Dina alternativ är att lämna eller stanna, i grund och botten. Om det ska ske förändring i ert sexliv måste det göras av honom för att han vill det, det är inget du kan kräva eller gråta dig till.
Om du stannar och han inte vill ändra sig, tja då är det väl bara att hoppas att klimakteriet dödar sexlusten.
Om du stannar och han vill ändra sig - kalas!
Om du lämnar och hittar ny kärlek - Kalas!
Om du lämnar, sårar honom, och blir evigt ensam -
Vi kan inte ta beslutet åt dig. Det är jättesvårt att välja, vare det handlar om att lämna eller stanna. Jag hoppas du kan känna efter inom dig och välja den väg som är rätt för dig.
Jag har tidigare när jag har känt mig avvisad och sårad sagt till honom att jag mår så dåligt av att känna en attraktion till andra män. Jag vill ha honom och ingen annan men jag är rädd att jag inte orkar att stå emot min lust. Jag har förklarat att det är som att vara hungrig men aldrig bli mätt.
Han lovar sen sex och intimitet och att han ska skärpa sig. Han gick t.o.m med på att gå till läkaren för att kolla sina testosteronvärden vilket var helt normala, men han fick Viagraliknande medicin som skulle öka hans lust och det blev bra ett tag, men nu är vi tillbaka där vi var innan.
@Tailor Det låter fruktansvärt med vad du var med om. Jag vill inte låta det gå så långt som till en förälskelse. Jag älskar min man och vill så innerligt åldras med honom. Men när jag hamnade i säng med en man vid ett tillfälle för 3år sen så skakade det om mina tankar och känslor och jag tog tag i att ställa krav på honom som att gå i terapi och göra läkarbesök för att det måste ske en förändring. Det var smärtsamt samtidigt som kyssen och sexet med den andra mannen hade gett mig energi och livet tillbaka. Jag kan än idag tänka på det och känna mig varm och lycklig av att ha upplevt den starka känslan. Trodde inte det var möjligt.
Min man fick aldrig veta det, trots att jag försökte få honom att förstå att ”får jag chansen så tar jag den”. Han blev som sagt bättre trots att han vill bara som din sambo @Peter70 bara vara i mörkt rum och i sängen och absolut inga tungkyssar så är det bättre än inget, men nu får jag väl ta om diskussionen igen.
Men frågan som jag ställer till mig själv är hur mycket orkar jag? Det svaret finns enbart inom mig, men det hjälper att lufta.
Du skriver “vem vill ha en tant”… Du är ingen tant. Och jag lovar dig, om du blir singel och vill ligga så kommer du att få ligga. Det bara är så.
När det gäller ett mer varaktigt förhållande så är det svårt att få till i alla åldrar. Det ser man här på forumet. Men man får till det också förr eller senare.
Gå inte och vänta på att klimakteriet ska sänka din sexlust för det kan bli precis tvärtom.
En till i samma situation fast jag är man. Hustrun har aldrig varit den som tagit initiativ, de gånger det har hänt kan jag räkna på handens fingrar efter 27 års förhållande… Jag känner med dej, man känner sig oattraktiv, oälskad, ful, dålig älskare (fast hon brukar få orgasm när vi väl får till det!). Att prata med henne har jag försökt i över 20 år men - jag är den jag är och kan inte ändra på mej! Så man ger upp.
De senaste fyra fem åren har jag givit upp att försöka - varför anstränga sig när man bara får ett nej? Så nu lever vi bara ihop, hon verkar nöjd, men inom men gnager känslan på att slå sej fri och hitta någon som kan uppmärksamma mej, se mej, känna att jag är attraktiv o tända på mej utan att det känns konstlat. Jag har aldrig ens varit i närheten av att vara otrogen dock, mitt självförtroende är så tillintetgjort så att jag inte skulle våga närma mej en kvinna på det sättet.
Jag är en man på 50 år som håller mej i form, röker inte, dricker inte farligt, rör på mej regelbundet, delar hushållssysslor, kort sagt teoretiskt tickar jag i alla boxar men inte hjälper det.
Hustrun har efter två år hemmajobb lagt på sej kanske 15kg extra och visar ingen vilja att göra något åt det, krämpor i knän och fötter har kommit som ett brev på posten…
All denna ovilja har gjort att min attraktion för henne sakta har dött, hennes en gång så härliga personlighet har blivit grå i mina ögon, hennes en gång så attraktiva yttre har försvunnit och jag känner att jag tänder knappt på henne längre. Hennes agerande har tyvärr gjort henne oattraktiv i mina ögon.
