Jag skrev ett inlägg härom dagen där jag skrev att jag var arg på mig själv för att inte lyssnat på hur han ville ha det. Men idag har jag kommit till en insikt. Han är narcissist. Så måste det vara. Stort bekräftelsebehov, har varit ute på datingsidor i flera år, otrogen såå många gånger där han skuldbelagt mig - han fick ju inte tillräckligt med sex och närhet. Humöret, i ena stunden älskvärd och gullig, i nästa en dräpande kommentar som gjort mig ledsen, men helt oförstående inför det.
Jag har anpassat mig mycket efter hans regler och tider. Han har tyckt att jag haft intressen som tagit för lång tid, men vi har aldrig diskuterat hans.
Såg hans senaste annons på en datingsida: “Glad trevlig positiv kille, allmänbildad och social finnes.” Han vet vad som säljer, han är proffs på att skriva dessa annonser.
Han släppte bomben för en vecka sedan. Vi bor ihop någon månad till, sedan flyttar han till vår drömgård som vi tillsammans planerat inredning till och renoverat. Det känns så surt och jag är helt förtvivlad, men inser att inte all skuld ligger på mig längre. Han har verkligen inte varit lätt att leva med alla gånger, men det är bara jag som vet. Mot andra är han alltid supertrevlig och glad. Jag är så rädd för att bli ensam, kanske för att han funnits där och varit stöttande, eller kanske bestämmande. Att stå helt själv är skrämmande, men jag hoppas på att även bli stärkt.
När jag reflekterade över vårt liv så tänker jag just nu på allt bra och roligt vi gjort, men vid närmare eftertanke har jag varit mycket ledsen också. Ju mer jag läser om narcissister, ju mer inser jag att det är just det han är.
Jag tyckte också att det var fruktansvärt att bli lämnad. Hur skulle jag klara mig? Men jag tror att det hör till bilden…att i många år ha levt med bilden att X är ett stort stöd. 1,5 år sen min make flyttade, och jag inser att nja… ganska mycket klarar jag ju lika bra eller bättre. Jag tror att du kommer upptäcka styrkor hos dig själv, eller saker som du fått höra är såååå svåra/jobbiga, och så visar det sig att du fixar det lätt! Det ligger i personlighetsdraget att förstora upp sin prestation…
Om det är så att han har narcissistiska drag, så är han ingen person du vill bli gammal med. Eller ens sjuk, råka ut för en skada eller en kris. Jag sörjde ett tag att vi inte skulle bli gamla tillsammans, ta emot barn och barnbarn på besök… Tills jag började inse hur han betett sig varje gång jag behövt något stöd. Han har inte funnits där. Han till och med föreslog att jag skulle be om sjuktransport istället för att han skulle behöva köra mig till sjukhus. Noll omsorg vid vanliga småskador eller sjukdom.
Så ja. Visst är det surt att han ska flytta till ert drömboende! Men snart kommer du förhoppningsvis känna en frihet! Fri från detta beteende! Och redo att skapa ett tryggt och kärleksfullt hem. För dig, framför allt.
Jag tänkte just det, när jag läste i din förra tråd, men jag var på jobbet då och hade bara en liten kafferast, så jag skrev inget.
Det är en speciell upplevelse, när man inser att man levt i en lögn och att den man älskar/älskat har lurat en i åratal och kanske också behandlat en riktigt illa. Att fatta den där grejen; DET VAR INTE MIG DET VAR FEL PÅ! Förstå att man varit utsatt för psykisk misshandel och att allt man trott på varit en lögn.
När jag fick den insikten, så hade jag inget namn på det som var fel på min man. Att han var en narcissist är något jag upptäckt lite i taget. Jag kunde se att han betett sig väldigt illa mot mig, men jag förstod inte varför. Men min insikt var som en jordbävning i mitt liv, och jag ville berätta för alla. Ville att alla skulle förstå vilken sorts människa min man var och att skilsmässan var hans fel. Därför försökte jag berätta och förklara för några personer.
