Snart 2 år sedan vi separerat, efter drygt 20 år tillsammans och med två barn i yngre tonåren. Fortfarande sköljer vågor över mig mellan varven om hur ensam jag känner mig. Hur ledsen jag känner mig. Inget är fortfarande roligt även om den blöta filten som legat över hela min tillvaro inte alltid är kvar men när kommer livet visas i färger igen? När blir livet roligt igen? När försvinner hålet inom mig? Jag vet inte hur jag ska göra för att nå dit. Min värld är fortfarande i gråskala…
Nu är jag dessutom inne i en drömperiod.Varje natt drömmer jag om exet. Att vi är tillsammans. Att allt är bra. Varje morgon är det därför extra jobbigt att vakna och bli brutalt påmind om att det inte alls är så… Varför alla dessa drömmar så lång tid efter vi separerat. Detta suger musten ur mig…
1 gillning
Hej!
Det låter som att du inte kan släppa Xet och förmodligen därför du står kvar och inte upplever så mycket färger runtom dig.
För mig är det lite samma sak dock knappt 11 månader in i min Skillsmsa.
Känner som du att det är mest grått och man bara väntar på att TIDEN ska göra underverk.
Tror man måste försöka påverka det man kan själv, träna motionera, försöka träffa folk i olika konstellationer gärna helt nya.
Focusera på sina barn om man har såklart. Försöka se det fina med folk runt om en och ta del av den kärleken. Våga drömma om ny kärlek. Jag vet massor om hur man ska tänka och göra men precis som du har jag svårt emellanåt att applicera det i mitt eget liv.
Det är svårt att måla en tavla i färg när allt man har på paletten är grått. Försöker själv hitta olika färger till min tavla så jag kan börja färglägga mitt liv igen. Kram på dig!
Hej
Det med drömmar är ju speciellt. Har haft uppe en sådan tråd tidigare, liksom min terapeut brukade också fråga vad jag drömde om. Det kan vara saker som inte är helt bearbetade, men drömmar har ingen logik, så vissa sammanhang kan beblandas.
Jag har inte drömt sådana gråa drömmar på ett år ungefär, så höll på i några år ändå. Och sen beror det på hur känslorna är mot ditt x. För även ilska beror ju ofta på att man har känslor kvar, även om man inte erkänner det för sig själv.
Sen så kan tiden, göra andra saker, men även att man låter känslor får ta utrymme i det vakna livet också. Mina barns mamma har många gånger lagt locket på för tunga saker, som ofta lade sig i drömmar istället för bearbetningen är viktig för att kunna gå vidare. Hur du ska göra vet inte jag, ofta därför man går till psykolog och får hjälp, om det tynger allt för mycket, annars kan vänner hjälpa till.
Jag är nästan mitt i det hela och jag grubblar ihjäl mig. Vill kontakta exet men gör inte det för det är inte det bästa för mig. Försöker stå emot och ta en dag åt gången. Helgerna är värst för då ha jag inget speciellt att gör förutom umgås med barnen och fixa hemma. Har försökt planera träffar med vänner men alla är upptagna med annat som hör till familjeliv till. Går omkring med en klump i magen. Vissa dagar känns det bättre och jag kan glömma allt stundvis. Men det är oerhört jobbigt att sakna något man aldrig kan få. Jag förstår att det tar tid. Skönt dock att läsa att jag inte är 
1 gillning