Samma här, bävar, går inte att rusta sig för. Fy fan. Tänker på dig ikväll, kram
1 gillning
Jo, och jag tycker de flesta är bra på att ta den. Kanske yrkesskada ( sjukvården) där man dagligen pratar om andras innersta tankar och problem, men jag har svårt för falsk yta.
Och när någon frågar berättar jag kort ich koncist och inte så känsloladdat. Ibland -ofta helt oväntat- slår känslorna dock till och jag börjar gråta vid frågan. Vilket inte heller varit något särskilt problem. Och jag har kommit lite närmare oväntade personer. Och lärt känna nya. Jag har snabbt pejlat in folk som har gått igenom skilsmässa och fått goda råd.
Framför den nakna sanningen alltså!!
7 gillningar
Ja jag gör detsamma faktiskt.
Som sagt om man inte är beredd på att höra svaret så skall man heller inte ställa frågan.
Men som du säger oftast möts man av förståelse.
Hur är det med dig idag?
1 gillning
Idag känns det rätt ok. Vi harvar runt och julfixar tillsammans men just idag känns det inte så farligt. Det är lite oberäkneligt upp och ner. Hur har ni det? Läste ditt inlägg imorse.
1 gillning
Ja det går lite upp och ner, känslan satt i länge idag.
Har känts ganska okej senaste veckorna som sagt. Eller iallafall fungerat, saknaden kommer i vågor men idag kändes det ordentligt.
Får se hur nästa vecka går, där har jag nog en viss ångest över.
2 gillningar
Förstår det, är du ledig eller jobbar du? Hoppas att ni får en fin dag imorgon!
1 gillning
Jag kanske…
Någon gång i framtiden. När jag släppt dessa känslor jag fortfarande har.
Jag har börjat se framåt om hur ett förhållande skulle se ut.
Helst någon som har barn. Varit gift, och inte vart den drivande personen i skilsmässan ungefär.
För om jag skulle träffa någon som har vart drivande så är jag fortfarande rädd att den personen skulle vara lika dan mot mig. Den som inte hotar mig med skilsmässa om den personen kört in i staketet tex. En stadig person som inte svänger allt för mycket för småsaker.
Men än är jag inte där, och än har det nästan gått ett år ännu.
4 gillningar
Kommer nog vara ledig men jobba lite omvartannat.
Känns som att försöka aktivera sig är det enda jag kan göra.
Själv då hur ser det ut för dig?
Tror också det är bra att hålls igång med olika saker. Ledighet avnjutes bäst i små doser…
Är ledig med barnen tom efter nyårshelgen, sen jobbar jag igen. Kan bli lite nervös av så lång ledighet men jag hoppas det går bra. Dagen har känts ok, det är nu när jag ska i säng som det känns så tomt och ojuligt. Barnen sover, maken sover i minstingens underkoj.
Godnatt och god jul!
2 gillningar
Nej precis, skulle man våga träffa någon som varit drivande i en skilsmässa? Tror inte heller det. Kommer nog aldrig våga lita på att någon kommer att stanna hos mig. Om inte giftemål och tre barn kunde hålla kvar min man så vad tusan ska göra det i framtiden?
4 gillningar
Varför har hon blivit så tror du? Att hon ältar och skickar hatbrev? Ångrar hon sig när du gått vidare?
1 gillning
Håller med dig helt, kan hålla en fasad och klara jobbet etc, men inombords känns det som jag när som skall krascha 
första julen nu som skild med barn, känns fruktansvärt 
1 gillning
@Jejo fy tusan vad starkt av dig att klara av det! Barnen måste vara en oerhörd drivkraft. Min räddning är att jag inte behöver se eller höra av exet alls.