Ett stort misstag. De tror det inte. En narcissist har två ansikten. Du ser det elaka, lögnaktiga, arga och manipulativa ansiktet. Resten av världen ser det charmiga, roliga, trevliga ansiktet. När du berättar sanningen, så kan de inte acceptera den, för då måste de erkänna att de blivit lurade. Att de är korkade och lättlurade idioter och att de gjort det lättare för honom att förstöra ditt liv. De har stått på hans sida varje gång han gjort något dumt. Kanske de har skrattat och tyckt att han var kul.
Ingen vill erkänna att de har haft fel. Därför kommer de inte att tro dig om du slänger sanningen i ansiktet på dem. I bästa fall tycker de synd om dig, som måste smutskasta ditt ex för att själv må lite bättre. I värsta fall tycker de du är en bitter surkart och tänker att han gjorde rätt som lämnade dig.
Var försiktig med vad du berättar för andra! Skriv här. Berätta för någon enstaka person små bitar av vad som hänt. Lite i taget. Med tiden kommer de viktigaste personerna i ditt liv att fatta, men då talar vi om flera år framåt i tiden.
Att jag tar upp just det här, beror på att misstron från andra gjort det svårare för mig att läka. Två vänner har vänt mig ryggen för att de inte gillade att jag “snackade skit” om mitt trevliga ex. En samtalskontakt tyckte jag överdrev och ältade.
Jag förstår precis vad du menar. Ingen skulle tro mig, allra helst han.
Han har många gånger tyckt att jag behöver gå och prata med någon, han har alltså lagt all skuld för saker på mig. Så typiskt att helt bortse från egna problem och egen skuld.
Ikväll är jag lugnare än på länge. Inte ens ledsen. Jag har varit helt tyst hela kvällen och fullständigt ignorerat honom. Jag märker att han är konfunderad.
Idag var jag tillbaka på jobbet efter en sportlovsvecka. Det var jobbigt på förmiddagen, men det kändes bättre under dagen. Skönt att nästan kunna tänka på något annat.
Hade en ledig stund i schemat och fortsatte att läsa om narcissister och det är så mycket som stämmer in på min make. Det är ganska skönt att många skriver att man inte ska ha ett förhållande med en n.
Nu ska jag försöka släppa många av de skuldkänslor jag har och tänka att alla gånger jag varit ledsen över dräpande kommentarer och visad avsky inte har berott på mig.
När du skriver din historia och din beskrivning så märker jag på hur många punkter jag känner igen det. Jag (man) hade ett uppbrott för nästan 10 år sedan med en person som jag i efterhand kan beskriva som mentalt ostabil, med narcissistika drag… lyckligtvis så var de inte så närvarande under vår relation, men i efterhand har jag sett att saker hon gjorde och beteenden hon hade kan relateras til det.
Situationen jag lever i nu och har gjort i över 8 år har hela tiden visat tydligare signaler… jag läste ett dokument skrivet om narcissister och helt plötsligt föll polletten ner. De typiska särdragen hos en narcissit finns där och har funnits där hela tiden… men i jakten på lyckan och det jag upplevde som äkta kärlek och uppmärksamhet har gjort mig blind. Under många år levde vi i ett avståndsförhållande, och det sanna “jaget” kom bara fram nån gång ibland. Men då viftade jag bort det. När vi nu har levt under samma tak i snart 5 år, och när jag har ett namn och en beskrivning på det, så är det solklart.
