Men hur viktig är viljan att vilja kyssa någon i ett förhållande? För dig? Till vardags.
(snyggt frågetecken jag fick till)
Ja, för att jag inte vill. Känner ingen attraktion. Hon vill däremot kyssa mig.
1 gillning
Ja
1 gillning
Sexet då, går det lättare än kyssarna?
Jag har alltid velat mer än min fru när det gäller sex. När jag var otrogen fick jag känna på hur sex verkligen kan vara när allt bara stämmer. När känslorna finns där på ett annat sätt. Helt vansinnigt bra. Helt sjukt bra. Och båda tyckte samma sak.
Så ja, historiskt har sex gått bättre än kyssar. Nu är det ett motstånd mot bägge delarna från min sida.
Tack, frågan kommer tillbaka till att närhet är grundstenen. Men vilken typ av närhet?
Räcker kramar och intimitet? Måste man vilja kyssas?
Det är en fråga man själv får överväga och besvara förstås.
Låter som att det egentligen är snudd på outhärdligt att leva utan kyssar och intimitet för er båda …
3 gillningar
Här funderar jag en del. I egenskap av att ha blivit lämnad av min man. Levde i, till och med, maj månad, i ett tryggt, kärleksfullt men också med närhet och intimitet. Vi har alltid haft ett aktivt sexliv, 1-2 ggr i veckan och nästan 10 års förhållande varav 5 som gifta. I maj förändrades han, hade tappat känslorna. Det fanns ingen annan. Jag kämpade förtvivlat o ju mer jag försökte förstå, desto längre bort kom han. Naturligtvis fanns det en annan o jag har läst om din förklaring kring ”ruset”. Går inte att slåss emot. 1 vecka efter att vi berättat för barnen att vi skulle skiljas presenterades pappas nya ”arbetskompis” för dottern o om några veckor åker hon, hennes 2 barn o vår dotter på skidsemester ihop. Surt sa räven. Hursom, tänker på det här med kyssar. Vi har alltid varit rätt fysiska med varandra. Kramar o pussar I vardagen o sex. Även i ord, sa ofta att vi älskade varandra o i sms alltid med en kärleksfull touch. Inte kladdigt o överdrivet, mer så som vi var mot varandra. Jag kände mig älskad. Nu till kyssarna. Jag älskar att kyssas, det är en var de bästa sakerna med kärleken , närheten. Utan dem blir det fattigt. När vi var förälskade i början pä vår relation kunde vi inte få nog av hånglet. Över åren har vi såklart fortsatt kyssas men ju längre tiden gick, mer i samband med sex. I vardagen har vi kysst varandra sällan i vardagen, det hände dock då o då o jag vet att han tyckte det var lika mysigt som jag. Kyssar lovar mer men som i vardagslivet så var vi väl alltid på väg någonstans, till jobbet, laga mat, ta hand om barn, tvätt, ärenden osv. Jag ser det mer som att ett långvarigt förhållande går över i en trygg, kärleksrelation där en inte tänker pä stt hångla upp sim man varje ledig sekund, och inte han heller. För mig betydde det aldrig att kärleken tog slut, jag äskade honom djupt o innerligt o eftersom vi hade ett aktivt sexliv där kyssar alltid ingick såg jag inga varningsflaggor. Vart vill jag komma? Jo, när jag läser din text (o tidigare inlägg med ny vs fru undrar jag om vi inte jämför äpplen o päron som egentligen är fel att jämföra. 10 eller 20 år av samma person kan omöjligt jämföras med en ny förälskelse. Att leva riktigt riktigt nära tar bort dragningskraften i nyfikenheten sv att utforska varandras munnar, oxh mera, iallafall spontant. Det hör till processen. Förrförra helgen var jag ute på krogen o träfffade en man, betydligt yngre. Kvällen slutade med berusade kyssar o jag kände mig som 25 igen. Som han kysste mig. Så har ingen kysst mig sen…ja, sen jag träffade min fd man. För drygt 1 månad sedan visste jag inte ens om jag skulle klara av en annans man beröring igen. Nu kan jag inte sluta tänka på de där kyssarna. Vi kommer aldrig inleda något, vi lever i 2 skilda världar o han i ett annat land. Men han fick mig att känna mig levande igen. Inte förälskad, men vacker, uppvaktad, han såg mig, kvinna/man möts, attraktion, kyssarna gav löfte om något väldigt hett o spännande men också varsamt o omtänksamt. Med min krossade självkänsla o det svek jag utsatts för inser jag att jag är ett lätt byte. Inte för männen utan för mina egna känslostormar. Jag är igenom den förlamande sorgen och funderar på om jag klarar av att ta mig an smörgåsbordet där ute. Så till min man och min fråga till dig ang kyssarna. Jag tror han saknade den dragningen som vi hade en gång, där kyssarna lovade så mycket. De kyssarna ledde till hus, frieri, barn och ett fantastiskt familjeliv. Med tiden blev kyssarna vardag o inföll ”schemalagt”. Jag