Så vad kan man göra?
Leva kvar o lida, fortsätta grubbla dagarna i ända på en förändring som man inte tror på?
Som det känns nu så skulle det kvitta om jag skulle leva själv eller inte förutom att hon fortfarande är en underbar människa som jag djupt älskar och inte vill leva utan.
Det verkar som en enkel lösning nu att hitta någon vid sidan av, men det kommer troligtvis inte bli enkelt utan ett jordskred som kommer dra er alla ner i skiten istället.
Tänk om du blir kär i den du har en affär med, verkar högst troligt med tanke på hur du känner i relationen. Då kommer du få välja melllan att
Skilja dig, dvs det blir skilsmässa ändå men då i ett jämfrelsevis mycket sämre läge med massor av skuld, skam, svek, och dessutom stress eftersom din nya man kanske inte väntar för alltid. Massor med olika personerns starka känslor att balansera som blir mycket värre än om du skiljer dig utan otrohet. Dessutom stor risk att den nya relationen ändå sabbas av den soppan och inte överlever det.
Lämna din älskare och gå tillbaka till äktenskapet. Dvs tillbaka till samma läge du är i nu men nu bärandes på en stor sorg och saknad, antagligen bittra tankar om hur mycket bättre livet kunde blivit med din älskare och troligtvis inte längre lika kär i din man som du ändå verkar vara utan med de känslorna på vift på annat håll.
Jmf med att du nu gör en hyfsat snygg skilsmässa och sen kan träffa någon och ge 100% utan allt ovanstående kaos.
Hej
Jag vet att jag sticker ut hakan jävligt långt.
.
Jag har länge länge gått och tänkt på följande: både i detta Forum och på andra liknande har hen allt som oftas skrivit följande.
Jag lever i ett bra äktenskap med barn å allt, men jag är trött på hen/tänder inte på hen/attraktionen dog långsamt.
Nu är jag tänt/kåt/sugen på en arbetskamrat/granne/kompis och vill knulla med den, men jag vill inte att min partner skall veta detta " DÄRFÖR ATT JAG ÄLSKAR HEN FORTFARANDE "…
Min fråga: älskar du verkligen din Partner ? Tycker att ordet älskar borde bytas ut emot TYCKER OM.
I mitt huvud byter älska att man till 100% ställer upp på hen, att man verkligen går all-in och ger å tar inom ett äktenskap.
.
Ordet älska nån bör betyda nått, inte som en bisats.
.
Vill man knulla runt därför att vi har en dålig relation så tycker jag nog att man bör skilja sig först.
Tack
En av mina relationer hade samma problem som din, @Anna1972
Jag hade en - i mina ögon - helt normal sexlust, men blev väldigt ofta avvisad av min man.
Han bedyrade gång på gång att det inte berodde på mig, utan på hans egen osäkerhet. Men vad skulle jag tro då, när han inte ville göra något åt den där osäkerheten utan hellre stoppade huvudet i sanden?
Det var ganska knäckande. Tyvärr har jag inget vettigt råd till dig eftersom jag själv inte lyckades lösa problemet i min egen relation. Men du är i alla fall inte ensam.
I min relation flöt allt på i början, vi var överens om helt gemensam ekonomi, ( självklart enl oss bägge) hur vi ville bo, resor vi ville göra osv.
Men, och detta ångrar jag lite i efterhand, man pratar aldrig om sex, vilka gränser man har, vad gillar man utan det flyter oftast bara på initialt.
Jag tror att jag har läst det eller hört i någon podd att det bör man göra i början av ett förhållande för att inte bli besviken när förälskelsen lagt sig.
Låter väldigt rimligt tycker jag, särskilt om man är sugen på saker som ligger ens det minsta utanför det mest förväntade eller vanliga.
Men det är ju också väldigt svårt. När man är nykär vill man visa sig från sin bästa sida och att då dra fram skelett i form av speciella sexuella prefernser och ta risken att få en “Men usch” reaktion på det är jobbigt. Man har också en tendens att på en hel massa sätt vilja prioritera bort sig själv för sin älskade just nu, vilket gör det i stunden lätt att rationalisera bort om man inte matchar kring sånt och tänka att det inte är så viktigt och att det är fint att bara ha vanligt mysigt vaniljsex i missionären med lampan släckt med.
