Ni som blivit lämnade, hur lång tid tog det för er att acceptera och kunna gå vidare?

Tycker att du gjorde helt rätt beslut, och ett klockrent svar.
Att hon sedan blir sur visar hennes oförstående.

Vi gjorde vissa saker tillsammans när vi fortfarande levde under samma tak, var oerhört svår. Inte så sällan rann mina tårar och även om jag höll fasaden upp så såg min son igenom den. Något som gjorde honom än mer kluven i hela situationen.

Jag tror absolut på en god relation, men jag tror inte man kan stressa fram och skapa en god relation direkt. Jag tror att båda behöver landa in framför allt den som har blivit lämnad. Dvs du @Drake , jag, @ulansnosan mfl. Det vore väl konstigt om man kunde umgås som bästa vänner när man bara någon, några veckor tidigare var ett kärlekspar.

Att tro att jag enbart skall se en vän när jag öppnar ögonen och tittar på min fru (X) och ingenting mer direkt efter att man skall skilja sig vore väl en utopi. Jag såg ju min fru framför mig (vän förvisso) men framförallt min älskade fru så fort jag såg henne.
Nu är det lite annorlunda, det är inte riktigt samma känsla, men fortfarande en känsla.

Mitt råd är väl precis som du själv skrivit att minimera kontakten, bibehåll en god ton, sträva efter att ha en god relation då hon är mor till dina barn. Men det kan man göra även med liten kontakt. Alltid se till att göra din del rätt. Distansera för att skapa fotfäste åt dig själv. När det börjar komma ja då kan man väl fundera på vänskapsdelen, att göra saker tillsammans etc. Men stressa inte fram det.

3 gillningar

Åh, förstår precis dina tanker, upplever samma sak!

Ha ha, mitt x verkar inte se världen i svartvitt utan en velighetens grå sörja som man sakta drunknar i. Han är lugn o trevlig och tycker det är ”tråkigt” att jag är så ledsen. Han blir irriterad o besvärad först när jag hamnar i ett läge där jag försöker få svar på vad fan som gick fel.

2 gillningar

Nja, han är svår nöt att knäcka, han är extremt anpassningsbar, social, aktiv (eller rastlös) o är sällan nöjd. Samtidigt lugn, trygg (trodde jag men jag kände mig trygg med honom). Det var en sv de första sakerna han sa när krisen påbörjandes i maj. ”Jag har allt men är ändå inte nöjd”. Då visste jag inte att det betydde att han inte älskade mig längre. Här har vi omatchningen. Han kan upprätthålla en fasad fast hans inre känner en helt annan sak, han kan använda de största orden som ”jag älskar dig” utan mena dem. Han kan ljuga obehindrat och han har haft en fling med en kollega (2013) som jag upptäckte innan den hann börja. Han bygger sina kvinnorelationer som den ofarliga kompisen som lyssnar till dina problem. Sen OJ, vi blev visst förälskade i varandra…så konstigt. Han är en mästare i vissa härskartekniker men verkar inte vara helt medveten om det själv, mer präglat omedvetet. Han kan lägga locket på o inte snacka om konflikter, vilket nu resulterar i skilsmässa. De senaste 2 åren var fantastiskt bra, jobb, barn, hus, fritid, samliv, vänner, familj. allt lirade. Vänner utifrån blir uppriktigt förvånade när jag berättar vad som hänt ”vad är det du säger, ni är ju ett föredöme för hur en relation sla vara”. O då blir jag än mer frustrerad, jag håller ju med dem. Min snart exman gör det uppenbart inte men kan inte riktigt förklara varför. ”Nu är det så här typ”. Ska bli intressant o se vem hans tjejkompisar (väldigt många kvinnliga arbetskollegor som han hänger med nu) som blir hans nya ”oj, vi blev visst kära”. Om han inte redan är det…Den bästa förklaringen jag har är att han är uttråkad, saknar förälskelsen, fyller 40 om 1 månad och har brottats med tankar som ”var det här allt” en längre tid. Jag däremot är 100% medveten om att: ja, det här är allt o allt vi gör det till o det är allt jag velat ha. Nu blir det en annan resa för mig…otippat. Nej, han spelar inte speciellt mkt dataspel. Ser dock när jag skriver vart problemen u vår relation ligger. Skadad tillit (hoa mig) o en opåltiglhet i hans agerande ”säger det som han tror/vet andra vill höra men utttycker sällan vad han känner”.