saknade aldrig förälskelsetiden (även om jag nu förstår att jag sannolikt kommer få uppleva den igen vilket är fantastiskt) mellan oss. Den fanns ju där, i vår historia o nu levde vi lyckliga i alla våra dagar med allt fungerande. Trodde jag. Jag gissar att min snart fd (hur jövla sorgligt är det inte att skriva detta) man sakta började sakna passionen, förälskelsen, pirret, uppvaktningen, spänningen o attraktionen som per default finns där från början. För de flesta. Oxh har man aldrig upplevt det utan gick in i en trygg relation från början så kommer det som ett brev på posten med åldern. Fy fan, den här känslan är så rätt, så fantastisk, den vill jag inte vara utan. Jag vill ge mig hän, bli ett med motparten osv. Grejen är den, den känslan GÅR inte att upprätthålla, ingen orkar det. Men det går att vara kär o älska någon högt över tid, jag har gjort det. Nu är han borta, för hans dragning till det nya är för stark (o har alltid varit, är inte den första kvinnan han lämnar men jag är den han levt längst med o skaffat barn med). Hans behov kräver bekräftelsen, nyfikenheten, förälskelsen o därmed de passionerade heta löftesgivande kyssarna. Det han fick i mina kyssar var att jag uppfyllde löftet av mina inledande kyssar. Jag lovar det här och det tänker jag fortsätta ge dig. Det räckte inte för honom och det är jag väldigt väldigt ledsen för. Mest för att jag vet att hennes kyssar lovar det som han söker, men aldrig kommer att hitta/vilja ha. Han vill ha löftet men klarar inte av underhålla det. Nu till dig efter ett väldigt långt inlägg. Du verkar, till skillnad från min man, vara uppriktigt intresserad av att göra ”rätt”, för dig själv o för de inblandade även om de sårat dem. Du är här, för att diskutera, råda, lyssna o försöka. Det hade jag önskat att min min man gjort. Till en bråkdel av din insats. Jag könner med din fru för att jag kan sätta mig in i hennes situation. Samtidigt blir jag lite ambivalent. Om du inte VILL kyssa henne. Ja, då vette fan. Jag skulle vilja bli kysst o skulle ha lätt ha försökt hitta den elden med min man om jag hade anat att det var glöden han saknade. Jag saknar våra kyssar som de var en gång. De går inte att få tillbaka. Bara om han vaknar upp en dag o inser vad han förlorat. Då kommer dragningen tillbaka: sorgligt nog är det för sent då.
5 gillningar
Jag älskar långa svar. Tack, intressant berättelse och reflektion.
Mer än vad vi har haft. Vilket jag saknat enormt.
Spontant känns det väldigt snabbt inpå. Även om känslorna finns där så är det ett stort steg att ta.
Redan här skiljer vi oss åt. Kramar och pussar har funnits. Men det är de här slentrian-pussandet som uppstår då man kommer hem från jobbet eller går iväg på morgonen. Älskar att kramas. Känna närheten. Men jag har aldrig velat kyssas till vardags. Och det är sorgligt nog för att attraktionen inte funnits där från min sida. Först nu jag inser det.
Jag också har jag upptäckt. Om det är med rätt person.
Jag förstår det. Men det handlar också om att kunna falla tillbaka på någonting man en gång känt. Och har man aldrig riktigt känt det så är det lite som att den stabila bottenplattan faktiskt fattas.
Här skiljer vi oss lite åt också, för det jag fått uppleva med min otrohet har jag aldrig någonsin tidigare fått uppleva. Helt galet fantastiskt. Jag kommer aldrig att vara otrogen igen oavsett vem jag lever med. MEN, om jag hade fått chansen att spola tillbaka tiden och stått inför valmöjligheten att inte ta otrohets-steget så hade jag definitivt gjort om samma sak. Utan att tveka. För det jag fick uppleva då var något helt sjukt fantastiskt bra. Och jag är så tacksam att jag fått leva med den känslan. Fått uppleva förälskelsen och passionen. I alla fall 1 gång i mitt liv.
Även om det förstört så mycket.
Nej, jag förstår det. Och jag tror som du att det är så. Men när man klickar så bra med någon, när det sexuellt stämmer till 10 av 10 möjliga poäng. Då är det också svårt att bortse från.
Kan det vara så här bra? Kan man känna så här starkt för en person?
Tack, det värmer att du skriver så 
Och jag saknar att få kyssa någon som jag verkligen VILL kyssa.
Jag vill känna attraktion. Jag vill inte gå som en zombie resten av mitt liv och känna att jag inte lever. Frågan är om jag kan uppnå det i det jag har nu. Med min fru. Kanske. Kanske inte.
Återstår att se, jag ska verkligen försöka. Men det är också en fråga hur viktigt detta är för mig. Det är det jag måste landa i.