Det gäller ju inte bara sex dock. Känns som den största utmaningen överhuvudtaget för att lyckas bättre i nästa relation. Att våga stå för sina behov och önskemål, och att klara att välja bort någon man blivit förtjust i när man ser att de inte kommer matcha. Och förstås att veta var gränsen går mellan att vara överdrivet kräsen och besatt av checklistor vs att kompromissa bort saker som är verkligt viktiga för en och kommer att göra en olycklig på sikt.
Känner du dig blåst? Är inte det man får på det sexuella planet i början, ungefär vad man kommer att kunna få senare i livet? Möjligen med en viss nedgång under småbarnsåren. Är du förvånad? Har mycket ändrats?
Om ”uppvaktningen” fortsätter mellan båda, man ser till att flörta i vardagen, dela på sysslor, se varandra osv. Många blir dock bekväma, tar varandra för givet osv. Då väcks inte intresset för sex direkt.
Märker man inte ungefär hur sexlivet kommer att se ur framöver, åtminstone om man varit ihop något år eller så?
Men visst, självklart kan man prata om detta om man vill, men i min värld gick det också att förutse ungefär i alla fall.
Fast har man varit ihop ett år har man väl knutit an ganska rejält, inte så lätt att lämna då när man inser att man aldrig kommer få det man vill ha sexuellt.
Alltså jag tycker nog inte att det är rimligt att man kommer se vad man kan få omgående, inte om man har lite mer speciella preferenser eller vill se en långsiktig utveckling av sexlivet. Det är liksom inte sånt man startar med första, eller andra gången man ligger med någon. Men ja, efter ett år borde man väl åtminstone ha en rätt klar bild av förutsättningarna, men som sagt, då kan det vara svårt att bryta upp om mycket annat är bra.
Hej @Omega72 Det låter så hemskt tråkigt att höra!
Efter min första otrohetstillfålle så blev jag så rädd eftersom jag inte identifierar mig som en otrogen fru. Jag blev så arg på mig själv samtidigt som att det var den skönaste stunden jag hade upplevt på många många år, så var jag stark nog att klippa av. Jag blev så rädd att jag skulle förlora mitt allt som jag har byggt upp så alla dessa känslor gav mig en otroligt stark kraft. Jag ställde ett ultimatum mot min man och krävde en förändring eller skilsmässa.
Mitt ultimatum var inte enbart hot om att hitta någon annan eftersom jag kände att han pushade mig åt den riktningen eller skilsmässa, men också mer om hur jag mådde och kände utan att anklaga honom. Jag sa att jag älskar honom och att jag attraheras av honom vilket är helt magiskt egentligen att känna så efter så många år. Jag frågade honom om han tyckte det var jobbigt eller besvärligt eller t.o.m. motbjudande att ha sex men det avfärdade han. Jag gick även in med en roll som om jag vore hans läkare eller terapeut och ställde sakliga frågor och det var så vi kom fram till att han behöver göra en undersökning för sina testosteronvärden. Han gick med på allt. Jag var så chockad över min kraft eftersom tidigare har jag bara fått ångest av allt sånt prat och gråtit och surat och sen har det glömts bort och vi har blivit vänner efter en dag. Jag är övertygad om att kraften kom från att jag upplevde en stark lust och blev så sedd och bekräftad den gången får tre år sen att min självtvivel försvann helt för min man såg att jag menade det på riktigt den här gången. Jag skulle ha lämnat honom då om inte han skulle ställa upp för mig 100%. Så mycket kraft hade jag fått.
Som sagt så blev det mycket bättre och i en början så hade vi sex varje lördag eller söndag och på hans initiativ. Jag jag begär inte de passionerade kyssarna eller att jag ska få orgasm. Jag vill att han ska se mig, känna på mig, hålla om mig, bli attraherad av mig. Hur svårt ska det vara? Vi skulle kunna vara de lyckligaste om han ansträngde sig mer. Det är jobbigt för honom och jag ser det att det inte kommer naturligt, men så länge han inte ger upp så ger inte jag upp. Men det är tröttsamt att se honom att gå i gamla vanor och glömma bort min smärta och strunta i det.
