Han hade sex med mig trots att jag inte ville. Har hänt 1-2 gånger tidigare för kanske 1 år sen… nu gjorde han det i fredags. Känner att han bara är ute efter att ligga, inget annat.
Förstår att man inte får göra så. Men han anser att det är hans rätt och jag måste göra någonting för honom. Jag googlade lite på nätet för att förstå hans perspektiv. På forum så framkom det att de kvinnor som ej har sex med sina män så ger det rätten till männen att vänstra. Min man vänstrar ej (ej sannolikt), men han längtar definitivt att göra det med någon annan för att tillgodose hans behov. Jag är så tråkig i sängen, och vill oftast inte men ställer upp för honom. Jag brukar inte heller vilja var attraktiv för att han ska lämna mig i fred. Hans sexbrhov är väldigt, att han gärna vill ha varje dag. Minimum 2-3 ggr i veckan. Jag vill knappt en gång i månaden… med tanke på hur cm uppför sig mot mig så tappar jag all lust.
Häromdagen sa han att jag är den tråkigaste personen. Mitt barn frågade honom om han hatar mig pga allt negativt han brukar tala om mig. Tillslut sa han att vi bara inte kommer överens…
Kan tyckas att jag är dum som inte tar steget och flyttar ut, det är just första steget som är svårt.
Men då har han ju våldtagit dig sammanlagt 2-3 gånger. I all välmening, får jag fråga varför du inte polisanmäler? Hotar han dig och är aggressiv? Eller på annat sätt hindrar dig?
Men du, vi har ju haft kontakt även direkt. Du måste lämna honom nu - förstår du inte det? Du behöver väl inte googla för att förstå att detta inte är rätt?! Och det skär i hjärtat när jag läser vad dina barn säger. Ska de växa upp i denna miljö?
Lämna nu!
Jag vågar inte. Är jätterädd gör honom.
Hotar mig ständigt, även om inte verbalt så med gester eller underliggande hot.
Ja, det har han gjort. Jag vet att det hänt kanske 3 gånger nu, men minna inte alla gånger… minns den från i fredags och den senaste, men inte de innan…vet inte varför. Jag minns inte heller alla gånger han slagit mig. Det är få gpbfer, tror runt 5 ggr under 3 års tid men minns särskilt ca 3 händelser, varav två av dem väldigt tydligt.
Jag vet att jag behöver det men jag kommer inte iväg. Känner mig så dum och värdelös, väldigt skamsen över att acceptera att bli behandlad så.
I huvudet tänker jag och kan pussla ihop allt så att det ser bra ut och att jag lämnar, men när det väl kommer till kritan så blir det inte av. Min kropp tar inte tag i saker, att faktiskt packa ihop och gå…
Idag började jag jobbet för första gången efter julledigheten och det var så skönt, så efterlängtat, att komma bort från hemmet.
Stora förändringar börjar med ett beslut. Därefter tar man små steg, ett i taget. Börja med att söka bostad. Försök att lägga undan pengar han inte vet om. Berätta också för någon du har förtroende för (vet att du inte har stöd av föräldrar, kanske en arbetskamrat?). Skriv dagbok och göm den, där du skriver vad han gjort. Osv osv.
Fick liknande till mig. Tappade lusten pga kommentarer och beteenden mot mig, precis som du skriver ”klädde jag ner” mig på ngt vis, gjorde mig själv oattraktiv, för jag ville inte få frågan. Sista tiden kom just det som du skriver om att eftersom jag inte ville, kunde han vara otrogen utan att det skulle betecknas som otrohet. Det var mitt fel i så fall, för jag inte ville ha sex.
Jag vill verkligen skicka med dig att lyssna på dina egna varningsklockor som ringer högt inuti dig. När man lever länge i ngt destruktivt, blir det till slut att man normaliserar det. Man avfärdar sina egna signaler, inte kan väl jag ha rätt, inte kan väl han ha fel, göra fel? Grejen är den att om man avfärdar det man själv känner och tycker, förminskar man successivt sitt eget värde och det tar tid att bygga upp det igen. Du är stark, du reagerar, lyssna på detta. Och att ditt barn har reagerat och också säger det så tydligt, då har det gått långt.
