När sonen ringer ledsen när han är hos sin pappa

Vet verkligen inte vad jag ska göra. Ganska ofta ringer sonen på 9 år och är ledsen/arg när han är hos sin pappa. Han gråter i telefonen och vill att jag hämtar honom direkt och att han övervägande vill vara hos mig. Jag hör i bakgrunden att han och pappan är ovänner (idag var det att pappan stängt av hans PlayStation “mitt i en runda” som sonen uttryckte det. (Efter många tillsägelser enl pappan).

Dessa samtal är så jobbiga för mammahjärtat ingen vill ju höra sitt barn gråta. När sonen ringer under pappaveckan tvekar jag ofta med att svara av rädsla att hamna mitt i smeten.

Pappan har nästan gett upp på deras dunster och säger i bland att det är bättre sonen bor hos mig eftersom han inte orkar med detta mer. Jag tycker också det är jobbigt och funderar på om det inte varit lättast att han övervägande är hos mig.

Jag och pappan är väldigt olika i våra uppforstringssätt. Han har en mer hård stil och jag den mjukare kanske lite sk curlande. Det var en av anledningarna till att vi separerade för att jag inte klarar av den hårda stilen och vi bråkade ofta om det.

Jag känner delvis igen detta. Har själv fått liknande samtal. Nu har jag och mitt Ex tidigare varit väldigt överens kring uppfostran, efter separationen är det större skillnader.

Förstår att det kan bli extra svårt eftersom det kan vara andra känslor som också kopplas på iom att detta var en del i er separation.

För egen del biter jag mig väldigt hårt i tungan, jag säger aldrig något ont om mitt ex till barnen eller hennes sätt att hantera situationer. Men framförallt så försöker jag ha en dialog med henne och få till att vi har samma grundstruktur. Samma krav, läggtider osv. Dvs samma ramar. Det betyder att jag inte gör precis som jag vill utan också får anpassa min uppfostran även om jag inte alltid tycker det är helt rätt.
Men det har gjort barnen lite tryggare, de kan inte heller spela ut oss mot varandra. Även om jag inte alltid tycker detaljerna är rätt så är jag okej med helheten och jag tror det är det absolut bästa för barnen.

Om det är en möjlighet att hitta gemensamma ramar kanske det kan vara en väg framåt?

Utan att veta detaljerna i ditt fall så är barn väldigt bra på att spela på våra samveten och känslor även om det är omedvetet.

Jag upplever att mina barn blivit lite tryggare efter att jag drivit detta även om det också innebär att jag får lägga mer tid för att följa upp och rätta till.

4 gillningar

Där finns ju två olika alternativ.

  1. Du och pappan har olika stil men ingen är direkt fel. Bara olika. Sonen gillar din mjukare stil bättre och tycker det är jobbigt att pappan sätter gränser. I så fall borde du mer uppmuntra sonen till att vänja sig vid de olika reglerna.
  2. Du kör med en helt normal uppfostran, medan pappan är alldeles för hård och t o m skadlig för sonen. I så fall håller du med pappan om att sonen borde vara mer hos dig.

Tänk över det noga. När man är mitt i förhållandet kan det vara svårt att veta vad som är rätt och fel, men kanske det är lite lättare nu när du inte är mitt i alltihop. Gör pappan rätt eller gör han fel?

2 gillningar

Jag tycker inte att det var hårt gjort att stänga av dataspelet, speciellt inte efter en massa tillsägelser. Då har ju sonen givits många chanser att stänga av redan men valt att inte göra det. Konsekvensen blev att föräldern stängde av det. Jag hade också stängt av det.

Det är bra för barn att lära sig att allt man gör, alla beslut man tar ger konsekvenser.

Om barn hade fått bestämma själva hade de ätit godis och glass till frukost, lunch och middag. Suttit framför skärmen dygnet runt och skitit i att stiga upp och gå till skolan.

