Kom ur ett längre förhållande för något år sedan. Det var ett gemensamt beslut att separera då vi träffades unga och båda kände väl att vi någonstans hade växt ifrån varandra. Vi båda var väldigt redo att träffa nya omgående då uppbrottet var vänskapligt oss emellan varav vi fortfarnade har god kontakt. Ca 6 månader efter mitt och exets uppbrott började jag dejta några män och träffade en kille som jag föll stenhårt för direkt. Det är på grund av honom jag startar denna tråd, då jag inte blir klok på hur han fungerar. När vi sågs så verkade han väldigt känslomässigt distant och sökte aldrig närhet förutom vid sex samt när vi hördes via mess så kunde det dröja flera timmar upp till något dygn för honom att svara. Jag tolkade detta beteende som ointresse från hans sida så jag sa vänligt efter vi setts 1 månad att vi kanske borde avsluta i och med att jag upplevde mig som hans andrahandsalternativ, men det ville han inte och försvarade sig med att säga att ”känslor tar tid” och att jag var den enda han dejtade för tillfället. Jag köpte detta och tänkte att jag skulle ge honom mer tid, så vi fortsatte ses. Trots detta kände jag fortfarande efter någon månad att han inte sökte kärleksfull närhet, men han blev bättre på att svara på meddelanden när vi inte sågs. Han pratade ibland om sitt ex vid vissa tillfällen också, absolut inte ofta, men ändå tillräckligt för att jag kände att han inte hade lämnat det gamla bakom sig.
Tiden gick och vi fortsatte ses. Jag var superkär medan han var undvikande, kände att det började bli jobbigt så jag blev återhållsam i mitt bekräftande och jag försökte åter igen bryta samt var tydlig med att jag letar efter en man att bilda familj med och inte ett KK så jag sa snällt att han kan leta efter någon annan som söker det han söker då min tid är värdefull. Ännu en gång så slog han bakut och blev irriterad över varför jag har så bråttom att ”stressa fram något” samt att det framkom att han inte mått och mår så bra psykiskt och därav inte kunnat ge hela limpan utan enbart smulor. Vid detta laget hade vi träffats i mer än ett halvår. Jag var tydlig med att berätta för honom att jag såklart inte vill stressa fram en relation och att jag förstår att hans psykiska mående är tärande, men att det är viktigt för mig att få känna mig bekräftad emellanåt för att ens ha en chans att lära känna varandra. Han höll med! Allt rullade på och vi fortsatte träffas.
I och med att vår relation var på distans så tog jag efter ytterligare några månader försiktigt upp att jag gärna ville flytta närmre honom till hans stad då jag tyckte distans var jobbigt. Han sa lite försynt att jag kunde få flytta in hos honom så vi kunde provbo ihop och som han tillade att om det inte skulle fungera så kunde han hjälpa mig leta efter annat boende. Det kändes som det började bli seriöst oss emellan men att han fortfarande var kylig känslomässigt. Ville i och med att han fortfarande verkade frånvarande ha någon slags garanti på vad han kände för mig innan jag flyttade några mil till hans stad. Detta då han aldrig någonsin hade yttrat sig om sina känslor för mig, så jag frågade vad han kände för mig och han ville inte riktigt svara direkt på den frågan, vilket gjorde mig superledsen. Tanken var som sagt att söka jobb i hans stad i och med flytt så jag åkte och hälsade på honom för att gå på intervju samt känna in en sista gång om detta var en bra idé. Under den veckan var det som att jag var som luft för honom och vi gick om vartannat. Han ville gärna ha sex, men resterande tid ville han sitta ifred. Jag visade inte att detta gjorde mig extremt ledsen. I ren och skär panik innan jag åkte hem så sa jag att jag inte var rätt person för honom och att jag tolkat min vistelse som att han inte var redo för en relation. Han bekräftade att han nog måste ta sin tid att läka. Och här är jag nu… Jag är den som känner mig dumpad även fast det var jag som bröt och sitter och hoppas på någon slags återförening. Trots att vi hade en kortvarig relation/romans har jag aldrig varit så kär i någon som i denna kille. Förstår inte varför jag inte kan släppa honom. Känner inte att jag tog fel beslut i och med att jag aldrig var prio för honom, men saknar honom och den fantastiska kemi vi ändå hade. Hur släpper man en fantasi som denna?
Jag ska ta till mig dina råd att inte höra av mig samt försöka motstå att svara på en invit om det kommer en i framtiden. Orkar inte leva i limbo där man kastas mellan seriöst och oseröst. 
Det är inget jag skulle rekommendera någon.