2018, jag vet precis, jag AVSKYR när den man lever med uppenbart ser/hör att något är på tok men ändå inte bryr sig i att fråga.
Just det där att ligga bredvid sin partner på natten och försöka kväva gråten och hulkandet eftersom man märker att han ändå inte är intresserad av att trösta/prata.

Jag vet att det är svårt för dig att ställa krav, du vill ju inte skiljas. Men gör inte våld på dig själv. Han måste ju snabbt bestämma sig för vad han vill göra. Om han vill att ni ska fortsätta ihop så måste han kämpa för er!
Annars är det onödigt att ni ens försöker.
Kräv i alla fall att han fattar ett beslut fort. Det är inte snällt mot dig att dra ut på det.

3 gillningar

Ja vad ska man göra när det man vill mest av allt i hela världen just nu är att vilja krama och få en puss av den man älskar? Visst vi har haft sex med varandra men det är inte samma sak som att få den här närheten som jag längtar efter så himla mycket. Jag tänker hela tiden att jag vill ge honom en kram. Att jag vill smeka han över ryggen. Att bara få röra på honom lite spontant som jag alltid har kunnat göra. Men vågar inte riktigt efter allt detta. Ska jag behöva be om lov för att få en kram? Ska jag prata med honom om det?
Han sa faktiskt för ett par dagar sen när vi satt i bilen att jag kanske skulle ge honom en kram för att det var så längesen. Då sa jag att ja du ska få en sen men det blev aldrig så vilket jag ångrade. Men jag vet inte varför det inte blev en kram. Skulle kanske tagit chansen då.
Jag kan komma på mig själv med att titta på honom i smyg och känna att jag bara vill ta på honom. Smeka honom. Röra hans hår. Vad som helst bara jag skulle få röra honom. De senaste dagarna har jag tänkt att jag ska ta och prata med honom om detta. Skulle det vara konstigt? Ja jag vet inte riktigt. Det kan det kanske bli. Men det kanske tas emot på ett positivt sätt. Men då skulle kanske han ha gjort något liknande mot mig. Men är känslorna helt borta tro?
Ja jag ska nog ta chansen och försöka prata med honom om det så att jag kanske kan släppa det annars. För är det något han inte vill så kan jag släppa det och inte fundera mer.
Ibland känner jag att jag verkligen skulle behöva ha någon att prata med om detta. Som jag skrivit tidigare så har jag ju mamma men inte riktigt samma sak. Ja det finns så många frågetecken som man inte vet hur man ska ta tag i. Extra svårt kanske det är när allt blir luddigt i mina ögon. Förhoppningsvis så kan jag se klarare framöver. Måste nog bara få honom att vi ska prata mer om situationen vi är i. För det är väl bra att vi pratar så mycket som möjligt om oss mm? Jag tror att det skulle vara bra men jag tror nog att han helst vill slippa ta upp det eftersom han kanske inte själv vet då allt är så luddigt när han pratar om det. Ska jag kanske föreslå att vi ska hitta på något eller blir det värre för mig sen? Alltså så mycket jag skulle behöva reda ut men vart ska jag vända mig? Vart kan man få hjälp?
Kram

@Milo2018, om du behöver en samtalskontakt så ska du börja med att kontakta vårdcentralen där du är skriven.
Ja, varför kramade du honom inte när han dels vad om en kram och du dessutom vill krama honom? Tråkigt för er båda.
Nog kan man tycka att om han vill ha en kram så kan ju han bjuda in till en (alltså fysiskt) men han kanske inte heller vågar, precis som du.

Ja nu ikväll är det pest känner jag. Suck!
Jag har iaf kontaktat vårdcentralen och fått telefontid med en kurator. På torsdag 14/5!! Ok en vecka dit. Tydligen fullbokad just nu. Ska bli skönt att få någon att prata med.
Jag blir inte klok på det här. Jag måste ta tag i det och måste få konkreta svar från honom. Det ska väl inte vara så svårt, eller? Kan tycka att eftersom det är han som vill separera måste han väl veta vad han vill? Jag måste iaf få veta vad han vill. Hur han tänker. Vad som kommer ske. Ska han bo kvar? Jaja mer jag funderar desto snurrigare blir jag.
Den där klumpen finns liksom där i magen hela tiden mer eller mindre. Kan det vara för att jag inte får klarhet i allt? Ja jag tror det. Varför känner jag mig så mesig? Varför ställer jag inte honom mot väggen rakt upp och ner? Vad är jag rädd för? Har ju inget mer att förlora har ju förlorat den jag älskar redan. Jag drar mig för det men varför? Jag förstår mig inte på mig själv. Är jag kanske rädd för ett konkret svar? Äsch fy jag vet inte.
Det är något. Emellanåt är han glad trevlig pratsam med mig men idag inte alls. Utan tvärtom kall och konstig.
Nej nu ska jag sluta spekulera men jag ska tänka på mig själv och se till att jag mår bra.
Kram