Jag har bestämt mig för att jag ska be om skilsmässa. När jag tar upp det med henne, vet jag inte ännu. Men jag vet i varje fall att situationerna där hon kan ge mig ett “helvete” ska minimeras. Jag ska förbereda mig på det värsta, och göra mig så klar jag kan. Men jag är rädd för hur tufft det kommer bli. Särskilt med tanke på att vi har två barn tillsammans (2 och 4)… och så har jag en tonåring som bor med oss 100%… jag har lovat mig själv att göra allt vad jag kan i min makt för att skydda mina barn och ge dem den bästa uppväxten jag kan klara av. Och för att göra det så behöver de en pappa som är sig själv, som tillåts vara sig själv, och som inte går runt med en stress inombords för att jag aldrig vet när nästa “kniv” kommer i ryggen, eller nästa raseriutbrott eller påhopp…
Jag får bara spela med i spelet, som jag har gjort så lång tid… för det kan jag…
Jag hoppas att du, till trots för att du blir lämnad, finner en inre ro, kommer dig loss från hans beteenden. För det du beskriver är inte ok.
Ta hand om dig!
Tack för ditt svar. Igår kväll kom hans problem fram väldigt tydligt. Han var så elak och anklagade mig för en sak som jag verkligen inte gjort. Jag blev väldigt ledsen och sedan arg. Jag har nog aldrig visat sådan ilska förut, för första gången blev han inte arg tillbaka, tror han blev ganska paff. Trots att jag först var helt förtvivlad så var han helt kall och bara tittade helt känslolöst på mig. Idag känns det helt tomt. Vet inte om jag ens vill åka hem och träffa honom igen.
Jag förstår vad du menar med att bli bemött med kyla och känslolöshet… jag vet inte hur många gånger jag har varit på väg hem från jobbet och redan innan fått sms med ett eller annat så jag redan innan vet att jag kommer få skit när jag kommer hem… samtidigt så stressar jag för att komma hem så fort som möjligt för att möta upp på förskolan (då hon har problem att hämta båda)… men samtidigt vill jag inget hellre än att absolut inte komma hem…
Jag skickar dig så många styrkekramar jag kan,
ta hand om dig…
Tack!
Igår lämnade vi in skillsmässoansökan så nu är det definitivt. Har börjat ställa in mig på att vara ensam. Önskar nästan att han kunde flytta nu, tror jag skulle må bättre utan honom. Huset han renoverar är nog klart för inflyttning i mitten på april, så vi får stå ut med varandra ett tag till. Jag förstår precis vad du menar med att få skit redan innan man fått det. När jag t.ex lagar mat tänker jag ibland ska jag göra så eller så, vilket tycker han blir bäst? Innerst inne vet jag att det inte spelar någon roll, han kommer att klaga hur jag än gör. Eller om jag kör när vi åker någonstans; varför kör du den här vägen, den andra är ju närmare. Hade inte spelat någon roll om jag tagit den andra, då hade den första varit bättre.
Så jobbigt att ta beslut när man bott med någon som har bestämt allt. Jag har haft egna åsikter, men oftast har det slutat med det han vill. Nu måste jag byta bil, fixa med försäkringar osv. Fy vad det kräver energi. Härom dagen hittade jag en bil jag vill ha, men kom tyvärr inte till skott och idag är den såld. Vad ska jag äta ikväll. Fredagsmys själv? Känner mig som värsta nybörjaren på allt.
Ikväll är det dags igen och jag måste skriva av mig.
Exmaken släppte bomben om skilsmässa för 2.5 vecka sedan. Allt skulle gå väldigt fort. Skilsmässoansökan skulle lämnas in direkt så han kunde ändra statusen på Facebook till singel. Jag har inte hunnit landa alls utan kämpar på så gott det går.
I fyra månaders tid har vi/han renoverat vår drömgård. Han har varit där varje ledig stund. Jag har också gjort en hel del, men också skött markservicen hemma, framför allt med handling och matlagning.
Sedan bomben släpptes har han kommit hem sent och i natt kom han inte hem alls.
Min matlust har varit sådär, har ibland fått anstränga mig för att äta.
Eftersom jag inte vet när han är hemma så har jag planerat för maten och lagat åt mig själv.