8 gillningar

Well, nu var det dax för revolt mot alla han upplever sig ha anpassat sig till genom åren och det blev jag som fick ta smällen för hans obearbetade frigörelse. Eller så kan man vara lite mer oförstående och hävda att han är en omogen egoistisk jävla skithög som investerat i familj, barn o familjeliv, sedan fegar ur när det kändes lite trist. Han är ingen kuvad man, han är bara inte vuxen än.

5 gillningar

Och min man var inte lojal, han var den som var otrogen, han var den som ljög, han var den som svek.

2 gillningar

@ulansnosan mycket du skriver känner jag igen mig i. Folk såg alltid oss som ett föredöme, mitt ex var alltid så trevlig och charmig mot allt och alla men rastlös och hade konstiga synsätt (i mitt tyckek) och åsikter. Han vill va fri men ändå att jag ska vara hans trygga punkt. Funkar inte så :angry:

2 gillningar

@ulansnosan nu var du nästan spot on i beskrivningen av din Xman jämfört mitt X nya man, som hans ex beskriver honom till mig!!

Förutom att hon hade surnat rejält på hur själviskt han betedde sig i deras relation.

Han har tydligen minst 3 Oj, jag är kanske kär? bakom sig.
Mitt ex har, som jag pratade med en gemensam bekant om igår, ett väldigt stort bekräftelsebehov.
Han hade, vilket jag iochförsig tror att han missuppfattat men vad vet man, upplevet att mitt X för ca 10 år sedan sökte så mycket bekräftelse hos honom att han var tvungen att ignorera henne?
Annars kunde de ha hamnat ungefär där hon är nu…

Jag kan bara konstatera att han nog har rätt i sak?
Hon skrev i det brev jag läst till sin nya att:

  • Detta har medfört X tokiga relationer. Men det skall jag berätta om senare, inte nu.

Så nu har två stycken som båda har sig själv som störta intressen och mer eller mindre tvångsmässigt söker nya relationer och bekräftelse för att öka sin självkänsla hittat varandra.

Mitt X, misstänker jag numer, är kär i känslan att vara kär.

Tungt iaf…

4 gillningar

Jaha, nu ska vi alltså fira nyår tillsammans också. Jag nämnde det för min man tidigare, då han ännu inte klämt ur sig att han tyckte det vore bäst om vi går skilda vägar. Då när jag trodde att vi skulle börja umgås för att försöka hitta tillbaka till varandra.

Vi träffades dagen innan julafton, åt mat och kunde ha det trevligt, något vi haft svårt med då vi hela tiden halkat in på jobbiga saker eller egentligen bara träffats på familjerådgivningen. Vi firade även julafton tillsammans med mina släktingar och det kändes precis som vanligt trots att jag i bakhuvudet tänkte på att han inte älskar mig och vill skilja sig. Efteråt när jag skjutsade hem min man fick jag en lång, hård kram och det märktes att han var ledsen. Det här var jättetrevligt sade han när han kramade mig. Det jag blir så ledsen över är ju att jag skulle vilja att vi börjar umgås så här för att se om vi kan hitta tillbaka. Det är ju det enda jag har velat hela tiden. Nu vet jag att vi efter nyår ska skilja oss, gå till banken osv.

