Jag har lämnat två förhållanden, och båda gångerna berodde det på att mina ex hade börjat behandla mig på sätt som gjorde att jag mådde väldigt dåligt i förhållandet.
Och båda gångerna har jag mått bättre efter förhållandr än i det, även om uppbrotten lett till mycket smärta, saknad och inte minst självtvivel också. För båda gångerna har jag fortfarande haft känslor kvar, och även nu - snart ett år efter mitt senaste uppbrott - älskar en del av mig fortfarande honom.
Men jag älskar mig själv mest, och livet är för kort för att må dåligt pga någon annan
Jag är på väg ur ett 23 år långt förhållande just nu, tre barn. Vi fungerar ihop praktiskt men har sedan flera år tappat gnistan och kärleken till varandra. Svårt att lämna ändå, ville så gärna att vi alltid skulle känna som vi gjorde i början, men man förändras, livet förändras. Jag vill ha kärlek och närhet i mitt liv och det kanske vi båda kan få på var sitt håll, någon gång.
Mår du bra där du är nu i ditt liv?
Vill du ha det så i framtiden?
@Ensam5 Var ni helt på samma våglängd, visste båda att förälskelsen inte skulle komma tillbaka? Inget drama, ingen som ångrade sig halvvägs?
Jag mår inte alls bra, vet varken ut eller in. En del av mig hoppas att exet ska förstå vilken skada han åsamkat och vilja förändras. En annan del tycker bara att det är patetiskt önsketänkande som inte hjälper mig alls. Jag vill inte vara singel, men kan inte alls tänka mig att ens prova dejta. Jag är fortfarande djupt nere i hålet.
@onedaymore Men tror du att du kommer hitta kärlek igen? Eller gör du helt enkelt avkall på den till fördel för din hälsa?
Jag vet faktiskt inte.
Igår skrev jag följande i min egen tråd, vilket kanske inte ser så hoppfullt ut:
"Sen om det blir något förhållande eller kärlek framöver? Jag vet faktiskt inte. Jag är rädd för att återigen hamna som den eviga förloraren i en relation, och trots ensamheten känner jag en nästan berusande lycka och energikick över att för första gången behålla all tid, livsglädje och energi för mig själv och endast mig själv. Tidigare var det alltid någon “¤%#¤” som sög den ur mig för egen vinning.
Jag skulle nog hellre pröva lyckan med en vampyr än en ny man nästa gång, ärligt talat. Det skulle lämna mer blod kvar"
Men även med det sagt kan fortfarande mycket hända framöver, och jag ser det som troligast att jag framöver kommer att samla ihop energi och mod och försöka igen.
Men det viktiga för mig är inte att ha bråttom, utan att tillåta mig själv att välja ensamheten när det gagnar mig bäst. Om jag väljer ett förhållande igen framöver ska det baseras på en innerlig vilja och önskan, inte pga rädsla för ensamhet eller stressen över att vara den enda singeln i ett samhälle som förespråkar en tvåsamhetsnorm. Så just nu är helt enkelt mitt välbefinnande högsta prion, och i skrivandets stund baseras det välbefinnandet på att få rå om mig själv. Och enbart mig själv.
Det var ett år sedan jag tog upp att något måste förändras. Jag kände mig ensam i vår relation. Fick ingen respons.
Vi har kämpat hela våren med att överhuvudtaget kunna prata om våra känslor. Jag ville försöka förändra och prova på nytt och han visste inte, vågade kanske inte säga att han inte ville. I juni kände jag att då är det nog färdigt, då finns ingen framtid för oss för avståndstagandet från hans sida fick mig bara att må dåligt. Vi bestämde oss men har inte påbörjat separationen ännu.
Mycket jobbigt ligger framför oss nu. Känns så overkligt! Jag kan ändå se på honom och undra om det inte hade gått att göra något mer. Men vi är överens. Det är väl så här det måste bli, sammanflätade liv via barnen men på olika håll.
Jag vill hellre hitta kärlek igen någon gång, känna den där underbara känslan, även om det kan leda till sorg om det tar slut. Livet förändras, går upp ibland och ner ibland och det vill jag uppleva, då känns det att jag lever. Har levt länge i ingenting på känslofronten och det får mig att försvinna.
