Vi bor än så länge tillsammans i hus men flyttar till varsin lägenhet under oktober.
Jag har börjat fundera på hur det blir sen. Inte för att det rör mig överhuvudtaget, men vi har lågstadiebarn, som kommer påverkas. Saken är nämligen den att han gör inte mycket hemma och han tycker att “någon annan” ska ta hand om det han lämnar efter sig. Någon annan blir ju då jag. Det handlar t.ex. om att lägga tvätt i tvättkorgen och inte på golvet, ställa undan saker man har använt, torka av spis, diskbänk och köksbord, alltså allt det där vardagliga som kan vara aptrist men ändå måste göras.
Ni som har bott ihop med en sån person - hur blev det när ni inte längre bodde ihop? Hur blev det för barnen? Hur påverkades de? Och hur betedde de sig hos er?
Jag ställer krav på barnen, men inte orimliga (de är 9 och 7). T.ex. lägga tvätt i tvättkorgen, hjälpa till med dukning ibland, ställa in egen disk i diskmaskinen, plocka ur sina skolväskor och packa t.ex. idrottskläder (med den hjälp och påminnelse de behöver).
Jag tror att jag har i viss mån skapat det här, iom att jag har valt att dra ett tyngre lass. Men han är också vuxen och vi var över 30 när vi träffades. Han hade flyttat hemifrån mer än 10 år tidigare, varit både sambo och bott helt själv. Kan ju tillägga att vi jobbar båda heltid och är kroppsligt friska.
Jag undrar om det antingen kommer bli en smutsig röra som barnen får bo i, eller om han helt plötsligt kommer ta tag i allting och hålla upplockat, rent och snyggt.
Jag förstår att det är olika för alla men vore kul att höra era erfarenheter!
Ja, du…jag börjar småfnissa för mig själv när jag tänker på hur barnafadern och jag levde med 3 barn.
De var 10, 5 och 5 år när vi separerade och jag gjorde…typ allt. Ja, inte om du frågar honom såklart!
Det sista året fick han en egen tvättkorg efter att jag tröttnat på att han alltför ofta glömde att slänga in en tvätt alternativt ta ut den när jag bett honom göra det. Och glömma kan ju alla…men när jag kom hem vid halv tolv en kväll efter en härlig kväll med min junta och insåg att tvätten låg kvar i maskinen…jag frågade honom om det…han hade glömt…OCH SATT LUGNT KVAR I FÅTÖLJEN…japp, därefter fick han sköta sin tvätt själv.
Vilket fick till resultat att han på nyårsafton kom nedtassande och sa “jag har inga rena kallingar…”
No shit, Sherlock!!
Det blev på olika sätt hemma hos mig och hemma hos honom för barnen. Lite olika regler…typ som att jag tyckte att frukost är ett bra mål…osv osv osv
Men ungarna överlevde.
För mig gällde det att släppa taget och inte bry mig så mycket (inte så det syntes iallafall).
Är en själv och inte plockar undan och städar, så är det en sak. Men har en barn, så blir det ohållbart i längden. Livet blir alldeles för jobbigt och det går åt alltför mycket energi till brandkårsutryckningar, så därför tror jag att de allra flesta faktiskt skärper till sig.
Så även barnafadern i mitt fall
Fast i sista änden är det såklart från person till person.
Tack!
Hmm, det där m egen tvättkorg skulle man kanske kört . Nu när vi är på g att flytta har jag sagt att jag tvättar bara det som ligger i tvättkorgen. Och så kliver jag över hans saker .
För husfridens skull har vi alltså fortfarande gemensamt hushåll, tvättar och lagar mat ihop. Jag biter ihop rätt rejält, för även om det var han, inte jag, som vill skiljas, så ser jag verkligen fram mot när han flyttar om 22 dagar (jag flyttar två veckor senare).
Jag påminner inte heller när han har glömt sin tvätt i maskinen (han tvättar sina träningskläder själv). Känner att jag orkar inte och vill inte fånga upp hans misstag längre, jag är ganska sliten från att ha dragit familjen AB så många år.