1 gillning

Idag är det ännu värre. Jobbade igår. Ringde för att tala om att jag plockat bort en fästing på hunden och att han måste kolla när han varit ute med honom. Han lät kall. Jag kom hem och hade blomjord jag kånkade upp från bilen, 4 vändor fick inget erbjudande om hjälp. Han lagade mat verkade konstig sa inget. Jag planterade blommor och fixade balkongen. Åt mat under tystnad. Jag gick ut med hunden. Fixade klart på balkongen. Tog ett bad såg på tv under tystnad. Sa inte direkt nåt. Jag frågade om det hade hänt nåt under dagen? Han höjde rösten lite och sa nej. Ok du verkar så konstig sa jag. Då blev han irriterad på mig. För att jag frågade. Jag frågade om jag gjort nåt? Men han ville inte säga nåt då blev jag arg och ledsen och gick till sängs.
Så idag är en ont i magen dag.

1 gillning

Den där magkänslan man har, av att något inte är som det ska eller att det hänt något, men den andra inget säger, inte ens fast man frågar. Den känslan är tärande.
Blir det bättre om du lyfter upp ett samtalsämnen? Börjar han prata/säga något då?

Vad gäller det praktiska borde han kunna svara på hur han tänker lösa det.

Vad gäller känslor, varför känner man som man gör? Varför älskar vi någon? Varför blir vi glada? Ledsna? Vad är det som väcker känslor i oss? Vet vi det själva? Kan vi sätta fingret på en bestämd punkt och säga: “därför att”? Kan vi beskriva och förklara det abstrakta? Kan vi forma dimman till figurer så som vi tänker och vill?

Det kanske inte finns några svar. Jag kanske inte vet själv men pressas jag av någon till att ge ett svar säger jag något utan att jag kanske själv vet vad det är. Nej, det är inte svampen som vi ser, den som det går att peka på och säga “där växer den. Så ser den ut.” Det är fruktkroppen. Svampen, det är mycelet som är dolt under som vi inte ser, som frambringat den synliga fruktkroppen.

Räkna inte med att få svar på allt och får du svar kan du ändå inte vara säker på att det är ärliga svar utan bara ett försök att göra något obegripligt/ svårfångat förklarligt och tydligt men kan gömma mycket annat. Pekar han på ett problem är det inte alltid så lätt att bara ändra det om det i själva verket bara är en liten manifestation av något större och så försöker du slå knut på dig själv för att laga något som inte går att fixa för det är en betydligt större härva än så.

@Rulle tyvärr verkar han inte kunna svara på det praktiska. Jag har ju frågat ett par gånger. Men allt blir så luddigt när det kommer ur hans mun. Han tycker inte heller att vi ska berätta för barnen ( 22, 20 och 14 år) innan vi vet hur det blir. Men det är ju han som vill separera så då måste han ju veta vad han vill eller hur det ska bli? Eller har jag fel? Jag söker lägenhet som bara 17 och hoppas jag får tag i någon snart. Men hur blir det då med 14 åringen? Ska vi inte säga nåt då heller eller ska hon få veta precis då att det blir flytt? Jag vet inte!! Jag har ju tyvärr ingen jag kan anförtro mig åt. Men ska ha samtal med kurator från VC på torsdag och förhoppningsvis få lite tips på hur jag ska gå vidare. Emellanåt skulle jag bara vilja gapa och skrika men måste hela tiden hålla skenet uppe för de barn som bor hemma. Känner att jag ibland blir väldigt irriterad fast jag inte vill.
Det är ju väldigt jobbigt att bo under samma tak. Tycker jag. Han tycker nog det är som vanligt. Alltså varför ska allt vara så jobbigt och svårt?
Jag funderar på om jag ska beställa hem skilsmässopapper bara för att se hur han reagerar!! Det är väl lika bra då han vill separera eller? Ja det ska jag.
Dags att sova kram till er alla därute :heart:

1 gillning

Jag fick rådet att berätta för barnen. Att hemmavarande barn ändå märker att något är mycket, mycket illa. De kan få för sig helt andra saker, tro att det handlar om allvarlig sjukdom t ex. Så vi berättade innan vi hade alla svaren. Bara att vi kommit fram till att X skulle flytta och jag bo kvar. Jag ville ha något slags konkret att komma med, men det behöver kanske inte vara mer än så, om hemmet ska säljas eller inte. Eller kanske inte ens det.

