Jag tycker det är klokt att inte förlora sig totalt i varandra. Något jag förstått först efteråt att jag gjort. Levde för andra. Glömde bort mig själv.
Jag tycker att @brinstar uttryckte det bra en gång:
En stor anledning till att jag tror att vi hamnar här är för att vi gör våra förhållanden för stora. Något jag insett på vägen är att en kärleksrelation är en del av ett gigantiskt pussel. Det är en pusselbit, men också bara en pusselbit av ett stort pussel. Det finns andra bitar, som övrig familj, vänner, hälsa, jobb, intressen osv. Men det tenderar vi att glömma bort.
Lär dig att älska dig själv och att umgås med dig själv. Gå på restaurang själv, gå på bio själv. Om du inte klarar av detta utan att vara med någon kan du inte gå in i ett förhållande igen. Du kommer hamna i samma fälla igen. Lär dig att uppskatta att vara själv, och att förstå skillnaden mellan att vara “själv” och “ensam”.
När du trivs med dig själv, men fortfarande skulle tycka att det vore kul att träffa någon - Go for it! Men inse att det är en bonus, inte ett krav för att du skall må bra. Du klarar dig alldeles utmärkt själv.
Så är det. Och alla möten med människor är inte likadana. Alla förälskelser är inte lika starka. Men det finns en uppfattning om att ”den man skaffar barn med håller man ihop med”. Och så kan det vara. Så kan man anse.
Men jag gör det inte.
Jag har nu fått möta någon som visat mig kärlek på ett fantastiskt sätt. Och då menar jag inte sexuellt utan bara det att man uppskattar varandra. Jag känner verkligen att hon älskar mig. Och även om vår förälskelse lägger sig så finns det en fin grund att falla tillbaka på. Hoppas jag. Det är iaf den teorin jag arbetar nu utefter.
Kanske håller det, kanske inte. Det återstår att se.
) Jag tror att om det finns en grundattraktion, det är ens typ så att säga - så skapas sedan förälskelse, attraktionen, åtrå och kärlek via att man bekräftar, ser och berör varandra. Så fort man slutar upp med det - är man illa ute.