1 gillning
Känns som rätt tråd idag. Igår en uppåtdag och idag en neråtdag. Och det var mitt eget “fel”…Vi (ex och jag) gav dottern ett par nya skridskor i julklapp och idag fick jag ett sms från mannen om jag vill komma och åka tillsammans för att se hur duktig hon är. Hon älskade skridskorna och de hade åkt ett par timmar under gårdagen. Jag säger ja för jag vill se henne åka och vet hur glad hon blir om jag kommer och kan göra saker ihop med både mamma/pappa. Problemet är att redan när jag kommer in i ishallen känner jag att det var fel beslut. Massa familjer med barn och så vi…till synes en mamma o pappa som åker skridskor med sin dotter. Inombords väller sorgen över mig, han älskar mig inte längre, vi håller på och skiljer oss, varför, varför älskar jag honom så förtvivlat, varför FÅR jag inte fortsätta älska honom på det sättet jag vill längre. Han umgås och pratar med lätthet om de praktiska sakerna som behöver göras (när jag tar upp det som behöver ordnas, ingen plan att börja fixa i och med huset under julledigheten här inte). Han kan utan problem åka tillsammans till Bauhaus och köpa nytt kakel och klinkers till badrummet som behöver fixas innan försäljning. Jag fick panik (efter att först ha sagt; ja, det går väl bra) och ändrar mig: nej, bättre du åker själv o fixar, orkar inte det just nu. Han svarar bara; ok. Vad ska han svara annars liksom, det gör bara så förbannat ONT. Han följer sedan med till huset för att mäta i badrummet och jag går ner och pratar om hur det känns FAST JAG VET att det är lönlöst. Tårarna börjar rinna, han blir besvärad och ber om ursäkt för att han orsakat detta. Jag klämmer ur mig hur besviken och lurad jag känner mig, hur han betygade sin kärlek, var kärleksfull och allt det jag älskade för att nästa dag gå in i tvivel kring sin kärlek och välja skilsmässa som enda utväg efter att inte ha tagit ETT initiativ till kommunikation kring åtgärder för att komma på banan igen. Det är för mig OFATTBART hur man kan ljuga för sig själv och trycka ner sina riktiga känslor så djupt att man lyckas upprätthålla en lycklig familj, Vad fan var det jag missade? Var det jag som ljög för mig själv om att relationen var så hela bra? Då har vi tillsammans lyckats lura omvärlden rätt bra när jag möts av idel fågelholkar när bekantskapskretsen nu i rasande takt får reda på hur det ligger till. Inser att enda botet till att hålla mig på banan och inte rasa ner i kolgruvan är minimal kontakt.
8 gillningar
@ulansnosan Ojoj…
Instämmer i din slutsats.
Det rådet fick jag också direkt här på forumet.
Men man måste prova själv
Utifrån sett är det verkligen en fin sak att göra att åka skridskor tillsammans med dottern.
För hennes skull kan man hoppas och jag tror nog att det verkligen blev ett bra minne.
Men det är givetvis så mycket lättare för den som lämnat. Busenkelt verkar det som i de flesta fall.
Verkar också som att vi lämnade har så ofattbart svårt att förstå att våra X inte egentligen bryr sig om oss längre.
De kan både det ena och det andra utan att det trycker över bröstet.
Jag har accepterat att vi inte är ett par på ett intellektuellt plan, men att se henne gör mig inget gott.
Det vrider om direkt.
Att träffas och påminnas är som att peta i såren.
Det skall man inte göra och det är sen gammalt! :-)=
Sen det här samtalet på slutet…
Nänä. Han är inte mottaglig. Du vill inte ge ammunition till fienden.
Skriv det i “SMS som vi inte skall skicka” istället!
3 gillningar
Tack @Skipper precis som du skriver. På ett intellektuellt plan VET jag allt detta och i synnerhet att sörja inför honom som öppen ridå har jag lovat mig själv så jävla många gånger att jag blir ofattbart trött på mig själv när jag drar igång…ska tänka på dina ord; ”gör det inte, det är sen gammalt” nästa gång 
. Skrev tom ett sms här på sidan idag men ÄNDÅ kom orden o srogen ur min mun en halvtimme senare. Endast av den anledningen att vi träffades och lekte lyckliga föräldrar. Eller ja, han är en lycklig förälder. Igår på min bra dag så gjorde jag något jag inte heller är mogen för men i stunden så ”nu jävlar ska jag börja data”. Reggade mig på Tinder, fy fan, jag har swipat bort säkert 500 bilder o hittar något att störa mig på (för mesig, för hård, för snäll, för ful, för snygg, för gammal, för ung, fel yrke, fel namn, fel bild (herregud vad tröttsamt med alla som flexar biceps på gymmet bilder eller bara en bild på en bar bringa med sexpack, ja ja, du har inte en bringa som en frukostflinga men ett ego större än moder jord själv) och skulle jag swipa höger skulle jag ändå inte ha så mycket att tillföra just nu. Hej, krossad 2 barnsmamma som gärna ältar sin just startade skilsmässa. Men nu har jag prövat och kommer aldrig hitta någon igen. Buhu buhu, ja, du hör ju 
6 gillningar
Hej @ulansnosan
Ja dagarna kan verkligen vara ömsom vin ömsom vatten.
