Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Nej

nej nej nek nej nej nej

Men det låter lite som att ni faktiskt vill olika saker? Har du pressat honom för att du vill köpa hus och skaffa fler barn så är det väl för att… du vill bo i hus och få fler barn? Men han vill inte det?

Kära Diana.

Ni har haft ett stormigt förhållande.

Du blev oplanerat gravid.
Han ville att du skulle göra abort då han var osäker på om ert förhålkande var tillräckligt starkt. Du har s a s påtvingat honom ett oönskat fadersskap.

Du ville ha hus och fler barn men det ville inte han.

Jag är ledsen, det räcker inte med att du vill ge relationen en ärlig chans. Ska det fungera måste båda vilja lika mycket. Utifrån vad du skriver känns det som du hela tiden har velat mer än honom.

Det ser rätt mörkt ut för er som par.

1 gillning

För mig låter det mer som att han aldrig varit mer än halvvägs engagerad i er relation. Att du hela tiden velat ha mer än honom och att han drar sig undan. Med tanke på att ni varit ihop i 10 år och gifta i fem så är det ju ingen ny relation där en sådan sak kan tänkas ändras med tiden. Jag tror att om ni fortsätter ihop nu så får du kallt räkna med att så kommer det att bli, du kommer alltid att vilja ha mer än han ger dig och han kommer aldrig vilja ge dig det fullt ut. Du kommer att få tigga och anpassa dig. Visst är det inte rätt att pressa honom till ngt han inte vill, men när ni egentligen inte vill samma saker, är det rätt väg för dig att sluta be om det du vill ha? Är det så du vill ha livet, med att dina önskemål om att han ska investera i er relation ses som krav och orimlig press som du får lägga av med om han ska stanna?

Ja, jag är totalt färgad av min egen situation och egen relation i dessa yttranden så det får du ta med i beräkningen när du läser det.

Ok då. Har han sagt det själv och pratat om det på eget initiativ, att han vill dessa saker. Eller har han nickat instämmande när du tagit upp det? Om han nu är så sugen på syskon och hus, vad har han för argument till att ni ska vänta?

…han ville du skulle göra abort för att han kände att er relation inte var tillräckligt stark skriver du.

…ofrivillig far.

Att skaffa barn ska vara ett gemensamt beslut.
Var det ett gemensamt beslut?

Förstår att ni har en brokig historia, men han verkar ju ha gått med på familjerådgivning, även om han uttrycker att det kanske inte kommer ändra läget.
Att gå till familjerådgivningen kan ju antingen hjälpa till så att man kan hitta tillbaks till varandra, eller att man tydligare får klart för sig att relationen inte kommer att hålla, och vidare sedan få ett värdigt avslut för barnens skull. Jag tänker att hur som helst är det ju bra att ni kan gå på samtal ihop, för att reda ut er situation, men att du får vara förberedd på att det kan ta slut.

Ska man få en relation att hålla måste båda vilja innerst inne och båda måste också vara beredda på att satsa på relationen och jobba med den helhjärtat. Annars är det tyvärr väldigt svårt.

1 gillning

Hej @Diana

Ditt eget recept på att ha kvar ert partnerskap var att DU måste ändra på ditt beteende nu, du har själv upptäckt detta.

Jag tror inte att detta hjälper, du är " under galgen " kan man säga, ska man ändra sitt beteende och få partnern att se och uppleva detta så behöver man tid, får intrycket att din ändring kom nu i december.

Tråkigt för dig, men att åka bort 2-3 dagar å hoppas på att han fått space och ändrar sig är att hoppas för mycket.
Din förändring till det bättre måste han få uppleva över tid, typ 2- 3 månader framöver, inte som nu att du tror på nått form av avgörande efter vecka eller så.

Jag tänker att fokus är mycket på din man, förstår att du går och funderar på honom och hans känslor…

Mitt råd är att verkligen leva som du tänker att du vill leva i en relation. Ha fokus på dig själv, att du är och lever som du tror på. Om han upplever att du ”jagar” honom eller hans svar, kan det upplevas pressande.

Lycka till!!

