Idag sa jag att jag vill skiljas. Det har jag sagt flera gånger sista åren. Men nu vill jag att det är ett slutgiltigt besked.
Har skrivit tidigare och har valt att kämpa för att få tillbaka det äktenskap som jag så länge trodde skulla vara livet ut. Min man var otrogen för 3 1/2 år sedan. Jag blev totalt överraskade och chockad. Att människor är otrogna har jag förstått är vanligt, tyvärr. Jag har fått tröst och råd från detta forum, familj, vänner, böcker, poddar och professionella kuratorer och psykologer. Vi gick tillsammans i terapi och min man också separat. Min man övertygade mig om sin kärlek till mig och jag kände att jag var nr 1 trots det stora sveket. Han saknade kontakten med kvinnan. Att skriva och höras av. Efter 5 månader inleder han ett nytt förhållande. Det var inte den specifika kvinnan han saknade. Saknaden efter spänningen och bekräftelse blev förstor. Trots detta så valde jag att stanna kvar. Försökte se hans beteende som någon tillfällig personligetskris. Nu har det gått 3 år och jag vill skiljas. Jag har sagt det tidigare vid flera tillfällen men tagit tillbaka det när han säger att vi inte ska ge upp. Fortsätt kämpa. Men nu orkar jag inte kämpa mer. Jag vill inte kämpa mer. Min man är jättebesviken och tycker att jag har lurat honom. Varför har jag kämpat i 3 1/2 år och ger upp nu? Jag känner inte till någon mer otrohet. Min man har gjort många uppoffringar. Min man har tagit på sig skulden för hanns beteenden och val. Nu är det jag som sviker honom anser han. Jag känner inget för honom. Har gjort det men sista månaderna har jag nästan varit likgiltig kring honom. Jag vill inte ha sex med honom. Känner mig obekväm. Kramar och pussar gillar jag, men det är bara han som tar insiativ. Jag känner mig tom. Jag tycker inte han berikar mitt liv. Jag längtar till att få leva själv. Detta har min man vetat om. Vi har pratat många många gånger och jag har varit ärlig. Min man har varit ledsen och besviken över vår situation och saknar mig. Jag tror inte jag kan bli den som jag har varit. Jag tror jag har fått förstora mentala sår för att kunna läka.
Vi har 3 barn. 17, 15 och 7 år. 15 åringen fyller 16 på torsdag. Vi har en Thailandresa inbokad över jul och nyår. Vi bor i hus med gemensamma lån. Ingen av oss har ekonomi att bo kvar själv. Min man tjänar mindre än mig och jobbar bara 80 %. Han vill bo kvar och jag vill flytta. Tyvärr finna det inga lediga lägenheter i vårt område. Krävs massor av poäng för att ens bli erbjuden visning. Jag kan ju heller inte köpa något om vi inte säljer huset. Min man kan inte köpa ut mig.
Min man tycker jag ska bo någon annanstans redan från imorgon. Han vägrar låta mig bo kvar tills vidare, “eftersom det är jag som vill skiljas”. Ikväll när jag delgav mitt beslut så åkte han iväg. Han har möjlighet att sova hos både sin mor och sin far (2 olika hushåll). Mina föräldrar bor i varsin 1a.
Jag vet inte hur jag ska hantera hanns ilska och besvikelse. Jag vet inte inte vad jag ska säga till barnen? Jag vill helst att jag och min man planerar skilsmässa tillsammans och underlättar för varandra och barnen under processen. Jag skulle vilja trolla fram en lägenhet och flytta redan imorgon.
Jag skickade min text till min man och skrev följsnde
Kände behov av att skriva om mig/oss i forumet jag i perioder går in och läser i. Jag kopierade texten och skickade den till dig. Jag gjorde det för att jag vill visa dig vad som är mina avsikter, mina tankar och min rädsla. Jag vill inte vara elak eller missgynna dig på något vis. Jag vill genomföra en skilsmässa som vi båda kan stå för. Jag är absolut inte stolt över att skiljas men jag ser ingen annan utväg. Jag vill inte att mitt mående och din ilska ska gå ut över barnen mer än nödvändigt. Dem kommer ta skada oavsett. Låt deras skador bli så små som möjligt Det är vi som bestämmer vad vi gör och säger till varandra, till barnen och till vår omgivning. Finns absolut inget att vinna på att motarbeta och vara elak. Jag hoppas det gick bra att köra och att du kan sova okej inatt. Jag hoppas vi kan prata mer imorgon.
Han gjorde ett val som var otrogen - inte bara en utan två gånger. Han kan inte kräva att du ska klara att sätta dig över det, saker har konsekvenser så är det bara och det borde han som vuxen inse och också insett vid otrohetstillfällena.
Instämmer i @Lisa0987 s svar! Bara du vet när du inte orkar mer, när gränsen är nådd och skadan för stor. För den gränsen finns, utrymmet att kämpa i en relation ska nog inte vara oändligt. Ni har ju ändå försökt tillsammans och var och en för sig, och det är något stort, klokt och fint med det, även om ni inte nådde målet.
Det är många delar att ta itu med nu, mitt råd är att försöka ta det i några olika steg. Resan till exempel, parkera den frågan en stund. Vi hade också en resa inbokad, och till sist genomfördes den. Alla sa att det var märkligt och orimligt, men… det var inte särskilt mycket värre än andra resor vi gjort de senaste åren. Det hade gått någon månad efter beskedet och på den månaden hade jag hunnit förflytta mig mentalt till ett läge där det var mer affärsmässigt.