Om pappan bara försöker ge sonen sunda ramar och gränser så tycker inte jag att det är skäl nog till att sonen skulle bo hos dig på heltid. Såklart att sonen vill bo hos dig där det är mer fritt och “löst”, men sonen är ju för ung för att veta sitt eget bästa. Försök istället stötta pappan i hans försök att sätta upp sunda gränser för sin son.

1 gillning

Här är en till som kan slå av PS4 om barnet inte lyssnar. Klassar inte det som hårt men jag vet vilken känslostorm det drar igång i barnet. Fråga istället sonen varför han inte lyssnar? Tror knappast du förbereder en bra väg genom livet för ditt barn när man aldrig behöver ta itu med det som är jobbigt.

4 gillningar

Jag är också en förälder som kan stänga av tv spelet om det krävs.

Hos oss är det jag som är den stränga och maken som är den mjukare. Det märks ganska tydligt. Kallar jag på barnen så hör de direkt och kommer ner ganska så omgående. Kallar han kan de köra sin selektiva hörsel och släpa fötterna efter sig innan de kommer ner.

Alla är olika. Och jag tycker inte att stränga föräldrar är dåliga föräldrar (finns så klart undantag). Men det sliter att vara den stränga föräldern. Det blir mer konflikter och bråk. Dock tycker jag inte att man ska ge upp och låta barnet bo hos den andra föräldern pga det.

Jag och dottern har haft våra duster, rejäla sådana, för hon vägrade att acceptera att jag var den vuxna och hade rätt att bestämma. Alla beslut kan inte fattas i en dialog, ibland är det vi vuxna som bestämmer punkt.
Hade jag och maken varit skilda så hade dottern vägrat att prata med mig, garanterat. Men nu har vi fått ta tjuren vid hornen och lösa problemet. Dvs, hon har faktiskt fått ge sig på biten att hon tror att hon är vuxen och vet allt och jag har fått bli bättre på att förklara vissa beslut.

Om du inte tror att sonen far illa hos sin pappa så låt inte dem ge upp sin relation så lätt genom att han bor mer hos dig.

4 gillningar

Den här meningen var anledningen till att jag svarade som jag gjorde. Om du tyckte så illa om hans hårdare stil att det till och med ledde till att ni separerade, då måste en av er varit extrem i sin uppfostringsstil.

Jag brukade säga att min man var “för hård”, men omgivningen övertygade mig alltid om att jag överdrev. Att han var en bra och rejäl pappa som satte gränser. Nu, när jag inte längre är mitt i vårt märkliga förhållande, så skulle jag inte säga att han var för hård. I stället säger jag “utstuderat elak”. Tänk dig t ex den här situationen:
Han sade “Du får spela i en timme”. Barnet slog lyckligt på TV-spelet. 5 minuter senare sade pappan “Nu får du slå av!”. Barnet protesterade och sade att pappan lovat en timme. Då sade pappan “Det var innan jag såg hur stökigt ditt rum var!” eller “Eftersom du inte ens sade tack, så förtjänar du inte den där timmen!”. Om barnet fortsatte protestera, så slet pappan dosan ur handen och skickade barnet på rummet för resten av kvällen. Var det en billigare sak, så nöjde sig pappan inte med att ta den från barnet, utan då kunde han slänga den i soporna eller slå sönder den. Sedan hävdade han att det var barnets eget fel (eller mitt).

2 gillningar

Tack för bra svar. Såklart stänger jag också av hans spel ibland och han blir arg på mig också då, svarar ibland kaxigt och gråter. Inte så att jag inte sätter gränser eller har regler för det har jag absolut. Men han ringer aldrig sin pappa och gråter i luren.

Som i går så skrev pappan efter en stund, då hade sonen gråtit en stund efter att jag lagt på och sen somnat i hans famn.

Jag vet att barn kan spela ut föräldrar mot varandra och jag vet att han överdriver en aning när han ringer men det gör det inte mindre jobbigt.

Vi försöker ha grundregler men utöver det får det såklart finnas vissa skillnader. Jag har pratat med sonen och förklarat att om pappan har sagt något så är det det som gäller och inget jag kommer ändra på.