Klassisk “feil”, da har dere null tid til å pleie parforholdet. Ut ifra det du har skrevet om hvordan mannen din reagerte på graviditeten og annet du har presset ham til, så er alenetid uten barnet en forutsetning for at dere skal finne tilbake til hverandre som par, mener jeg.

2 gillningar

Jeg tenker at det å ha en kveld og natt sammen uten barn kan være godt for dere. Du skrev at du ikke ville forlate datteren din, det er sunt både for henne og deg å være litt fra hverandre. Har du noen som datteren er trygg med og som kan passe henne mer enn et par timer? Kanskje starte der dersom hun aldri har vært borte fra deg? Har hun besteforeldre eller en god venn hun kan være med? Det er viktig at du viser henne at det er stas å være på besøk uten deg, så hun ikke opplever at hun blir satt bort.
Personlig tenker jeg at mye tjafs rundt “småbarnsårene” kan unngås ved å være bevisst på å pleie parforholdet uten barn.

Lykke til :hugs:

1 gillning

Så bra, det tror jeg du og mannen din trenger. Da vil dere få mulighet til puste, være kjærester og være “Ola” og “Kari” og ikke mamma og pappa.
Kanskje du kan overraske ham med å ha skaffet barnevakt og gjort istand et hyggelig måltid? Gjerne plukkemat (tapas) så du slipper å stå lenge ved grytene og du kan konsentrere deg om dere. En annen taktikk er nettopp å stå ved grytene mens han nipper til godt i glasset, da er du opptatt og unngår klein stillhet/vansker med å få i gang samtalen. Du kan be ham om hjelp også. Eller favorittretten hans :smiley: Selvsagt skal du kle deg i noe annet enn det du har til vanlig, opp til deg hvordan :wink: Det er kanskje forsøket verdt, du vil forhåpentligvis få vite om han ønsker å se deg igjen eller ikke.
Lov meg at du ikke lar deg affektere av gråt og tenners gnissel fra din datter dersom hun slår seg vrang når du skal levere henne. :pray: :muscle:
Ikke sett altfor høye forventninger til den tiden dere får sammen. Det ender ikke nødvendigvis i en Hollywood-orgasme (pardon my french), men kanskje i et ønske om et nytt treff og at dere på nytt blir nysgjerrige på hverandre.

Jeg ønsker deg all lykke til :hugs:

1 gillning

Hej!

Jag är i nästan exakt samma situation men min sambo sa i somras att han inte älskar mig längre och troligen ville separera men vi lever i dag ett halvår senare fortfarande tillsammans. Vi har också bråkat mkt och haft det stormigt, vilket främst varit mitt fel och jag har inte allitd behandlat honom bra. När jag förstod att han inte älskar mig hände något inom mig och jag har ändrat mig otroligt mkt, nu har vi det bra i vardagen och bråkar nästan aldrig. Vi har börjat gå i parterapi och det har framkommit där att han inte litar på mig utan tror att jag spelar ett spel för att han ska stanna, vilket inte alls stämmer. Jag har under hösten fått hjälpa att hantera min irriterande “bråktankar”. Det är bara tiden som kan få honom att börja lita på mig igen. Det låter på dig som att det kan vara samma för er. Mitt tips är TÅLAMOD, det kommer troligen ta tid att fixa det här precis som för oss. Vi har en son som snart fyller två och vår terapeut rekommenderade oss att inte separera innan han är 3 år (om vi känner att vi klarar av att leva tillsammans). Då behöver vi inte stressa fram något. Kanske kan du också försöka få honom att för er dotters skulle stanna ett tag till? Då har du tid på dig att visa att han kan lita på dig och att hitta tillbaka till det ni äslakr med varandra. All styrka till dig, vet vilken vidrig situation du befinner dig i just nu.