Jag undrar samma sak, ska bli så spännande att ta reda på det
När jag träffade min man så hade han egen lägenhet sedan många år men sov ändå för det mesta på ”mammas soffa” (hemma hos sina föräldrar som levde ihop) och lät mamman ta hand om allt arbete. Han har alltid varit duktig på att laga mat på vad som helst han hittar men disk, städning, tvättning är han katastrofal på. Ett av våra många trätoämnen. Det har ofta berättats en anekdot hur min make och hans kompis efter en fest hos dem samlade all disk i en duk och hällde ut i badkaret. En rolig fyllegrej tänkte jag innan jag insåg att det fanns ett allvar bakom
Min man har även svårt för att släcka lampor, stänga luckor/lådor/dörrar, stänga av spis/ugn/TV/strykjärn, etc
Min man har på FRG flertalet gånger, oavsett sammanhang, tagit upp att han alltid åkt hem till mamma för att bli omhändertagen. Min svärmor sa till mig - med glimten i ögat trodde jag då - att ”Nu är det din tur att ta hand om honom”. Sedermera har jag insett att det var allvarligt menat
Så jag är ytterst nyfiken på hur det ska gå att separera.
Han bestämde sig för att det blev för jobbigt att ha dottern hemma hos sig. I stället ville han komma hit och träffa henne en timme då och då. Inget ansvar alltså, utan bara lite social samvaro i bland. Även det blev för jobbigt med tiden, så numera är det inte ofta det händer.
Ett par vi umgicks med, skildes för en del år sedan. Där var det också hon som gjorde allting. Han valde att ha barnen varannan helg, och den helgen tillbringades alltid hos hans mamma. Då fick farmor laga maten och ta hand om barnen.
Jag har följt dig i mångt och mycket, och tycker du är en stark person ändå som lyckats bra @Luckepucke.
För det finns extremt jobbiga smällar när man får ta hela lasset, som många erfarit. Samtidigt så tänker jag ibland att man många gånger har satt sig i en situation med mycket arbete. Ju mer saker man har desto mer måste man ju städa/fixa. Jag äger bara två blommor nu så vattning behöver jag knappast tänka på. Men har gjort det fint ändå för nu står det andra saker i fönstret, tex Titanic byggd i plus-plus.
Så för de flesta går det bra även för respektive, bara att det inte ser likadant ut som tidigare. Jag tycker det inte är så snyggt med massa banankartonger i ett finrum som hos barnens mamma, men de tar ju inte skada av sådant.
Det finns en stor frihet i att skilja sig, även när det är den andra partens initiativ och man själv är sårad. Men friheten uppstår framför allt om man riktar blicken mot sig själv och sitt eget liv med barnen, och inte letar så intresserat eller förtvivlat efter bevis på att den andra parten är hopplös eller gör allt fel.
Människor brukar inte förändras så mycket. Men dynamiken i ett parförhållande kan göra att man stelnar i ett mönster. Alltså är det mest troliga att en hopplös partner fortsätter att vara hopplös men ändå kan visa sig fungera rätt ok. Och barn klarar mycket, om man undantar ren vanskötsel och psykisk eller fysisk misshandel.
Så ett råd när ni väl är skilda - lägg lite mindre energi på att studera hur rätt eller fel era ex gör, om det inte är galenskap som jag vet att några här har fått uppleva tyvärr, och lite mer energi på ett eget liv, era tankar och er egen utveckling. Det är mycket mer befriande även om det också kan kännas läskigt att släppa sargen.
Har läst din historia här och känner igen så himla mkt. När du skriver att du nu längtar, hur kom du dit? Och hur mår du nu, och har mått dessa månader?
Det är rejält dammigt, det luktar damm, och är enormt stökigt hos pappan. Även ute på tomten som växer igen. Han ser inte sådant. Jag sade, när jag bodde där, att det tog mig 2 dagar att städa huset vid större städning vilket jag gjorde varannan vartredje vecka, men det trodde han aldrig på. Jag har aldrig sett honom damma,
Förra veckan sade min minsting till honom att det är dags att städa. Så pappan har nu lovat att han snart ska städa hela huset😂
. Nu när vi är på g att flytta har jag sagt att jag tvättar bara det som ligger i tvättkorgen. Och så kliver jag över hans saker 
.
