Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Ny relation?

Skild sedan 3år. Nu ligger det en ny man bredvid mig och snarkar och snörvlar. Han har suttit (legat) i soffan hela kvällen, ätit min mat som jag lagat och plockat undan. Vad ÄR det för fel på män 50+!!! Inga samtal eller initiativ!. Säg åt mig att slänga ut honom. Men jag vill ju inte vara ensam! Åhhhhh…

2 gillningar

Tyvärr är det inte bara 50+ som beter sig så:confused:
Rädslan för ensamheten fick mig att stanna längre än jag borde. Dels det och dels det gudaförbannade hoppet som gjorde att jag trodde att det fina i honom skulle kunna lockas tillbaka. Men det var ju bara självbedrägeri att stanna, och i höstas fick jag nog och kände en enorm lättnad när jag äntligen gjorde slut.

Jag ska inte ljuga - sedan uppbrottet har jag känt mig ensam många gånger.
Men ändå mår jag bättre nu än vad jag faktiskt gjorde då. Och jag är stolt över mig själv som klarade det!

Så ja, jag kan lugnt säga släng ut honom!! :muscle:

4 gillningar

Då säger jag till dig,…
Släng ut honom!

Ärligt talat! I det där är du ju också ensam! Självklart vill man inte leva med någon man bara får serva och som det inte går att ha intressanta diskussioner med eller med någon som inte klarar att ta egna initiativ. Det finns män som funkar på alla de punkter du nämner! Leta efter honom istället! Där kommer du känna dig mindre ensam.

3 gillningar

Släng ut fanstyget direkt var ordet, sa Bull (aka. Noomi) :high_heel: :dash: :muscle: :v:

Det är för att det finns sååå många kvinnor som är så rädda för “ensamhet” att dessa gubbj-r kan ha gratis B&B på än det ena än det andra stället. Vad finns det öht för positivt med att ha en gubbsoffpotatis snörvlandes runt, som ska passas upp och servas som en jättebebis utan att ge något what so ever tillbaka… ut med honom bara :facepunch:

6 gillningar

Hej å hå @Noomi, du ger hårda råd.

Trots att jag är man så håller jag med dig.

Tja, att hjälpa till att dammsuga och ombedd diska hjälper inte heller. Sist sa hon att hon älskade mig. Sedan engagerade hon sig i sitt krisande x och har inte tid att vare sig tala i telefon eller ens messa. Och förutom att hjälpa till med matlagning och inköp har jag uppvaktat med blommor och dikter. Men hon föredrar att ta hand om personer som behöver hennes hjälp och sätter sig själv i andra hand. Hon säger att mig är hon med för sin egen. Antar att det innebär att jag kommer på fjärde - femte plats - om ens det - på hennes prioriteringslista. Så som sagt, det hjälper inte alltid att vara den där som ställer upp och hjälper till. Jag blir väl för självklar, tas för given då jag vill hon ska känna trygghet och jag vill ha trygghet så jag är väl inte nog spännande och ingen som behöver skötas om/ tas hand om.

Mina egna erfarenheter i ämnet är att detta är något universellt.

Det är mer regel än undantag att kvinnor känner på detta sätt som @Min beskriver, samtidigt som många män beskriver det omvända…
Min egen hobby-terapeut slutsats är att problemet i grunden är att kvinnor o män helt enkelt är så fundamentalt olika att det blir svårt att leva tillsammans…
Jag tror faktiskt att de äldre könsrollerna underlättade detta eftersom det skapade ett ömsesidigt beroende mellan parterna, kvinnornas utveckling på arbetsmarknaden och den “jämställdhet” det för med sig rubbar denna symbios o detta blir resultatet.
Det behöver absolut inte vara något ont eller negativt dock, men det kommer på sikt fundamentalt ändra normen kring “kärnfamiljen”, det är jag tämligen övertygad om.

Jag har en barndomskompis som är på väg in i sin skilsmässa, han och jag har båda på ett skämtsamt sätt lekt med tanken att dela boende… efter ett tag kommer alltid “men fattar du hur skönt det skulle vara” tankarna :joy:

Tjaa, vad finns det annat att säga om ett sådant scenario :roll_eyes:

Är man kvinna och 50+ så är väl livet för kort för att med öppna ögon återigen åta sig (ytterligare) dysfunktionella personer att mamma runt med. Ett sådant sällskap som bot mot ensamheten kan man klara sig tusen gånger bättre utan.

Alltså denna otroliga rädsla för att leva själv som i förlängningen leder till den ena dysfunktionella och inte sällan destruktiva relationen efter den andra är ju helt förödande för en människa på sikt :cold_sweat:

5 gillningar

Ja jag är verkligen helt på det klara med vad jag inte vill utsätta mig för igen.

Är hellre ensam än ensam i en sk tvåsamhet. Folk omkring mig säger att jag kanske har för höga krav, Möjligt att det kanske är så, men kommer inte vika en tum på dem och om det betyder att jag inte träffar någon, då är det så.

@Min - fundera på vad det är i själva ensamheten som är jobbigt för dig, är det verkligen så jobbigt att det vägs upp över att vara frustrerad över en karl som inte bidrar?

5 gillningar

@Jen8 W O R D :v: :revolving_hearts:

2 gillningar

Det är oerhört viktigt att inte börja med att skämma bort om det inte är så man vill leva sedan.

Alla män är inte sådana. Du låter honom också bli sådan.

1 gillning

Jag gör nog felet att jag tror att omtanke och vilja hjälpa varandra hör till en relation. Om den ena exempelvis jobbar sent kan den andra ordna mat, och om den ena har en trött dag kan man ställa upp lite mer etc

Peoblemet är ju bara att om inte båda tänker på samma sätt har man vips curlat honom och så tänker han kanske glatt att det var bra service på detta ställe.

Det den ena kanske ser som normal omtanke kan för den andra vara en öppen dörr för att leva lyxliv.

Jag har aldrig haft intention att curla någon, utan mitt ideal är en relation där man hjälps åt och bryr sig om varandra. Jag trodde att det var det normala sättet att tänka, men har fått lära mig att för många är det normala att utnyttja vad de kan så länge de kan.
Kulturkrock, helt enkelt

3 gillningar

Det ÄR det normala sättet att tänka. För dom som är normala.

2 gillningar

Håller helt med dig, men om jag inget gör eller initierar så ligger han platt. Så fort jag visar liiite av ev göra något, visa känslor osv så blir han som ett litet barn. Klänger och vill gosa. Jag vill ju prata, umgås och veta hur han tänker. Som svar får jag " Jag vet inte"…åhhh jag blir tokig. Avvaktar 14 dagar sen får vi se. Orkar inte uppfostra en man igen :disappointed::angry:

1 gillning

Tänker du att du ska uppfostra honom så är han helt enkelt fel för dig. Det blir aldrig bra.

Vad tänker du rent krasst ska kunna hända av sig självt under de kommande 14 dagarna om du själv fortsätter att sitta still i båten och vänta?

Min mardröm… Att vakna upp en morgon med “exet” bredvid mig i sängen. Först nu är jag redo för en ny kärlek men det verkar nästan lönlöst att hoppas på ngt fint. Lite för mkt same, same…

Kan någon - snälla! - berätta om de goda exemplen?!

Fy! Släng henne åt korparna :wink:
Henne ska du inte ödsla tid på väl?

Så det inte misstolkas:
Det här var svar till Rulles beskrivning.