2 gillningar

Terapin började vi med i november så det är ganska nytt, bara varit där 2 gånger än. Men vi har under hösten börjat göra mer saker tillsammans. Sovit på hotell en natt och varit ute och ätit ett par gånger medan mormor o morfar (som han kännr väl och är trygg med) passat sonen. Jag har precis som du känt att jag inte vill ha barnvakt men har insett att jag inte bara kan prioritera mitt barn utan måste även prioritera relationen för att den ska överleva. Vi har även börjat ha datenights hemma där vi klär upp oss lite och lagar någon god mat. Och börjat ha mer sex… vilket var ganska dött efter graviditet, amning och litet barn. Har även försökt ha små projekt tillsammans som att göra om i lägenheten mm. Ett tips är också att försöka låtsas att saker är som vanligt, inte gå runt och fråga om eller älta hur han känner och hur saker kommer bli framtiden, vilket jag gjorde hela tiden första månaderna. Det blev bara dålig stämning och jag var konstant ledsen för att jag inte fick de svar jag hoppades på.

Vi har det bra i vardagen nu men sambon visar mig inte lika mkt kärlek som han gjort tidigare så jag märker ju att han inte tycker om mig på samma sätt längre. Just nu pratar vi bara om vår situation hos terapeuten så jag vet inte alls vad som rör sig i hans huvud just nu. Men vi var ifrån varandra några dagar under julen och jag tycker stämningen mellan oss varit bra sedan dess. Våra kritiska dagar är alltid helgerna, då är det som att han kommer på att hans liv är skit när han måste vara med mig 2 dagar irad (spec nu under corona när det är svårt att träffa andra eller bjuda hem folk så att det händer lite mer på helgerna, Blir ju mkt tid bara han, jag o sonen). På vardagarna tror jag jobbet får honom på bättre humör.

1 gillning

Ja han har hela tiden sagt att han stannar för vår sons skull, för att han inte vill förstöra hans liv och tvinga honom vara utan sin mamma (han är väldigt fäst vid mig). Vid ett par tillfällen har han även sagt att han inte vet om gräset är grönare på andra sidan, dvs han vet inte om han kommer hitta någon som han kommer trivas bättre med. Han har även sagt att ha ett skilsmässobarn inte är vad han tänkt om sitt liv och att det är svårt för honom att få tummen ur för att separera. Han säger en del saker men ofta vid konflikter så jag vet inte vad som är sant och inte.

Ja det känns allmänt bättre men han säger samtidigt att det inte betyder något för honom… Lite komiskt nästan men min sambo sa att hans känslor var borta ett par veckor innan hans pappaledighet var slut i somras. Kan det varit så att de både gått och tänkt på sina liv och fått en “livskris” när de var pappalediga?! Även min sambo gillar att ha mkt att göra och älskar sitt jobb, han trivdes inte alls med att vara pappaledig. Jag misstänker att han fick någon form av kris/depression när vår son föddes och livet blev annorlunda, han kunde inte träna varje dag, gå på aw och styra sitt liv som han ville längre. Kan även din man fått en kris/“förlossningsdepression” när er dotter föddes? Har ni fått tid hos familjerådgivningen än?

och även om det är ganska bra just nu i vardagen så har vi också haft det stormigt och inte allitd så bra under många år. Som vi har det nu är bättre än vi haft det på väldigt länge. Men min sambo verkar inte lita på att det är äkta eller föralltid utan tror att jag bara spelar ett spel för att han ska stanna. Det gäller för mig att bygga upp ett förtroende igen och jag tror det kommer krävas lång tid. Kan det vara samma för er?

1 gillning

känner igen mig i det du skriver. Jag har också betett mig dåligt i många år och inte insett i tid att jag inte kan fortsätta som jag gjort. trodde väl på något konstigt sätt att vår relation var föralltid hur jag än var. men jag vet bättre nu. Att din man säger att han vill att ni ska få det att funka tycker jag låter som ett gott tecken. Min sambo har under hela hösten sagt att han inte vet inte om han vill att det ska bli bättre. Han var inte alls intresserad av att gå i parterapi utan gjorde det tillslut för att jag så gärna ville. Tog många veckor av övertalning innan han gick med på det men när vi väl var där tyckte han att det kan väl inte skada och vill att vi ska fortsätta. Din man säger ju även att han fortf älskar dig, min sambo har ju vid flera tillfällen sagt att han inte älskar mig längre. Tror ni har bättre utgångsläge än vi har/hade.