Den här förmågan är det många som saknar. Det är feghet och konflikträdsla i kombination med dålig självkänsla som oftast ligger bakom ett sådant beteende. Tyvärr är risken att möta den här typen av man ganska stor, oavsett om man dejtar via nätet eller enbart i sociala sammanhang.
Jag tror, som @Noomi skrev tidigare, att det är lika bra att sånt kommer fram tidigt. Det är ännu jobbigare att hantera det när man gått längre in i en gemenskap än vad ni hann göra, även om du blev sårad och besviken. Men det finns nog inte så mycket som du kan ”tänka dig fram till” i den här situationen även om hjärnan gärna vill hjälpa till som ständig problemlösare. Bättre att sörja, ge sig själv tid att vara ledsen, sakna men också att vara arg och besviken. Och sen släppa taget. För att kunna träffa någon som är bättre för dig.
Jo tack, det känner jag till. Jag har redan levt i en sådan relation en gång… Det som lurade mig den här gången var att det verkligen inte verkade så. Att vi pratat väldigt mycket om hur vi vill att en relation ska vara, har berört många djupare ämnen osv. Men så fort det handlade mer direkt om “oss/honom” så var det tydligt att det ändå blev problem.
Så är det, och det vet min rationella, logiska sida. Men den känslomässiga har inte riktigt kommit till acceptans än att det blev så här.
I blomman av min ungdom träffade jag en underbar tjej. Jag trodde det verkligen skulle bli vi. Bodde i samma studentkorridor. Vi satt och pratade. Hade samma värderingar. Talade om vikten att vara öppna mot varandra och ha en rak kommunikation. Vi gick på bio och jag trodde jag var hemma med halmen, att vi skulle ta nästa steg till ett fast förhållande.
Hon kom hem efter en helg då hon varit borta på läger. Hon ser inte åt mitt håll och samma kväll ringer det en kille och frågar efter henne. Det här var på den tiden det fanns 1 kronas telefonautomater. Jag trycker på hennes klocka, hon går in och tar det utan att se på mig, pratar i två timmar (jag satt och såg på tv i det allmänna utrymme tv:n var placerad där också telefonhytten var belägen) lämnar hytten fortfarande utan att se på eller tala till mig.
Därefter gjorde jag allt fel. Jag borde naturligtvis följt efter, knackat på hos henne och fråga rakt ut men jag trodde att efter allt samtal om vikten att vara öppna mot varandra att hon skulle säga något själv. Istället kom vi att såra varandra något oerhört och så skildes våra vägar utan att jag fick någon förklaring.
Ord betyder inget, de kan uttalas för att de låter bra, för att den som säger det tror att den man pratar med vill höra dem, för att man skulle vilja att det skulle vara så men själv orkar man inte leva upp till dem. Men man kan aldrig lita på vad någon säger, det är hur de är och vad de gör som i slutänden räknas.
Nä.
Egot finns där hela tiden. Jag är introvert och asocial, jag har humor och är romantisk och kan utåt verka social. Jag kan improvisera men är någon för snäll och flexibel är jag inte intresserad, jag vill ha en självständig kvinna med egen uppfattning som kan sätta ner foten och säga ifrån - men på rätt sätt. d v s utan att köra med mig som ett hjälplöst barn utan någon som behandlar mig som en vuxen, myndig man som ska ta ansvar. Är det någon som stryker mig medhårs är det nobben direkt. Jag vill ha en Amazon, inte ett våp.
Jag behöver en kvinna med stark integritet som jag kan respektera för hennes styrka och självständighet, jag lyssnar mer på och kan lossa upp med en sådan. Det blir en spänning, en dynamik som generar kreativitet och nya synvinklar.
Men jag är väldigt mycket ego och vill ha det på mitt sätt, på mina villkor, efter mina förutsättningar. Håret av hin? Tja, kan vara rätt elak och oförsonlig mot dem som är elaka och oförsonliga mot andra.
Försöker också tänka så, att jag vill vara med ngn som vill ha mig såsom jag är. Lätt att säga men hemskt svårt när självkänslan får sig en törn och allt jag vill är att vara maximalt anpassningsbar för att bli gillad av honom. Illa, jag vet. Svårt att tro att jag är 47…
Du har helt rätt. Ord behöver följas upp av handling.
Att försöka tänka och att lyckas är två helt olika saker. Jag märker också att jag anpassar mig, såklart av rädsla att inte bli omtyckt, om jag inte är så som jag tror att han vill vara. Denna gången har jag dock försökt vara mig själv så mycket jag kan, men då blir det också mer kännbart när man känner sig missförstådd och avstängd. Självkänslan blir ju fortsatt inte på topp.
Btw, jag är 46… så samma läge.
.