Jag vet inte om det blev så bra, men det blev inte katastrof. Det var i alla fall uppenbart för barnen att jag, och delvis X, mådde mkt dåligt, så det fanns inget val. Och vi höll alla ut tills X flyttade ca 10 veckor senare.

Jag tycker ni ska berätta för barnen att ni ska separera och som du säger beställ papper för skilsmässa. Ja, han måste kunna säga hur han tänker med boende. Innan jag beslöt mig för skilsmässa tänkte jag ut hur jag ville göra med det praktiska.

Ja vad ska man säga? Ytterligare en tid har gått och det händer ingenting. Idag är en pissdag rent ut sagt sen att det regnar gör inte saken bättre. Har hund och han gillar inte regn annars är han en bra tillflykt för att vara ur lägenheten ett tag.
Ska på en visning av en lägenhet nästa vecka den är lite dyr i hyra men har kollat på bidrag så det kanske ska gå än då.
Tänker ändå mest på dottern så hon har nära till skolan.
Tyvärr vet barnen fortfarande inte något än. Vilket gör mig galen.
Jag har sagt åt honom igen nu idag att vi ska berätta för dem. Men han säger att vi ska men det finns väl viktigare saker att fokusera på som boende.
Detsamma gäller skilsmässa. Han satt vid datorn nu på fm så jag sa att när du ändå har datorn öppen så gå in på så vi kan ansöka om skilsmässa så är det gjort. Man måste ha andra papper med sa han då. Ja jag vet sa jag men det beställer man från Skatteverket det är lätt. Då kom det igen att det är annat som boende att fokusera mer på.
Han pratar om att det är bättre att ringa hyresvärd och förklara läget för att kanske lättare få en lägenhet. Han pratar om kalkyler jag ska få se och ta del av så jag kan få mer insikt i ekonomi för min egen skull. Men sen händer det inte så mycket mer. Frustrerande så in i vassen för mig. Orkar inte. Mår så dåligt över allt. Men det verkar inte spela roll vad jag säger till honom. Han skjuter på allt.
Jag har funderat på att själv ta det med barnen men avstår för jag vill att han ska göra det för det är han som vill detta.
Trycket över bröstet är stort idag. Vad fan ska jag ta mig till?
Jobbigt när man ska behöva bo under samma tak.
Jobbigt att dölja saker för barnen som man älskar mest av allt och vill må bra och vara glad inför.
Jag hoppas bara att jag får en lägenhet så snart som möjligt för att jag orkar snart inte mer som det är nu.

2 gillningar

Tips @Milo2018 . Ansök om skilsmässa direkt hos domstolsverkets e-tjänst. Då behöver ni inte personbevisen i pappersform utan använder bank-id istället. När ni ansöker behöver båda två logga in i tur och ordning men när ni anmäler fullföljd efter betänketiden räcker det om en av er gör det.

Ta initiativet! Det verkar som att han försöker förhala det hela? Ni får ju ändå sex månaders betänketid pga barn under 16 år, så det finns tid att ångra sig. Ni får mejl tillbaka från tingsrätten att de registrerat ansökan, och då har du också ett brytdatum för bodelningen. Viktigt att ha.

(Jag fick tipset att skicka in ansökan snabbt som attan, så att inte min man skulle hinna jiddra med sina pengar. Är glad för det idag… han hade nämligen inte koll på det där med brytdatumet)

2 gillningar

Följ @Caro 's råd och ta asap kommandot över DIN egen och dina barns situation oavsett vad han tycker. Var ärlig och låt honom inte få dig att börja ljuga för dina barn, för hans skull. Vill han ljuga så låt honom stå för den biten själv, gör dig inte till indirekt “medbrottsling” i det fallet. Det är varken snällt mot dig själv eller mot barnen, bara mot fegisen som försöker förhala till dess han kan dra med svansen mellan benen.

Låt honom stå för sig och sina förehavanden och önskemål. Diskussionerna med barnen får han sköta på egen hand. Du har försökt att följa hans spelregler länge nog, ta kommandot NU och låt era barn slippa leva i ovisshet om vad det är som pågår, för att de märker att något är på gång är tveklöst.

Var ärlig med dina barn, utan att för den skull tala illa om pappan. Var bara ärlig med hur exakt saker ligger till och låt sedan honom själv förklara sig inför dem. Försköna inte, mörka inte, dölj inte, men överdriv inte heller utan var krasst saklig.