Jag håller just nu på att separera efter 20 år tillsammans. Dock har senaste året inte varit så mkt tillsammans, och senaste halvåret har vi bott isär ‘på prov’ och nu ville han fullfölja seperationen. Han har, för 4 år sen, varit micro-otrogen, inte särskilt intensivt, vid ett tillfälle på mobilen med en förre detta arb kamrat. Då var jag i en utmattning och sveket tog VÄLDIGT hårt när jag uppdagade detta. Efter det har vi aldrig riktigt återhämtat oss och jag själv anser att han fastnat i ‘40-årskris’ som varat sedan ca 4,5 år tillbaka.
Han verkar inte komma ur den och vi har som sagt kämpat, men han säger att känslorna inte längre räcker hela vägen och att han vill leva ensam. Vi har 2 barn tillsammans som fr o m 2 veckor ska börja bo i 2 olika hem.
Vi har ansökt om skilsmässa, jag bor kvar i huset.
Jag mår skit, han med…
Det känns som jag sörjer någon som inte finns kvar, men någon annan har bordat min mans kropp och jag saknar dem vi var, den han var, nåt fruktansvärt.
Har väldigt svårt att komma över detta faktum då skilsmässa inte funnits på kartan för någon av oss…
Jag känner igen det där. Och många fler med oss, säkert. Den man avslutar en relation med är inte samma person som man en gång inledde en relation med. Den man älskar finns inte kvar, och det är omöjligt att bygga en framtid med någon som inte existerar. Det enda man kan göra är att sörja det som fanns
Ja, och även att man förstår att det inte går att bygga vidare på det som är nu, så är det så fruktansvärt svårt att acceptera, vi var ju så bra. Varför kan han inte bara bli sig själv igen, även att hjärnan fattar att gå bakåt inte är ett alternativ, så är hjärtat så långt ifrån att förstå. Som lämnad står man kvar med sååå många frågor också, och han verkar själv inte ha nåt svar på dem…
Jag håller med om att det är svårt, så tungt att bryta upp och vända upp och ner på barnens liv och det egna. Men att stanna kvar i något som inte är bra är nog ännu värre. Vi hittade liksom ingen ljusning tillsammans.
Jag vill glädjas åt det fina vi har haft och gå vidare innan det blir något fult, för det är jag rädd för att det kan bli, som många här vittnar om. Nu mår jag hyfsat bra, innan vi tar tag i separationen på riktigt. Sedan kommer nog många nedslagna dagar men jag vet att det blir bättre. Det måste vi tro!
Tack så mycket för alla kloka ord!
Den röda tråden hos alla verkar vara hur otroligt tungt allt är, och så har jag också känt de senaste månaderna. Att det är svårt att ta sig för något, nästintill omöjligt att ta initiativ till något, hitta energi.
Men jag tvingade mig själv till att sträcka ut handen till slut, och har varit på två fikor senaste veckan. Det låter kanske fjuttigt, men det är stort för mig. Har i det närmaste känt mig paralyserad och isolerad.
Tankarna börjar också samla sig, få ett fokus som helt saknats sedan jag flyttade ut. Jag har inga egna barn att ta hänsyn till, som gör allt så mycket mer komplicerat. Men i gengäld är jag då alldeles ensam i världen.
Ja, usch, jag fasar för veckorna jag blir ensam i huset. Att åka ifrån huset varannan vecka var en helt annan sak… Nu blir det supertomt utan barnen. Men nu börjar paniken komma i att man plötsligt inte har någon insyn i hans liv heller, ingen ‘rätt’ till att lägga sig i hans förehavanden. Det skapar ju en ofrivillig svartsjuka och oro som jag inte gillar, iaf hos mig…
Just att man är den lämnade…
Jag är mitt upp i en separation från en destruktiv relation. Det är jag som lämnar eftersom jag mår både fysiskt och psykiskt dåligt av min blivande exman. Jag var nära att bryta ihop, och det vill jag inte ge mina barn. Min historia finns att läsa under ”Skiljas från någon som inte mår bra”.
Att ta steget att lämna har varit oändligt svårt, men nödvändigt för mig. Har behövt hämta mycket styrka från olika håll, och behövde vara mentalt redo själv. Även om jag är den som lämnar har jag oändligt mycket oro, och det gäller främst hur han ska bete sig med barnen när jag inte är med. Men jag försöker ha is i magen, släppa lite kontroll och samtidigt ha bra kontakter och skaffa mig nödvändig kunskap för att det ska bli så bra som möjligt ur barnens synpunkt.
