Jag är på väg att lämna min fru, känns konstigt bara att skriva det… Vi träffades för 15 år sedan och har varit gifta i 13 år. Första åren var väldigt bra, inte friktionsfria men det var fina år. Sen kom livet med lite farthinder och slutligen gick hon in i väggen, det var en tuff tid för alla inblandade och sexlivet dog ut totalt, det var noll närhet i över ett halvårs tid, jag försökte men blev ständigt avvisad så jag gav upp och ville inte pressa henne när hon inte mådde bra. Jag gjorde så gott jag kunde hemma, lämnade och hämtade barnen samtidigt som jag hanterade arbetslivet med pendling… mycket trollande med knäna. Vi tog oss igenom och hon började sakteligen må bättre men jag var sårad, att konstant känna sig avvisad och ratad satte sig djupt och än idag har jag svårt att initiera något. Jag skäms lite över att erkänna att jag stannade enbart på grund av vår dotter, i över 7 år har jag accepterat att inte känna sig åtrådd, älskad ja men inte som en man.
Så hade det nog kunnat fortsätta för självförnekelsen var ganska stark. Men sen slogs jag av en förälskelse och jag föll pladask för en kollega (ingenting hände och kommer inte heller att göra det), jag försökte trycka undan allt men det fungerar inte längre och nu kan jag inte förmå mig att stanna. Jag måste lämna henne men jag avskyr att såra, särskilt de jag älskar och jag älskar henne som en familjemedlem och som mor till mitt barn, men jag saknar en kärlekspartner.
Jag är rädd att min fru tror att allt är frid och fröjd för jag är instängd och har svårt att öppna mig, så beskedet riskerar att chocka henne och det gör så ont i mig. Jag vet att hon kommer vilja försöka rädda det men jag vet inte om jag ens vill försöka… går nu och väntar på ”rätt” tillfälle men det kommer aldrig, alltid något i horisonten som jag inte vill ”förstöra”. Att skriva om det gör det mer verkligt och jag hoppas jag vågar trycka av snart…
Har ni pratat om hur du mår i detta? Hur du känner?
Din fru kanske inte ser på dig på det sättet som du själv tolkar in?
Det är ju inte helt ovanligt att den andra parten inte är alls medveten om hur detta får/fått dig att känna. Den andra personen är ju ingen tankeläsare, men har du lyft detta utan gehör så är det klart att det inte finns så mycket att göra.
Generellt tror jag det är mycket lättare att få gehör om du pratar om dina känslor i detta än att bara säga:: jag vill ha mer sex.
Men du har kanske resignerat och skulle inte ens vilja stanna om det blev ändring på detta eller är det andra saker också?
Jag skulle säga att familjerådgivning alltid är ett bra steg, det kommer att hjälpa er båda.
Mitt första råd till dig är: inled inte något nytt förhållande. Känslor kan man ha men “dont act on it”. En skilsmässa blir så mycket svårare när man har svikit,
Kanske din fru också känner att ni inte har det bra, kanske inte.
Du kan börja med att försiktigt närma dig ämnet med henne, ta lite i taget. Förklara dina känslor och avsaknaden av kärlek.
Detta är inte lätt. Jag förstår dig verkligen. Att lämna när man har barn blir så mycket jobbigare. Men alla är värd kärlek. Både du och din fru
Hej!
Känner igen mig i det där med självförnekelse. Tror många står och stampar i många år innan de faktiskt vågar erkänna för sig själva att de inte har rätt känslor för partnern längre. Det är en lång kämpig väg du har framför dig. Det kan vara så att hon känner likadant och blir lättad. Det kan också vara så att hon känner likadant men får panik, är okej med hur det är och inte vill separera. Kan också vara att hon inte alls känner så och kommer må skit av ditt besked. Det viktiga är att göra det respektfullt, låt henne prata, kanske gå och prata med någon ihop så ni kan skiljas på ett snyggt sätt och få hjälp med de praktiska bitarna. Det är, även om man vill separera en enorm sorg att lämna kärnfamiljen bakom sig och en trygghet och ofta bästa vän som funnits där i många år. Var beredd på kris, även om det inte känns så nu. Var beredd att tvivla på ditt beslut och om det var rätt, om ni kunde fixat det.
Fick rådet av en vän att skriva ner en lista på alla orsaker jag hade att vilja separera och varje gång jag tvekade skulle jag ta fram och läsa den listan. Tog inte många minuter att fylla ett papper och den hjälpte att ha tillhands. Oavsett är känslor känslor och sällan logiska. Är du verkligen säker var tydlig, låt henne inte tro hon har en chans att få tillbaka dig. Och var såklart säker på att det är detta du vill. Det är starkt att ta steget. Många uppmuntrar till att stanna och kämpa fast man är mer kompisar än ett kärlekspar. Verkar finnas två olika läger vad gäller detta. Det finns ett liv efter, men det är en lång resa. Kasta inte dig in i något nytt, det blir sällan bra och endast en filt som skyddar mot krisen du behöver ta dig igenom. Jag försökte den där varianten, det blev inte bra, först nu 2-3 år efteråt är jag riktigt redo för en relation igen. Lärt känna mig själv och blivit självständig. Står på egna ben. ”Enda vägen ut är igenom”.
Jag har varit i liknande sits. Mitt ex hade missbruk som han inte kunde sluta och det åt upp förhållandet inifrån. Han tyckte att det var bra medan jag led och bara kämpade på utan att tänka tills jag på något vis vaknade upp och kände att så här kan jag inte leva. Det blev en chock för honom. Omgivningen förstod inget eftersom jag inte ville förklara hans missbruk. I princip alla tyckte jag skulle stanna, kämpa och ordna mer hjälp. Men jag visste själv att jag uppnått punkten där inget mer kan göras. Jag har aldrig ångrat mitt beslut.
Bara du vet när du gjort allt och att du gett er en ärlig chans. Ger dig själv tid att reflektera. När du landat i ditt beslut rekommenderar jag samtalsstöd oavsett om ni ska fortsätta el gå isär.