Idag undrade han om det fortfarande var ok att han följde med och firade nyår. Vill du det frågade jag. Ja, det är klart att jag vill fira nyår med mina barn, våra vänner och dig (la han till där på slutet…). Egentligen borde jag säga nej, du har valt att lämna mig och det är min helg med barnen så du får hitta på något annat. Men jag känner mig så jävla taskig, och vill ju inget hellre än att han ska vilja fira med oss. Usch vad jobbigt allt är. Tänk om man kunde stänga av alla känslor och tycka att denna skilsmässa kan vara en nystart, en chans att hitta en man som kanske passar mig ännu bättre, som jag kan bli lycklig med. :thinking::cry:

3 gillningar

Känner igen situationen och känslorna… Firade också jul ihop ( mysigt) och det var så himla skönt att han sov i huset även om det var i dotterns underslaf. Och nu ska vi fira nyår ihop med barnen och gemensamma vänner. Hade inte hjärta att sparka ut honom från det…,
Häromdagen ramlade det in en festinbjudan till mig, från tidigare gemensamma vänner. Känns konstigt. Jag blir ledsen för hans skull. Och jag förstår inte varför jag får en klump i magen av det…

1 gillning

Kan sätta mig in i din situation, det gör så ont!

Jag har hamnat så långt ned i sorg över mitt spruckna äktenskap, sorg över att inte min man har känslor kvar för mig, sorg över att han efter 8 månaders velande, 3 månaders provseparation inte känner att han vill ge mig och vårt gemensamma liv en ny chans. Vi bråkar inte, vi har äntligen börjat prata med varandra om känslor, han tycker att jag är attraktiv, jag tycker att han är attraktiv, varför ska man inte kunna reparera och få tillbaka känslor då?

Vi startade provseparationen som ett par, vi skulle göra saker tillsammans men jag tyckte det blev alldeles för jobbigt. Saknade mina barn, livet och familjen något enormt och vår första träff kändes inte bra. Då fick jag panik och sa efter ett ett långt samtal att jag ville skiljas. DET VILLE JAG JU INTE MEN VILLE HA EN REAKTION, ETT BESLUT ÅT NÅGOT HÅLL. Han blev typ likgiltig och ja, sedan har han letat efter lägenhet och flyttade ut.

Vi har gått i familjerådgivning och sagt att vi behöver bryta för att kunna starta om. Jag griper efter varje halmstrå av hopp. Vi har haft ett antal trevliga träffar med barnen under julen, firade jul tillsammans och även nyår. Det känns som vanligt. Men jag väntar bara på att han ska ta tag i skilsmässan.

Han säger att han vill göra klart men det ändrar inte förutsättningarna att han vill skapa en bra relation med mig. Vi behöver hitta tillbaka till en vänskap som vi har tappat under resans gång. Annars skulle vi aldrig kunna hitta tillbaka.

Jag kan inte se ett liv utan min familj, vet vad ni alla tycker att jag ska göra. Vet vad jag borde göra, men är så otroligt rädd att släppa taget om hoppet. Vet vad min kurator sagt åt mig att göra. Känns som jag ska dö av sorg just nu. :unamused::cry:

2 gillningar

Om jag vågar så skulle jg vilja ge dig rådet att köpa/låna en liten bok av Lena Andersson som hon vann Augustpriset för 2014 (tror jag, iaf så var det det just det för mig så olycksaliga året som jag upptäckte den) och boken heter “Egenmäktigt förfarande” och handlar om Ester (och Hugo) och hennes aldrig sinande kärlek och inte minst om hennes outsinliga hopp…

Aldrig har jag sett begreppet hopp beskrivas så klockrent och träffande. Före sista maj 2014 så var hoppet ett extremt positivt begrepp för mig. Mycket beroende på att jag aldrig egentligen haft anledning att tänka igenom vad det betydde. Jag var uppväxt med talesättet att “hoppet är det sista som lämna människan”, som om hoppet vore en odelad gudagåva till människan.

På många sätt så är ju hopp positivt, det tycker jag fortfarande men det var bara det att jag aldrig någonsin tidigare tänkt igenom hur extremt negativt det också kan vara för en människa. Hur det kan förlänga plågan och sorgen närmast i det oändliga. Hur det kan leva på ingenting, frodas och växa till av ingenting verkligt, hur tankar och drömmar/önskningar kan göda hoppet och hur det kan växa och parasitera på sin värd oavsett vad motparten tar sig till, eller inte tar sig till.