Boende låter ju verkligen inte lätt. Tror att din man behöver lite tid att landa i vad som ska bli hans nya liv. Det Är en stor sak att förutom skilsmässan tvingas lämna sitt hem mot sin vilja. Men det är inte DU som tvingar honom, det är hans egen ekonomiska situation som gör det. Och han kan behöva tid att se över den och ställa om mentalt till hur han faktiskt har råd att leva. Inte lätt, men det finns ju inget val.
Håll ut, försök att vänligt men bestämt stå still vid ditt beslut. Ni kommer hitta vägar framåt, båda två.
Du ska ta mig fan inte ha några skuldkänslor !
.
Som man blir jag minst sagt förbannad när din Man vill ha ut dig från ert boende för att han blir upprörd å kränkt, vilket jävla as han är.
.
Jag håller med. Och att upprepa det, dvs inte en otrohet, när han vet vad det gör med en relation? Dvs inget lärande.
Och sedan ha mage att ge dig skulden? Jag kan förstå hans besvikelse, men du då? Tror han att två olika otroheter bara går dig förbi?
Visst kunde du gått med en gång. Men du har försökt, för er skull, men det innebär inte att man klarar det. Nu har allt kommit ikapp dig och du vill inte. Tyvärr så måste han acceptera det, utan skuldbeläggande.
Han gjorde valet att såra dig på det allra djupaste, inte bara en gång.
Japp, lämna inte huset, separata sovrum kan räcka! Det är hans känslor som talar, men de är inte lag längre. Att du stannar i huset tror jag ”hjälper” honom att ställa om, att han tvingas tänka mer på hur han vill ha sitt nya liv. Kanske själv söka sig ngt nytt. Det kanske behöver bli jobbigare innan det blir bättre.
Ja det har jag i flera omgångar. Det har hjälpt mig tillfälligt. Jag har en ny kontakt inbokad redan imorgon. Den tiden bokade jag för flera veckor sedan i syfte att på nytt jobba med “mitt mående” men vara kvar i äktenskapet. Nu går jag dit med önskan att skilja mig.
Tack för att ni tog er tid att skriva Betyder mycket för mig.
Ja det är så jag har uttryckt mig. Jag har velat stanna kvar. För jag älskade honom och trivdes med vårt liv. Jag ville fortsätta känna så. Men det går inte Jag har haft känslor och i perioder har vi haft det bra. Men jag kan inte släppa sveket. Skadan är förstor.
Min man har kommit hem. Sov hos en kompis som skilde sig för 1 år sedan.
Min man har lugnat ner sig. Ber om ursäkt för hans reaktion går. Han kramas och säger att vi ska ta oss igenom det tillsammans. Igen börjar jag tvivla… Varför är det så svårt att lämna?
Jag har inte tagit tillbaka min önskan att skiljas. Jag har däremot tagit emot hans kramar och lyssnat på hans förslag. Jag föreslog parterapi i syfte att underlätta skilsmässan. Han vill gå på ny parterspi för att rädda äktenskapet. Jag säger att jag inte ser någon framtid med honom. Jag trivs inte. Jag vill slå mig fri. Jag tror att vi båda skulle kunna finna glädje igen på var sitt håll men att det kommer ta tid att acceptera att äktenskapet tog slut. Jag tror på en ljus framtid. Min man ser bara mörker om vi skiljer oss. Jag fattar inte varför han inte släpper taget om mig? Jag berikar inte hans liv alls just nu. Jag är ledsen, bitter och misstänksam. Ingen rolig partner. Han vet ju hur det är att träffa någon ny, bli kär och få uppmärksamhet och bekräftelse. Han borde bli glad för att jag vill skiljas. Då kan han ju få något tillbaka av sin partner. Något som jag inte ger honom nu.
Du är så klok i denna kaossituation! Insistera på parterapi med inriktning på skilsmässa och sanningen är ju att om ni hanterar varandra med respekt så mår ni båda bra om ett tag. Min exfru är en nära vän idag tre år senare🙂
Nu är jag jätteelak, men han har mer än du att förlora.
Klart du tvivlar, men vet du inte innerst inne, men du vill egentligen inte skiljas heller, men ser inte hur du kan må bra och bli lycklig i det du har. Då vet du.
Familjerådgivningen kanske kan hjälpa er att komma fram till rätt beslut.
Familjerådgivning /parterapi är jättebra! Är helt säker på att terapeuten kommer fråga er båda vad målet är, och då kan du uttrycka där att du vill ha samtal för att underlätta skilsmässan. Ni behöver väl inte vara överens om syftet innan? Lita till terapeuten! Om jag var du så skulle jag bara fokusera på att ni ÄR överens om samtal, och så ta det därifrån. Om du bokar så kan du ju dessutom säga att ni har olika syfte/mål med samtalen.
Uppdatering
Kvar i mitt äktenskap men mår dåligt. Idag har jag på nytt kastat ur mig att jag vill skiljas. Har tappat räkningen på hur många gånger jag gjort det. Min man är arg och besviken. Han sover i sin mammas lägenhet inatt som står tom hela sommaren. I april blev jag erbjuden en lägenhet med inflytt 1 september. Men jag tackade nej efter att min man på nytt övertygat mig om att fortsätta kämpa. Nu ångrar jag mig och har ingen lägenhet att flytta till. Fan vad jag hatar att må så här!
Det är vi som bestämmer vad vi gör och säger till varandra, till barnen och till vår omgivning. Finns absolut inget att vinna på att motarbeta och vara elak. Jag hoppas det gick bra att köra och att du kan sova okej inatt. Jag hoppas vi kan prata mer imorgon.
Betyder mycket för mig.
Jag har haft känslor och i perioder har vi haft det bra. Men jag kan inte släppa sveket. Skadan är förstor.