Men nu känner jag att jag måste ta tag i det igen eftersom jag börjar känna mig attraherad av en annan och faktum är att jag skulle inte kunna motstå om en annan man tog initiativet men jag skulle aldrig kasta mig över någon annan.
Tyvärr är det så! Jag hatar att känna så men jag tänker att min man har också ett ansvar, minst lika stort ansvar!
Funderade på om jag skulle ange ett tidsspann eller inte, kunde givetvis valt en kortare period. My mistake. Det jag ville säga var väl att visst kan man prata om synen på sex, frågan är dock om du får ärliga svar, men annars märker man väl detta ganska snabbt? Dumt av mig att nämna ett år, tror att det går snabbare. På något sätt så ingår lust/preferenser osv i ens personlighet, precis som andra personlighetsdrag som man kanske inte heller pratar om.
Men precis som med allting annat så märks det väl vad man kan förvänta sig?
Och precis som annat som är viktigt för en så är man väl extra uppmärksam på vissa saker och visst kan man ha knutit an till en person, men om något är viktigt för en och man märker att partnern inte ”möter det” då gör man väl slut?
För mig låter det lite konstigt och sårande att leverera sådana klagomål efter 10-20 år. Jag kanske har levt i tron att vi tycker lika, att min partner är nöjd med mig även vad gäller sex och sedan visar det sig att min lust inte möter hans förväntningar.
Eller jag har inte förstått hur viktigt detta är för min partner eftersom det inte framkommit tidigare eller så har man inte velat förstå….
@Lisa0987 Vi tappade inte bort det. Han tappade lusten och undviker och har han höllt sig upptagen med att bygga och renovera eller jobba vid sin dator hemma. Nu har det går flera månader. Det är jobbigt att mobilisera min kraft med risk att bli avvisad och sårad igen.
Jag känner mig så billig eftersom det känns som på nåder.
Det är inte sexet eller orgasmen som jag är ute efter utan närheten.
Han flyr ju, och på ett sätt kan jag förstå honom. Jag har erfarenhet av båda sidor, dvs jag har varit den som vill mest, men även den som vill minst.
Och när man är den som vill minst, är det absolut inte säkert att det funkar med avtal, överenskommelser och scheman. Vill man minst ställer man kanske upp på den sortens lösning, för man tror att det kan minska pressen. Man hoppas att man kanske slipper förväntningarna och förhoppningarna alla andra dagar. En gång varannan vecka, det kan jag leva med! tänker man kanske. Det låter rimligt! Bättre än att känna pressen varje dag!
Men det kvittar vad man lovar och går med på. Man kan ju inte göra om sig. Vill man inte så vill man inte. Och att ställa upp när man innerst inne inte vill - det går bara inte. Det har föreslagits ibland i vissa trådar att den som vill minst bör ställa upp. Att man liksom är skyldig sin partner det. Men det är den sämsta av alla lösningar. Den som offrar sig blir inte glad, utan ökar sannolikt sin motvlija ännu mer, och den som får sex allra nådigast av sin motvilliga partner blir inte heller glad.
När man är så här uppenbart olika tror jag inte att det går att lösa. Din man kan helt enkelt inte möta dig i den här delen av relationen. Inga överenskommelser kan ändra på den saken.
Tack @Tailor Du sa de rätta orden efrersom tårarna började rinna ner. Jag saknar intimitet och att han visar att vi hör ihop, att han håller om mig spontant, att han håller mig i handen när vi går bredvid, att han flörtar med mig på ett sätt som ingen annan ser, att vi myser ihop.
Om jag skulle säga allt det till honom vilket jag har gjort många gånger, så säger han ”men älskling jag älskar dig, det vet du. Jag håller väl om din hand, osv”
Det känns bra och jag kan inte avvisa honom när han säger så och jag vill inte fortsätta känna mig sorgsen och deppad så jag accepterar det.
Nä jag tror att väldigt ofta lämnar man INTE en person trots att det finns ett stort problem så som icke-matchande sexdrift eller intressen inom sex om man är kär i personen och det finns andra bitar som funkar bra. Utan man försöker blunda för det, intala sig antingen att det kommer att gå att lösa eller att man kan leva utan det och sen växlar man fram och tillbaka mellan dessa modeller. En dag inser man att det blir ett helt liv man får leva utan detta om man stannar.
Det kanske är sårande men jag tycker nog att det är rätt mänskligt.