En sak till… sluta att förvänta dig några som helst positiva saker från honom, den tiden är förbi och ju fortare du lägger ner alla förväntningar och förhoppningar om respekt, omtanke, välvilja, tillmötesgående, hjälp etc. desto mindre besviken och ont i magen slipper du ha.

What you see, is what you get… blir inget mer i detta läge. Har du inte i nuläget totalkoll på ekonomin ur alla aspekter, så se omgående till att du skaffar dig totalt full koll på er gemensamma ekonomi. Det är ett ovärderligt råd i ett läge där du nu har att göra med en människa som du tyvärr inte med någon automatik kan förvänta dig ett normalt hyggligt beteende ifrån. Du är inte längre hans prio ett och kanske är inte heller era barn det, det upplevs säkert som en omöjlig och grotesk tanke men utgå från den och skulle det bli bättre än så så är det en ren bonus.

:muscle: :v: :revolving_hearts:

4 gillningar

Fy fan rent ut sagt. Knappt sovit inatt.
Jag börjar från där jag slutade sist.
Jag stod inte ut så jag tog kommando och fyllde i min ansökan gällande skilsmässa och skickade iväg. Sen sa jag att det var hans tur och att han hade en vecka på sig annars får jag göra om det. Ok sa han men kan inte skicka nu med personbevis bla bla. Behövs inte sa jag e-legitimation gäller det går snabbt. Han gjorde det inte just då.
Jag har mått bra under veckan. Varit och tittat på 2 lägenheter. Jag har jobbat och allt har känts bra helt enkelt. Vi har haft en bra dialog och det har funkat.
Igår var han iväg med jobbarkompisar och spelade paddel skulle ta någon öl efter och käka. Kom hem vid midnatt vi pratade lite sen somnade jag. Jag vaknade till vid 03.00 då sov han och hans mobil låg där och blinkade jag kunde inte låta bli att titta i den. Då såg jag ytterligare en sms konversation mellan dem. Jag blev så arg att jag väckte honom och sa som det var att jag kollat i hans telefon. Jag frågade om de haft kontakt hela tiden? Till och från sa han då. Han sa att det är mest hon som skickar. Han sa att han sagt åt henne tidigare att de inte kan fortsätta med detta så som det är nu. Tydligen har det ju fortsatt iaf. Alltså jag är så förbannad just nu. Att jag kunde vara så djävulskt dum och i min vildaste fantasi tro att de inte haft kontakt. Klart de har det är därför han hela tiden släpat på sin mobil vart han gått i hemmet. Tanken har ju slagit mig men jag har kanske förträngt det och litat på honom. Vilket är väldigt dumt av mig. Varför lita på en sådan man. Ja han ville ju inte prata om det mitt i natten han tyckte vi skulle sova. Jag kunde inte släppa det. Jag frågade om de träffats? Han frågade vad jag menade. Finns väl inget oklart i den frågan. Han svarade att de har setts på jobbet eftersom jobbar på samma jobb. Alltså senaste konversationen var liksom igår. Jag frågade hur han kunde leva ett sånt dubbelliv? Hur han kunde göra så här? Han svarade att han själv inte visste. Att han inte vet hur han vill ha det. Jag frågade varför han inte sagt något. Varför han inte pratat om det. Han sa att om jag varar hade frågat så hade jag fått titta i hans mobil. Ja säkert. Du hade raderat historiken innan sa jag fick inget svar. Han tog sin mobil och grejade med den. Han rensade säkert historiken. Jag sa att han är inte ens vatten värd för mig just nu. Att han under dagen idag ska gå in och ansöka om skilsmässa. Han suckade och sa ja. Sen att han under veckan ska hjälpa mig att få tag i en lägenhet så jag kan flytta så snart som möjligt för nu orkar jag inte mer. Han är inte värt ett skit just nu i mina ögon.
Skulle egentligen jobbar men har ringt mig sjuk. Orkar inte.
Sa att jag tänker inte hymla för barnen mer nu utan allt ska fram.
Ja fortsättning följer…

8 gillningar

Bra där att du tagit kommandot! Och bra att du tar tag i att berätta för barnen.

Och jobbigt med sms-grejen. :worried: Även om ilskan ger kraft också till det heltidsarbete det är att separera. Hoppas det löser sig med bostad snabbt! :yellow_heart:

Bra jobbat!

Ibland är det helt enkelt bäst att veta, inte bara lyssna på lögner och tro på dem. Behåll ilskan ett tag, den gör dig produktiv.