Det kanske inte är så viktigt? Viktigare att barnen får ha sina båda föräldrar närvarande konstant. Och att man äter middagar ihop och gör någon resa. Och har en god ekonomi.
Så som det alltid varit.
Min man ville inte vara mig nära sista året, enligt honom visste han inte varför. Det hade aldrig hänt att han inte hade lust, lust överhuvudtaget, men han kunde, han hade inga problem om man säger så. Jag fick aldrig ihop det, inte idag heller, men antingen var det som haa skyllde på dvs jobbet, stress, depression (karriär betydde allt för han) eller att han inte ville ha barn, (vilket är orsak till vår skilsmässa) eller att han ville ut ur äktenskapet men visste inte hur, eller att vi kom ifrån varandra i o m vår första seperation, eller så hade han han träffat ngn (nte hört ngt, gått 6 mån) eller så är han bög, ngt jävla fel var det och jag vet än idag inte vad. Jävla tortyr var det för mig iafall. Var dessutom alltid jag som skulle ta upp ämnet då han stod för det hela, skulle alltid smita från ansvaret. Vi var mkt passionerade de första åren. Jag är stark i det avseendet att jag aldrig lät hans skit bryta ner min självkänsla, visste att problemet låg hos han helt och hållet, men fruktansvärt hemskt att leva utan sex i ett äktenskap med en man jag älskade. Han påstod att han älskade mig innerligt osv, men idag inser jag ju att jag var gift med mig själv, han var ju bara ord oförmögen att visa äkta och nära kärlek, han levde alltid i rädsla att förlora sig själv genom att älska mej fullt ut.
Ja du @Whisper, könner stor ambivalens i din situation. Det som gör det svårt är att du aldrig känt det där med din fru. Grundplattan saknas dock inte, den är bara annorlunda från början! Och jag kan förstå hur känslan för den andra kvinnan tog över. Faktum är; hur klarade du att bryta? Trots den största smärta jag upplevt genom att bli sviken o bedragen kan jag inte säga att du ska leva med din fru. Jag kan inte ens säga att min fd man skulle ta mig tillbaka hur mycket jag än älskat honom: känner han inte det han ska känna, även om jag gör det, så är det inte rätt. Och vad man vill ha ut av en relation, kort eller långsiktigt så är det uppenbart högst individuellt. Dessutom helt beroende av vad en har med sig i bagaget. Jag var rätt matt av alla ”upplevda” förälskelser som efter ett tag rann ut…jag ville ha något mer. Min man…precis tvärtom.
1 gillning
Jag har levt i ett förhållande i 37 år och vi har haft sex ca 2 ggr i veckan förutom strax före och efter barnen 4 st födelse. Kändes som i vårt fall så vände det när jag fick problem av min neurologiska sjukdom för ca 10 år sedan. Innan det dög jag på alla vis även innan erkännandet så hade vi ett samliv.Sedan att exet flyttar ihop med en tjej som är lika gammal som vårt äldsta barn känns så där 
2 gillningar
Min fru föreslog det när barnen var små trodde hon skämta hon sa att det var ett skämt sen. Men så här i backspegeln tror jag hon menade det . Tyvärr funkar jag inte så. Jag har kommit i det stadiet också att inte vill kyssa eller ens kramad längre känner mig bara som en bra och ha gubbe med pengar
Det lutar mer åt att packa väskan
2 gillningar
Tänker att du ska läsa på Mikael Larsens blogg ! Separation.se eller läsa hans bok att skiljas utan att förlora sig själv!! Kommer ge dig mycket funderingar och tankar o svar hoppas jag! Finns massor om just sånt här
2 gillningar
Att se ditt eget värde! Åhur du är värd att leva ditt liv. Å att varför acceptera att vara i något som egentligen inte är bra el vad du vill
2 gillningar
Ska köpa hans bok i dag. Får läsa den i hemlighet.
Det är så viktigt att känna sig älskad & uppakaddad! Få bekräftelse och gensvar.
Det är inte lätt när man levt med någon hela sitt vuxna liv att plötsligt hitta sig själv & sina vägar. Människan är en vanevarelse! Så lätt att bara vilja köra på å inte stanna å se vad som händer och vad det gör med en.
2 gillningar
Orkar du utveckla det där? Du kände att allt som var du fanns kvar trots att du inte trodde det skulle göra det i och med separationen året innan?
Jag förstod bara inte just det där med familjen som fanns kvar.
1 gillning
Om man ser olikheterna i kärlekslivet, och vågar prata om dem sinsemellan.
Som det låter här, så hade många sex nästan 2 gånger i veckan. Och undrar om det är/måste vara samlag också. Skulle nog inte lyckas så många gånger…
Men OM jag träffar någon ny, kommer inte jag ha hemligheter för att det ska lyckas, och hoppas hon kan tänka sig sex minst en gång i månaden. Men kramar/kyssar/smekningar, DET vill jag ha varje dag.
4 gillningar
Har köpt boken nu! Tack för tips.