Så ikväll skickar han ett sms en halvtimme innan han kommer hem där han skriver att han ska laga mat.
Det är antagligen nu jag ska göra vågen och hurra.
Eftersom jag handlat och planerat att laga något som jag kan få i mig, håller jag på att fixa det när han kommer hem. Blickarna jag fick och sättet han kallt talar om för mig att jag är helt värdelös som inte äter maten han ska laga. Fy alltså. Han har blivit så otäck. Jag valde att backa. Satte mig i bilen och körde iväg. Kan bara inte vara hemma med honom. Magen knyter sig och jag blir alldeles matt. Nu sitter jag på en parkering utanför ett köpcentrum och vet inte vad jag ska ta mig till riktigt.
I minst en månad till ska detta hålla på.
Tänk om jag lyssnat på dem som varnade mig för 11 år sedan.
Jag hänger kvar här år efter år och kommer inte vidare. I bland känns det som att jag inte borde ge några råd alls, eftersom jag fortfarande är en sorglig och sorgsen spillra till människa. Men - jag har lärt mig saker på vägen. Jag har lärt mig att hantera narcissister och översittare och jag är en jäkel på att överleva! Därför fortsätter jag att ge råd åt andra i nöd.
Du gjorde rätt. Jag minns när exet fortfarande bodde hemma. När det var beslutat att vi skulle separera men han hängde sig kvar här. Han hade slutat låtsas bry sig om mig eller barnen och jag fattade fortfarande ingenting. I min värld hade vi varit ett vanligt par med vanliga problem, där de flesta problemen berodde på mig. Han var bara en vanlig normal man (fast ovanligt svår kanske) och hans beteende var obegripligt. Jag trodde han fått en hjärntumör eller slagit huvudet på jobbet.
Ingenting var som vanligt och jag kunde aldrig räkna ut vad han skulle säga eller göra härnäst. Han var så kall och okänslig. Till slut var jag så förvirrad och skrämd att jag inte kunde sova när han var i huset. Jag hade bett honom att sova i extrasängen i ett annat rum, men jag låg ändå och lyssnade på nätterna. Tänk om han skulle kliva upp, gå ut i köket och hämta en kniv …? Mitt i natten kändes vad som helst möjligt.
Jag tog till något som jag nu vet har ett namn; Grey Rock. Jag gjorde mig helt enkelt osynlig och tråkig. Svarade på tilltal men så fåordigt som möjligt. Lade inte in några känslor eller åsikter i det jag sade. Förklarade mig aldrig och ursäktade mig inte heller. Frågade han om jag diskat, så svarade jag “Nej” utan att lägga till varför jag inte hunnit eller varför jag ansåg att han borde ha gjort det i stället.
När han var hemma så tog jag med mig den yngsta och åkte bort. Hälsade på mamma eller något av de stora barnen. Om det var möjligt så sov vi över någonstans när han skulle sova hemma. Var det inte möjligt, så höll jag mig vaken. Sedan tog jag tupplurar på dagen när han var borta.
Jag tråkade ut honom. Han började vara borta mer och mer, och de sista veckorna var han bara hemma kanske en natt i veckan och inte många timmar dagtid heller.
Den här typen av människa tycker om att ge igen. Gillar att hämnas. Han kommer att lägga skulden på dig för allt. Om du har tur nöjer han sig med att snacka skit om dig där han kan, men du kan inte lita på att det räcker för honom. Han kan vilja slå sönder dina ägodelar eller rentav ge sig på dig. Håll dig undan så mycket du bara kan och var tråkig! Gör allt för att han ska tycka du är ointressant att bråka med!
Jag ville bara flika in att vi som varit och är i närheten av människor med den här typen av personligheter är oerhört tacksamma för de råd du ger och de erfarenheter du delar med dig av, vi behöver det. Och du är verkligen inte någon sorglig eller sorgsen spillra till människa, i mina ögon verkar du otroligt stark och klok.