Hur känns det att vara ifrån varannan vecka?
Vi funderar på att skaffa en lägenhet, om det går, och börja så tills jag hittar ett långsiktigt boende. Kanske bra för barnen också att börja så?
Tanken på att vara ensam i en lägenhet lockar inte direkt.
Det var tufft, men kändes mer som att ‘jobba borta’. Vi skaffade en etta för att se hur det kändes. Mest var det för att han helt enkelt inte fungerade tillsammans längre, tyckte vi alltid var irriterade på varandra, vilket stämde. Dock kom ju mkt av min frustration från hela hans sätt att vara och bete sig, plus att jag kände mig utfryst och oälskad. Han tänkte att detta skulle få honom att inse det viktiga i oss igen och känna saknad, men han blev än mer isolerad och kände till slut att han bara ville fokusera på sig själv, jobbet och barnen.
Så nu, just denna veckan bor vi i huset båda två och plockar ur ettan, inför att han flyttar till en 4:a nästa vecka…vilket är jobbigt, för jag retar mig på honom samtidigt som jag suktar efter hans närhet, hans hud, mun, händer och doft… Väldigt frustrerande…
Barnen tog det hårdast när vi sa att vi skulle prova att bo isär, nu när vi sa att vi ska separera tog de det ok förmodligen tack vare att de vant sig långsamt vid att vara med bara en av oss.
Jag fasar mer för att vara ensam i huset än i lägenheten, sova själv i vårat gemensamma hem. Saknaden… Han börjar ju om på nytt ställe, jag står kvar i samma grotta, samtidigt som det är skönt att få sörja hemma där jag har mer saker att ta mig för.
Jag förstår, det är ju en massiv skillnad i våra situationer. Jag känner att vi har hamnat i stora påfrestningar, och en av oss har klarat det sämre. Har jag velat hämta kraft ur honom och kämpa tillsammans och dela bördan, så har han vänt allt inåt och fastnat i en utmattningsdepression el livskris, eller både och…
Min f.d. fru valde att tvinga fram skiljsmässa efter 11 års förhållande och 7 års äktenskap pga. att jag inte kunde leva upp till hennes krav/ideal och syn på livet samt effekterna av min depression som främst varit trötthet och ångest. Det ska dock tilläggas att hon under många år både psykiskt och fysiskt misshandlat mig så depressionen är enligt både terapeut och läkare sannolikt direkt orsakat av det destruktiva förhållandet.
Och som sagt, trots att hon behandlat mig illa så var det inte jag dom ville skiljas men idag är jag ändå på något absurt vis tacksam att hon genomdrev det hela eftersom jag nog aldrig hade kunnat börja må bra under hennes förtryck och dominans. Just nu pågår umgängestvist kring våra två barn (4 och 6 år gamla) och hon har visat sig vara en värre narcissist än jag någonsin kunde anat.
Håller tummarna för att vårdnadstvisten leder till det bästa för barnen! (tyvärr är inte förväntningarna så höga)
Skicka PM om du vill har tips eller ventilera mer om vårdnadstvister mm.
Känner också igen mig… han är ju inte den jag trodde och det är väl det jag sörjer? Men jag saknar oss även om vi fortfarande bor ihop ( vilket är fruktansvärt) . Vågar knappt andas … för säger jag något fel då drar han är ifrån. Han har ingen respekt eller känslor kvar för mig… Ändrade status på fb till singel fast vi både bor ihop och fortfarande är gifta ett par månader till… så antar att han är på jakt att hitta någon ny för att trösta sig med… funderar starkt att göra samma sak… kanske det jag behöver?
Jag lämnade efter 12 bra år. Vi hade med tiden blivit mer vänner och ingen attraktion fanns kvar från min sida. Jag valde att lämna för att bevara vår vänskap, den som fanns långt innan vi blev ett par. Vi har hjälpt varandra genom skilsmässan, peppat då den andre haft det jobbigt. Vi är idag efter 2 år fortfarande de bästa vänner. Vi har båda inlett nya förhållanden och är ärligt glada och önskar varandra all lycka med den nya kärleken. Jag tror det var rätt beslut att lämna “i tid” innan vi hann gå varandra på nerverna eller att någon form av otrohet skulle förstört. Han är min bästa vän och en människa jag är otroligt rädd om, något som kanske bleknar med tiden men så är det iaf idag.
