Hej alla!
Jag tänker från och med idag kämpa för att inte höra av mig till mitt ex mer, alltså helt och hållet noll kontakt.
Tänkte att vi som behöver kan göra det tillsammans, vi kan stötta och peppa varann dag för dag. Hjälpa varann att bryta oss loss från vanor och beroende av kontakt.
Jag är 40 år, har barn men inte med mitt ex. Så för mig blir det helt noll kontakt.
Och ni som har barn tillsammans får kämpa med att bara ha kontakt gällande barnen, inget annat.
FINNS DET FLER SOM BEHÖVER GÖRA DETTA??
Och ni som har klarat er igenom att inte höra av er till ex får gärna skriva och ge oss råd och tips.
3 gillningar
Så bra att du klarat hela två månader.
Detta är inte första uppbrottet mellan mig och han, men jag hoppas att jag kan vara stark nog att få det till att bli det sista även om jag känslomässigt inte vill det.
Vi bröt upp i januari och har gått nån vecka utan kontakt ibland innan han har hört av sig, den veckan har varit väldigt kämpigt för mig att låta bli att messa eller ringa, men det har gått.
Vi har haft kontakt till och från sen januari och även träffats några gånger, men kände igår kväll att det får vara bra nu, jag måste ta mig själv bort från honom, känner att jag håller på att brytas ner annars av all osäkerhet om vart vi står. Jag mår verkligen inte bra av att ”sitta mellan två stolar” och inte veta vart jag har honom och hur det kommer att bli. Vi har har haft ett destruktivt förhållande i 4 år nu med måååånga uppbrott.
Jag har gjort som du, blockat honom på sociala medier, jag vill verkligen inte veta nånting om honom, har sagt till alla vänner som har honom på sociala medier att inte säga nånting till mig om vad han lägger ut, gör för ont att veta.
Vi bor tyvärr i en liten stad, vågar knappt gå ut och handla av rädsla att springa på honom, vet att jag kommer sakna honom ännu mer om jag ser honom.
Och jag är verkligen livrädd för att få höra något om honom eller det värsta att få höra att han träffat någon, är tyvärr en smäll man kommer att få ta så småningom, går inte skydda sig från det.
Men nu ska jag kämpa med att bryta kontakten helt.
Det som är värst tycker jag och som jag kände dom gångerna det har gått en vecka utan kontakt är den enorma tomheten, från att ha haft nästan daglig kontakt i 4 år till ingen kontakt alls är tufft, man förlorar en vän samtidigt.
Och man blir på sätt och vis beroende av bekräftelsen det ger när det plinga i mobilen och man får ett hjärta eller pussmun, det är nog det beroendet jag behöver ta mig ur, beroendet av bekräftelse från honom.
Och jag tycker att dom första dagarna är dom lättaste att inte höra av sig, då är man på nåt sätt taggad för det men ju fler dagar det går ju tommare blir det och saknaden ökar, och paniktankar börjar även komma, tankar som: det är verkligen på riktigt nu, det kommer aldrig mer bli vi, vi kommer aldrig höras av mer, mm.
Men jag ska göra allt jag kan för att klara detta, ta mig igenom ångest, panikkänslor, impulsen av att skriva lr ringa, saknaden och allt var det innebär med att bryta.
Så:
Dag: 1 för mig 
1 gillning
Och där sprang jag på honom i affären 
fy fan! Jag får börja åka och handla i grannkommun!! Fan för stresspåslaget som blir av att bara gå utanför dörren! Hur kan en endaste människa ha sån stor makt över ens känslor?! Förstår inte!!!
Det där med svart hål känner jag igen, vidrig känsla.
Jag läste din historia och känner så väl igen mig i allt du skriver! Bor ni också i en mindre stad?
Som sagt så är inte detta första uppbrottet och jag har vid varje uppbrott mått sjukt dåligt, får kraftig ångest, hög puls hela tiden, kan inte äta, kan inte träffa någon för jag är inte mentalt närvarande, blir bara jobbigt att försöka fokusera på vad personen pratar om, för han tar över alla mina tankar, han är hela min förbannade värld. Så jag vet vad som väntar mig nu med ångest, panik och saknad. Och det värsta när man börjar anklaga sig själv och romantiserar honom ist!! Man undrar varför psyket gör så?! Varför kan den inte utsöndra nån slags styrka istället och hjälpa en att tänka klart?!
Men jag måste göra ännu ett försök att ta mig igenom krisen!!
Har han inte hört av sig till dig en enda gång efter att ni gjort upp det praktiska??
Det är samma med mitt ex, tränar mycket och har större socialt nätverk än vad jag har, jag har inte ens någon hobby lr fritidsintresse, önskar att jag hade det, att det fanns nåt att lägga sin lediga tid på, något som känns lite kul iaf.
Hur har du tagit dig igenom helgerna hittills?
Jag har också skrivit upp alla hans mindre bra sidor och situationer där han sårat mig… hjälper inte! Saknar dom bra stunderna så mycket ändå:/
Tack så jättemycket, har inte sett den sidan.
Jag får försöka göra som du, promenera. Poddar lyssnar jag mycket på. Sen har jag mina barn varannan vecka, dom är förvisso tonåringar nu och inte så sugna på att hänga med mig, men vi spelar nåt spel varje helg, äter gott och ser en film ihop iaf.
Jag har vänner men två som står mig riktigt nära och är toppen på att stötta. Tyvärr är det jag som stänger in mig själv nu.
2 gillningar
Är uppe i min första vecka nu utan kontakt med exet. Förstår ibland inte hur man lyckas överleva dagarna med denna panik i kroppen.
Gör allt i min makt för att undvika kontakt. Bor i en liten stad men tråkigt nog bor exet här med ungefär 1 km bort. Handlar på andra butiker, tagit bort social media och allt som någonsin kan påminna om exet har raderats från mitt liv. Men någon dag så kommer ju käft smällen komma antar jag.
1 gillning
Vet inte hur jag kan överleva en vecka utan kontakt med X efter 20 års förhållande, blev lämnad , bor själv med vår ungdom sen två månader…
Vill vara vän men ”stängt ” av hans kommentarer på X sida i fb när det ploppar opp.
Otroligt ledsamt att höra Gittan1, jag beklagar.
Tiden läcker alla sår säger dom och jag antar att man får leva på det hoppet.
Vi får ta en dag i taget och förhoppningsvis så kommer vi vidare inom sinom tid.
1 gillning