Våga lita på dig själv, ta vara på din egen visdom och klokhet och styrka, och omvandla till handling.
Gör det så konkret som möjligt, skriv upp olika punkter, förbered dig mentalt och fysiskt, kolla upp vilka möjligheter du har gällande boende osv. Det ger också styrka till dig i processen. Ett steg i taget.
Har du någonstans du kan vända dig för att bli starkare i dig själv, genom processen? Förtrolig vän, familj, samtalsstöd, kvinnojour?
Jag var innan en person som tyckte det var jobbigt att fatta stora, viktiga beslut. Fick söka stöd i det också. Att våga, att ta steget. Har varit konflikträdd, ville inte såra andra, följde med strömmen. Och bar på en mantel av skuld- och skamkänslor, som inte ville försvinna, den tränar jag fortfarande med att få av mig. Men genom separationen var jag tvungen att fatta ett livsavgörande beslut, det jobbigaste, men viktigaste beslutet låg hos mig att fatta. Och jag är säker på att du kan det också. Du är starkare än du tror.
Jag har lagt undan lite, det är inte mycket alls och kommer ej långt med dem… men försöker.
Jag har berättat för en kollega om att jag och han har det tufft och att jag vill separera men vi har ej hunnit prata mer än så. Jag kan inte heller nämna om allt jag skrivit om heller. Absolut inte om våldtäkten. Jag skäms så mycket. Vi kommer att prata lite mer denna vecka eller nästa vecka.
Dagbok- funkar det att skriva här på forum? Känns ju konstigt att lägga ut så mycket information om sig själv men kan ej ha dagbok. Den kan verkligen hamna i fel händer.
Det är så mycket jag… och att jag tvivlar på mig själv. Jag tvivlar också på om jag kunde ha gjort något, att det är mitt fel också, jag känner mig så dum som inte kan navigera.
Jag klär mig i pösiga pyjamas för att komma undan. Många gånger skyller jag på huvudvärk, trötthet, smärta etc för att få vara… Han kan inte krams mig utan att tafsa eller ta på mig. Jag saknar närhet, han sex. När helgerna kommer är det som en börda för jag vet att han brukar vilja ha sex. När han väl får det så lämnar han mig i fred i 2-3 dagar, och sen är han igång igen. Och han tycker att det är jag som är konstig och borde kolla upp min sexlust, eftersom hans är normal.
Han har moral(?) Som inte kan vara otrogen, men han har sagt flera ggr att otroheten kommer att vara legitim eftersom jag vägrar honom sex, och att det är hans rätt, att jag som kvinna måste vara en kvinna och göra det som åligger mig som kvinna och fru, dvs tillfredsställa honom. Han tar på mig även i sömnen då och då kan det tilläggas.
Du har en inre kompass, som skickar signaler till dig, och nu är det dags att våga lyssna på dem. När du väl börjar göra det, kommer du få en enorm kraft i det, och det kommer successivt gå lättare och lättare. Det blir nästan som om det inte finns någon återvändo. Ju mer du bekräftar dig själv, lyssnar på dig själv, tar dig själv på allvar, desto starkare kommer du bli. Men det krävs att man börja omsätta ord till handling. I en sådan här relation har du underkuvats och tryckts undan under lång tid, så det kommer ta tid och träning att hitta hem igen, men när väl första steget tagits, kommer nästa gå lättare.
För mig var det en säkerhet och trygghet att börja förbereda med det praktiska, så det fanns en plan att handla efter parallellt med att man också mentalt förbereder sig på att förmedla beslutet. Minns mina nära frågade vad jag väntade på, då var det som om jag ville känna mig stark och förberedd på att ta emot de stormar som jag visste skulle komma.
Men i ditt läge skulle jag råda att inte vänta för länge. Du har väntat länge nog. Börja reda i det praktiska så snart som möjligt. Du är värd så mycket bättre.
