Vi bor än så länge tillsammans i hus men flyttar till varsin lägenhet under oktober.
Jag har börjat fundera på hur det blir sen. Inte för att det rör mig överhuvudtaget, men vi har lågstadiebarn, som kommer påverkas. Saken är nämligen den att han gör inte mycket hemma och han tycker att “någon annan” ska ta hand om det han lämnar efter sig. Någon annan blir ju då jag. Det handlar t.ex. om att lägga tvätt i tvättkorgen och inte på golvet, ställa undan saker man har använt, torka av spis, diskbänk och köksbord, alltså allt det där vardagliga som kan vara aptrist men ändå måste göras.
Ni som har bott ihop med en sån person - hur blev det när ni inte längre bodde ihop? Hur blev det för barnen? Hur påverkades de? Och hur betedde de sig hos er?
Jag ställer krav på barnen, men inte orimliga (de är 9 och 7). T.ex. lägga tvätt i tvättkorgen, hjälpa till med dukning ibland, ställa in egen disk i diskmaskinen, plocka ur sina skolväskor och packa t.ex. idrottskläder (med den hjälp och påminnelse de behöver).
Jag tror att jag har i viss mån skapat det här, iom att jag har valt att dra ett tyngre lass. Men han är också vuxen och vi var över 30 när vi träffades. Han hade flyttat hemifrån mer än 10 år tidigare, varit både sambo och bott helt själv. Kan ju tillägga att vi jobbar båda heltid och är kroppsligt friska.
Jag undrar om det antingen kommer bli en smutsig röra som barnen får bo i, eller om han helt plötsligt kommer ta tag i allting och hålla upplockat, rent och snyggt.
Jag förstår att det är olika för alla men vore kul att höra era erfarenheter!
. Nu när vi är på g att flytta har jag sagt att jag tvättar bara det som ligger i tvättkorgen. Och så kliver jag över hans saker 
.
