Hej!
Efter 24 års äktenskap insåg jag 2020 att jag levt med psykisk misshandel. Jag övertalade dock om gemensam ansökan och jag blev tilldelad kvarsittningsrätt till bostaden pga mitt ansvar för omvårdnaden av vår son med NPF-diagnos. Min man vägrade dock lämna bostaden och jag fick söka annat boende. Skilsmässan gick igenom i januari i år. Tre månader senare kände jag en knöl i högra bröstet. En månad senare var diagnosen bröstcancer ett faktum. Ett halvår med cellgifter senare är jag nu opererad. De tog bort hela mitt högra bröst. Jag ska snart genomgå strålbehandling och ännu en period av cellgifter. Så……jag kan konstatera att jag har tappat min identitet ihop med förlorade håret, bröstet och äktenskapet . Jac är inte samma som förut. Jag avundas alla medpatienter med sina partners i väntrummet. Det är en fruktansvärd känsla av ensamhet dubbelt upp. Det finns stunder jag önskat att jag fortfarande var gift. Mina barn har gått igenom en pärs i år i och med skilsmässa och min sjukdom. Ändå vill inte mitt ex ge upp lägenheten och jag tvingas bo ifrån mina barn på olika ställen. De är ju 21 och 19 år men ändå…. Jag hoppas nu på att mitt ex lyckas köpa ut mig. Framtiden känns höljd i en dimma. Kommer jag bli frisk? Var ska jag bo? När jag tagit mig igenom cancer, är jag då redo att kunna träffa någon ny kärlek? Vad kommer min självkänsla att vara gällande min nya kropp? Kommer jag kunna attrahera och behålla någon med min enbröstade kropp och trasiga själ? Min ensamhet och känsla av ovisshet är plågsam. Trots det, känner jag på något sätt att skilsmässan förberedde mig inför cancer. och cancer läkte mig från skilsmässan. Det är bara som sagt ovissheten on framtiden som plågar mig. Ville bara ventilera. Ventilera = andas Det är det som det innebär att leva. Att fortsätta andas. Så att man kan ta nästa steg och nästa dag. Kram på er!!!
Vilken otroligt tuff resa du tvingats göra, och fortfarande gör🙏. Skickar med all styrka och omtanke till dig!
Vad bra att du hittat hit! Här är vi många olika människor som tittar in titt som tätt, då och då, alltid någon som är behjälplig att svara. För mig har detta forum betytt jättemycket, både genom att jag fått bra och kloka råd och reflektioner kring saker jag fastnar i eller funderar på, även har det varit stärkande att kunna hjälpa och stötta andra när de har det svårt. Vi har alla olika erfarenheter med oss i bagaget, men med just tankar och funderingar kring separation eller skilsmässa gemensamt. En del funderar på det, en del är mitt upp i det, andra har gått igenom det. Men här är också mycket andra funderingar kring personlig utveckling, livets stora frågor, kärlek, som har varit väldigt värdefullt och stärkande för mig. Man kan få mycket stöd och hjälp här, det är stort bara att känna att man inte är ensam.
Jag har inte alls behövt gå igenom det tuffa situation du beskriver med att ha varit sjuk själv, men har erfarenhet av en destruktiv relation som till slut blev för ohälsosam för hela familjen, så jag valde att lämna.
Det jag kan säga ändå med en tuff separation i bagaget, och en exman som också varit allvarligt sjuk, är att man är starkare än man tror, man klarar mer än man tror, och saker man trodde var omöjliga kan ändå ske. Du verkar vara en otroligt stark person 
.
Vilken resa du gjort! Och så stark du verkar 
Allt styrka och kraft till dig i din fortsatta resa!
Att bero på andning. I början av min separation gick jag till en väldigt bra terapeut som
vid varje tillfälle påminde mig om att andas. Jag fick sitta i femton minuter och bara andas ledd av henne med fokus på olika delar av kroppen innan vi ens påbörjade vårt samtal. Att våga känna även när det gör ont. Att andas in i smärtan. Det har varit ett viktigt sätt för mig att komma vidare med mitt liv, att acceptera hur saker är och blev.
Hoppas du har stöd kring dig! Här finns annars mycket fint stöd också som @Masai skrev här ovan.
Stödet här, att skriva av sig och ventilera, har också varit en viktig och stor pusselbit för mig i min resa… ta hand om dig och all kraft önskar jag dig!
Du är en stark och klok kvinna
Jag har genomgått tre cancerperioder med 3 operationer och strålning. Det var under den första cancertiden då mitt ex började må dåligt, blev deprimerad och utåtagerande gentemot mig. Jag vet att han skjutsade mig till sjukhus och deltog i alla möten, stöttade med barnen, handlade mat osv. Men han klarade inte möta min sjukdom eller stötta mig utan det var jag som fick bära honom mentalt. Han började bli mer och mer elak medan jag var fysiskt helt slut och det gjorde att jag bara accepterade allt. Minns att jag under den tredje cancerperioden önskade att jag hade levt själv, det hade varit mycket enklare men jag var för nedbruten för att våga ta beslut. Jag gjorde slut när jag blev starkare i kroppen, men utan mina vänners stöd hade jag inte klarat av det.
Nu lever jag själv sedan två år tillbaka och njuter varje dag av att få komma hem där ingen skäller ut mig vid dörren! Mitt hem är harmoniskt och vackert inrett och vi har hittat en skön balans i livet, jag och mina flickor.
Jag räknas fortfarande som högrisk patient och får gå på täta kontroller. Oftast är jag där själv men ibland på de mest smärtsamma kontrollerna har jag med mig en vän. (Min familj bor inte i Sverige) Efter varje kontroll unnar jag mig något, det kan vara fika, massage, blommor, egentid eller kanske en tidning.
Jag har försökt göra hela grejen med att leva själv som högrisk person till något så bra jag bara kan! Och jag har också upptäckt att det finns många vänner som gärna hjälper till. Men den viktigaste personen är jag själv❤️ Att inse det har gett mig all styrka som jag behöver för att möta framtiden och dess utmaningar!