Kollar han din mobil och kontrollerar var du varit, vem du pratat med osv?
Var väldigt försiktig, han blir kanske väldigt farlig om han upptäcker något tecken på att du vill lämna honom. Har du någon i närheten som du kan åka hem till spontant om det skulle behövas?
Jag vet ju lite mer än övriga hör eftersom du skrivit till mig förut. Det gör mig nedstämd att du inte kommit längre. Han har ju begått flera brott mot dig. Och vad gäller ”moral” och ”otrohet” och era diskussioner kring dessa begrepp så är det ju inte klokt att du ens tar någonting han säger på allvar. Att du inte vill ha sex med honom är ju hans fel! Han har ett minst sagt oattraktivt beteende, kritiserar dig inför barnen, tar på dig när du inte vill, bryr sig bara om sig själv. Det är du som reagerar normalt och han som är otäck. Gör nu slag i saken och börja din vandring mot ett värdigt liv för dig och barnen.
Skriv dagbok var du vill, men jag tror det är bra att dokumentera övergrepp för ev framtida anmälan.
Har pratat med dem ett par gånger, anonymt. Samtalen har varit sådär. De har lyssnat för det mesta…
Tänkte ringa kvinnojour och se, jag behöver ha konstant stöd tror jag, ngn som pushar mig och följer upp. Gud, jag låter som ett litet barn nu… eller så kan man tänka att jag inte är tillräckligt motiverad.
Känner ganska mycket skam för att jag är så svag och icke handlingskraftig.
Det ska finnas hos kommunen stöd för personer som utsätts för våld i nära relationer, alla kommuner ska erbjuda det. De kallas familjefridsteam eller liknande. Då får man en samtalskontakt, jag tror stödet gäller 6 månader i taget, sedan kan man förlänga det om behov finns. Då bokar du in möten med en familjebehandlare eller liknande, hur ofta kommer ni överens om tror jag. Tätare om behovet finns. Du får verktyg för att hantera situationen du befinner dig i.
Har du varit i kontakt med något sådant?
Jag skulle annars ringa omgående imorgon.
Hugg tag i de trådar och det stöd som finns att tillgå nu för att få hjälp att komma ur den här situationen.
Han kontrollerade min mobil fram till för kanske 6-7 månader sen. Vi började gräla om att han alltid blev nervös och nästan obekväm så fort jag höll i hans telefon, medan min gick han igenom ut och in. Han har också skaffat sig en mycket nära vän som han har regelbunden kontakt med, och ogillade när jag lyssnade på hans samtal (dvs att jag befann mig i samma rum som han) till skillnad från mig så fick jag ha alla mina samtal inför honom och dessutom berätta vad som sades i mina samtal (inte detaljerat)…
Under 2019 hade han ställt in en funktion i min telefon att min plats delas med honom, dvs vart jag än rörd mig så uppdaterades det hos honom och kunde se det i sin telefon (Jag betraktar det som gps). Det gjorde han utan att tala om för mig. Runt september 2021 anklagade han mig för att kanske ha ngn annan och därför inte vilja ha sex med honom… Det är alltid något som dyker upp
Jag gör så gällande dagboken.
Har ibland läst gamla inlägg jag skrivit, och det hjälper att se vilken utveckling dt har skett, negativt förstås.
Det är just det jag har undrat över, måste man sol kvinna “ställa upp”? Han menar att han har stort behov men att det är normalt, att det snarare än jag som inte är normal och behöver kolla upp mig själv. Jag har gjort det många gånger, och sagt till honom att jag ställt upp för honom men då har han bara blivit arg. Man ska inte “Ställa upp” som hustru, det är bara något msn ska göra med sin make, att det ligger i min plikt. Låter galet när jag skriver ner det… Det är som att jag får en annan bild av det hela.
Han har gjort så att jag börjar tvivla på mig själv och många gånger ifrågasatt mig själv om jag kanske överreagerar.