Men vet du vad om du tänker tillbaka på starten av allt detta och dina första inlägg och läser dina egna inlägg som du gjort på senare tid. Vilken skillnad och vilken resa du gör inom dig. En smärtsam pissresa absolut, men läser du dina ord som du skriver, vilken styrka du har!
Från att alla dagar i början var ett rent helvete, till att nu faktiskt känna att en dag var nog faktiskt kanska okej.
Förstår din känsla av att vilja kunna umgås för barnens skull. Skapa minnen för dem. Men som du själv skriver så är ju frågan om du verkligen är redo för det?
Jag tycker att det är beundransvärt att vilja hålla en god relation till en person som utsätter dig för denna smärta.
Jag gör det också, då jag tror att det är det bästa för barnen.
Men en god relation behöver ju inte betyda att man måste umgås ”som vänner” nu, det kanske kan bli aktuellt senare?
Först och främst måste du komma i första hand, i all prioriterad verksamhet.
Mår du bra kommer dina fina barn må bra.
Dom känner ändå av när det inte står rätt till, så att spela teater för att upprätthålla en fasad kommer nog inte hjälpa.
Svårigheten är ju att hålla den där minimala kontakten, särskilt när man har barn. Jag och M (X) träffas i samband med överlämningen, men i övrigt är det väldigt liten kontakt, skickar hon ett SMS så är jag väldigt kortfattad tillbaka.
Det som ät det positiva är att du bearbetar alla händelser hela tiden, alla jobbiga och omöjliga situationer, där du samtidigt hela tiden får direkt feedback på att du faktiskt överlever, trots all smärta, trots all sorg.
Tittar man tillbaka ser man även att du inte bara överlever, du är enormt handlingskraftig.
-Vem var det som skötte alla praktiska saker?
-Vem är det som konstant tar hand om din son och dotter?
-Vem är det som hela tiden går till jobbet, ser till att allt fungerar?
Jo alla dessa saker är du!
Du överlever inte, du lever, du agerar!
Ja mycket, om inte allt känns tungt och oöverstigligt just nu. Men den som fortfarande kämpar på trots allt detta är du!
Det här är vårat stålbad, där vi genom denna smärtsamma process, härdas, förfinas för att på andra sidan komma stärkande ur elden.
Du kommer att glimra, och lysa upp mörkret.
Vem vill inte träffa en handlingskraftig, stark, intelligent, vacker, varm kvinna som är mor till två barn?
En person som vet vad det innebär att älska, som vet vad det innebär att sörja, som vet vad det innebär att finna styrkan inom sig och finnas för andra.
Men allt har sin tid, nu är tiden för din del självfokus.
Om det innebär att minimera kontakten med X, då är det så.
Ta hand om dig, tänker på dig.
Kram!
14 gillningar
Finner inga ord @Martor Så fint och det värmer oxh styrker mig i varenda ord du skriver, TACK! 
️
2 gillningar
Känner igen mig mkt i det du skriver. Går igenom skillsmässa nu och firade julen hos mina föräldrar. Bjöd in xhustrun för “barnens skull” eftersom det det första julen som skilda. Det var fruktansvärt…inte för barnen men för mig, det är hennes beslut i att vi skall skilja oss, jag vill ju inte och att då fira jul ihop kändes bara makabert.
Hon har sedan frågat om vi skall åka skridskor ihop alla fyra för barnens skull, jag fick svara “Det klarar jag inte, naturligtvis vill jag att barnen skall ha det bra men i nuläget mår jag bara så enormt dåligt av att umgås ihop”. Hon blev sur men vad ska jag göra, hur mkt kan man pressa sig själv?
Känns som att den enda vägen till att själv gå vidare är att ha minimal kontakt, vilket innebär att barnen inte kommer träffa oss tillsammans vilket även det är dåligt, men i nuläget mår jag så dåligt själv av att träffas och upprätthålla en fasad bara…
Någon med likartad situation eller råd i detta? 
5 gillningar