Förlåt att jag flikade in här, var bara tvungen.
All styrka till TS också, du har fått en viktig insikt och det är början till något annat, något bättre.
Tack för svar. Du förstår verkligen.
Lika omtänksam och trevlig han kan vara, lika kall och okänslig när han vill.
Han har lagt all skuld på mig för saker som hänt under våra år tillsammans. Och jag har för enkelhetens skull gjort samma sak. Det har aldrig gått att ens försöka få honom att förstå att mycket beror på hans sätt
Sista veckan har jag gjort som du föreslog, svarar enstavigt på tilltal, startar inget prat och håller mig ur vägen.
Bra jobbat, och så snabbt! Du kanske inte känner dig så stark just nu, men det tog TID för mig att nå dithän att jag slutade svara utförligt och förklara, slutade ta det sociala ansvaret och hålla igång konversationen. Så beröm dig själv, och fortsätt!
Och förutom att det kyler ner situationen, så lägger du en distans mellan er som jag tror gör det lättare att stärka ditt eget perspektiv. Att inte se allt genom hans glasögon eller på det gamla invanda sättet. Du kommer se honom och relationen i ett nytt ljus, och för varje centimeter distans du skapar, varje stund av tystnad där du bryter ditt tidigare beteende av att ursäkta och förklara, ja då ser du klarare och får nya insikter. Vilket gör det lättare att ta nästa steg…
@Leaf tack för att du hänger kvar och ger råd. Önskar att jag kunde förmedla vad det betytt för mig.
Att han var tokig i kvinnor och att han dejtade flera samtidigt, vilket var sant, Han har funnits på olika dejtingsidor så länge vi har träffats och han har varit otrogen så många gånger. Allt har givetvis varit mitt fel. Jag har varit så ledsen för att jag inte kunnat “ta hand om” honom tillräckligt så han har varit tvungen att söka sig till andra. Nu har jag ju förstått att han vill ha spänningen med att träffa flera samtidigt. Han kommer aldrig sluta med det.
I ett sms som jag råkade få se, skrev han till en kvinna att han ville att de skulle träffas och fika och att hon inte skulle ha några underkläder på sig.
Jag fick också veta att han var bestämd och var osams med många människor, vilket också stämde. Han har inga nära vänner, de få han har haft, har han lyckats bli ovän med. Alla andra finns det något fel på .Det finns några han står ut med, men det är ganska mycket fel på dem också. I alla olika sammanhang han varit med i, har det slutat med att han bråkat, eller att andra bråkat med honom, och så har han slutat att träffa dem.
Det här är en väldigt klok insikt! Vill en inte vara en i gänget ska en minnas det, och hålla sig borta från narcissisten. Den där förbannade bekräftelsen som de söker, det räcker inte med att få den bara från en person.
Jag har inte fattat det förrän nyligen, men det är det här med jakten på flera samtidigt som gör att jag inte fixar dejtingtjänster och appar. Detta smörgåsbord för en bekräftelsesökande individ… Aldrig mer ska jag bli offer för någon med ens narcissistiska drag!
Det där med vänner påminner om mitt x. När vi var tillsammans brukade jag tro att det var för att han hade rätt…
Han frågade mig någon gång efter separationen om aldrig jag blivit osams med kollegor, men det kan jag ärligt säga att jag inte har.
Hans x före mig beskrev honom som den argaste hon visste - jag borde ha lyssnat…
Hur är det med jaktkamrater? Åker han ur jaktlag med? (du skrev i en annan tråd att ni båda jagar, så gör även jag)
Han slutade självmant i ett jaktlag då de inte kunde komma överens, alla var självklart idioter.
Sedan blev det en stor konflikt i nästa också. Han tog över som jaktledare vilket inte gillades av den som stod som arrendator på pappret. Många som blev kickade o mycket bråk. Mitt x fick vara kvar, men valde att avgå.
Önskar att jag kunde förmedla vad det betytt för mig.