Nu klarnar det

Jag har varit i en destruktiv relation, i över tjugo år. När vi skildes var jag i ett kaos och jag kände att jag fastnat i tystnaden och tigandet, så många hemligheter och mycket skamkänslor. Fick nyligen veta att jag har ptsd pga flera trauman och stressen av att vara otrygg och rädd. Men nu har det börjat klarna, det har kommit upp flera olika minnen och även insikter. Tex kan jag nu själv förklara vad som hänt. Det är jobbigt men stort, förhoppningsvis kommer jag kunna komma framåt, jag ska gå i samtal med början i höst. Mitt ex skrämde mig genom att göra sjuka saker, allt från att sticka iväg utan att tala om när han skulle komma hem till att plötsligt sluta prata med mig. Ibland blev jag osynlig, han såg igenom mig. Ibland inför barnen eller tex om vi var på en fest. Eller så bekände han hur han känt och tyckt innan men att nu gjorde han inte det längre… Låter kanske inte så farligt men oerhört obehagligt att lyssna på. Allt från att han “egentligen inte ville ha barn men ändrat och skulle backa upp mig” . Då var det inte vårt första barn och fick mig att undra bakåt i tiden om han bara låtsas att det var kul att bli pappa. Det handlade om flera år… Det finns tyvärr alldeles för många såna saker men nu ska jag försöka att komma vidare. Jag har skämts så mycket. Ja nu fick jag skriva av mig lite i natt :night_with_stars:.

15 gillningar

Lykka, lycka till på din resa… nu kan det bara bli bättre :muscle: :v: :revolving_hearts:

2 gillningar

Var snäll men också sann mot dig själv. Lyssna och notera på bitterhet och eventuella skamkänslor men försök att inte fastna i dem för mycket. Inte för att du inte är värd ömkan och medhåll. Utan för att det blir ännu jobbigare för dig själv. Du är värd ömkan alla dagar i veckan.

Dina vänner kommer alltid ge dig ömkan. Det är fint i stunden. Inget av det du råkat ut för är rätt eller bra gjort av din partner. Men målet nu måste vara att komma på rätt köl o börja må bra o dra lärdom.

Du klarar detta

1 gillning

Fortsätt gärna skriva!

Det du beskriver är stort. Det låter som att du ser ljuset i tunneln och börjar klättra över till andra sidan.

Ibland kan jag tycka att samhället fokuserar för mycket på fysisk misshandel och glömmer att psykisk misshandel kan vara lika svårt att bearbeta. Ofta är dessa gärningsmän också väldigt skickliga på att projicera sin egen skuld på den som är utsatt.

Och det låter onekligen som om du har blivit utsatt för systematisk psykisk misshandel under många, många år. Ett sätt att skapa traumatisk bindning är exempelvis att varva mellan att vara på och av. Det vill säga, att vara kylig och ignorera sin partner i omgångar, och sedan ge dem värme, uppmärksamhet och falska förhoppningar.

Jag har själv tagit mig ur dåliga relationer, och vet att det är oerhört svårt. Efter mitt ex-ex var jag väldigt förvirrad och hade svårt att hela förstå hans beteende och bena ut vad som hänt och var det gick fel. Det ledde också till att jag tog på mig stor del av skulden, innan jag i efterhand insåg att han helt enkelt hade satt destruktiva beteenden i system. Inte bara med mig, utan även med andra.

Men med distans klarnar förvirringen, och på ett sätt går man faktiskt starkare ur händelsen. Man lär sig oerhört viktiga insikter, och numera kan jag kan jag känna igen sådana beteenden snabbare och bättre. Det gjorde det också mycket lättare för mig att avsluta min senaste relation i rätt tid, utan att det hann bli lika destruktivt.

4 gillningar

Varmt lycka till @Lykka :pray::hugs::revolving_hearts:.
Så bra med alla insikter, ett steg i taget.
Som övriga skriver, fortsätt skriv av dig här om du behöver det.

2 gillningar

tack för era svar.

2 gillningar

Jag har en ”underbar” lista. På exempel på när mitt ex skrämt mig. Allt från att glömma bort att dottern skulle fira en högtid med mig till riktigt grova saker som verkligen skapat ptsd. Men vet ni vad som är värst? Att jag är fast i tankar och känslor och mår skit medan han hittade en ny innan vi ens var skilda. Och att jag skäms. Känner mig misslyckad. I sommar har jag funderat på att ge upp. Jag känner mig som en belastning och jag känner mig patetisk. Det är så sorgligt att hjärnan kör på i samma gamla spår och att det aldrig slutar. Men jag var instängd i över tjugo år med exet och hans släkt. Brukar tänka att det var som att ha ett gäng med Gordon Ramsey över en. Så nu skriver jag på min lista och tänker inte sitta en minut hos psykologen i höst och se snäll och lugn ut. Jag vet exakt vad folk förväntar sig av mig. Blivit en expert på det. Visar sällan hur jag mår innerst inne. Jag går runt och bara beter mig som om jag lever ett liv men nej det är mest en dag i taget. Jag har slutat med att vara drivande i vissa relationer. Skrotat facebook. Gissa om livet är tyst. Nu är jag ju sjukskriven så inga jobbarkompisar… Jag behöver inte några råd. Försöker att skriva av mig lite. Läsa vad ni andra skriver om.

1 gillning

Snurrigt idag, pga migrän men ville bara skriva att jag är så tacksam för att jag flyttat från mitt ex. Jag har lärt mig vad eftervåld gjort med mig. När man blir utsatt för våld i en relation och lämnar den,ska man vara försiktig, för då kommer eftervåldet. Oavsett om det är fysiskt,psykiskt,andligt,ekonomiskt våld. För min del handlade det bla om att han tog sönder mina möbler, lite sådär i flytten… möbler jag ärvt och såg oansenliga ut förutom affektionsvärdet för mig. En kökssoffa jag fått efter kära släktingar. Plötsligt hade locket en spricka… osv. Sen ljög han för gemensamma vänner och sa att jag inte gjorde något hemma. Och så misskötte han våra husdjur. Drog till en ny kvinna och lämnade barnen ensamma i huset som jag fick lämna pga min ekonomi. Men vad jag vill komma fram till är att jag är ute på andra sidan. Skrev ner mkt som hjälper mig nu. Jag mådde så dåligt och han terroriserade mig i många år. Jag har minnesluckor som jag fyller i genom att läsa i dagböcker från då jag skaffade en lägenhet och flyttade till en lägenhet. Hans mål har varit att förstöra för mig, förstöra mig så att han har vunnit. Sjukt. Men verkligheten. Efter åtta år drog jag 25 mil bort. Barnen är vuxna. Jag ska vara ärlig och säga att jag är ganska trasig, har ptsd och behöver traumaterapi. Men jag älskar att leva! Älskar att himlen är blå när den är det;) Älskar att ha ett litet hem som är mitt eget. Jag har drömmar om att få träffa en lagom tjock man att dela mitt liv med;) Jag kan utöva min kristna tro. Jag kan engagera mig i det som är viktigt för mig. Jag önskar att det inte tagit så lång tid. Men jag har tagit hand om mina tonåringar och funnits för dom. Jag har peppat och stöttat och de har utbildning, jobb och boende med fina livskamrater.
Jag ska ge mig ett år bara för mig själv. Kanske engagera mig i kvinnojouren. Kanske finns du här som inte ser vägen ut ur en destruktiv relation. Det finns en väg ut!!

5 gillningar