Hoppet är en säregen och tveeggad företeelse… läs boken och du kommer att få både en ahaa-upplevelse och förmodligen en tankeställare som kan hjälpa dig lite på traven där mitt bland alla dina outsinliga förhoppningar.

:purple_heart:

7 gillningar

Jag känner alla känslor med sig @Jejo Jag var precis där du är några veckor innan jul (du kanske minns inlägget “denna gråt”) Sorgen var som en filt gjord av bly, sorgen sprängde, vällde ut och bara kom. Jag tänkte att om andra dött av brustet hjärta så gör jag nog det med nu. Den okontrollerbara gråten som tar över ens väsen. Konstigt nog, nu är tsunamivågen över för denna gången, 1 månad senare, massor har hänt och nu har ett förakt infunnit sig (ja, jag vet att det är samma känslor som byter skepnad) men betraktar ändå fascinerat hur processen fortsätter framåt och att hjärtat inte slutade slå. Att tankarna på någon annan inte känns HELT förlamande orimlig där i framtiden någonstans. Att jag kanske kommer att läka och stå starkare även om det kommer ta tid. Det kommer du också, är övertygad. Kolgruvan finns där när vi måste men börjar se den som ett hål att bryta ihop i för att sedan lämna den sakta men säkert för livet ovan mark igen.

4 gillningar

Tack för dina ord! Hatar det här verkligen. Kan inte, vill inte men måste ju så småningom bara acceptera men just nu tror jag att jag ska dö av brustet hjärta då, precis som du skrev. Nu är iaf fall detta vedervärdiga jullov över och jag ska få börja jobba. :+1:Alltid något.

3 gillningar

Vill bara säga att du är inte ensam!! Känner så igen mig i sorgen över den förlorade familjen, det obegripliga i att inte vilja kämpa för att hitta tillbaka när man ändå haft det bra…
Ledigheten gör ju att man har tid att tänka och fundera- nödvändigt för att komma vidare men också plågsamt.
Efter en veckas+helg mycket intensivt jobb börjar jag komma upp från botten på den där jädra gruvan igen.
Hoppas att du också kan bli hjälpt av att vardagen kommer tillbaka. Om inte annat så tycker jag ändå att man blir stärkt av att läsa här? De flesta tycker att det blir bättre så småningom… Vi får lita på det!:heart:

4 gillningar

Tack Kattis! Ja, det hjälper att läsa här och att skriva faktiskt. Man är definitivt inte ensam. :heart:

3 gillningar

Fattar inte, var det inte hon som valde och drev skilsmässan?, begriper inte varför hon/ de beter sej som de gör då?

2 gillningar

Känner igen detta.
Upplever att mitt ex nu när jag bara håller han på avstånd och inte längre finns där med all service som ”kossan i båset” inte riktigt vet hur han ska hantera situationen.
Då kommer massa annat strunt, vilket jag inte bemöter, i det får han vara.
Och jag mår absolut bäst.
Han tror att han är jordens medelpunkt för mej fortfarande…rent enfaldigt, medans han springer omkring med sin nya som han bedrog mej med.
Hur korkat som helst.
Det är en bit kvar på denna resa, men jag har kommit en bra bit på väg.

7 gillningar

Är i en liknande situation. Kärlek finns men det går inte just nu. Tycker det du skriver om att bryta för att kunna starta om låter förnuftigt. Om man levt i en relation som inta vart bra trots att känslorna finns så är det nog det bästa. Jag har en vän vars man var missbrukare samt otrogen i en lång period. Dom separerade men gick i terapi för att göra ett bra avslut. Han blev fri från sitt missbruk och dom hittade tillbaka till varandra. I dag flera år senare har dom en mycket bättre relation än vad dom någonsin har haft. I bland kanske kriser stärker en och en stark person har oftast en lyckligare relation.
KRAM

3 gillningar