För två år sedan gick jag igenom min skilsmässa. Jag var vid den här tiden mitt uppe i att försöka förstå vad som hänt, att min dåvarande man varit otrogen under ett flertal månader. Jag letade efter någonstans att bo och vi försökte få bodelningen på plats.
Jag tycker att jag har kämpat, försökt se framåt, försökt skapa mig ett bra liv tillsammans med mina barn. Tagit upp kontakt med gamla vänner i den mån det nu gått under Corona. I höstas kände jag mig redo att börja dejta lite grann. Har precis som flera andra här provat Tinder, lärt mig väldigt mycket om hur appen fungerar och vad man kan mötas av. Men så fanns han där, han som var helt normal, som jag kände en attraktion till och som jag flera månader nu i vår har hörts dagligen med. Vi har setts när vi har kunnat då våra barnveckor inte matchat. Jag såg med tillförsikt fram emot sommaren då vi skulle få lite mer tid tillsammans, lära känna varandra ännu bättre.
Men så, för ett par veckor sedan märker jag att han börjar dra sig undan. När jag frågar så grundar sig allt på ett samtal, där han blev besviken på mig och att han säger att han därefter inte känner likadant. Han avslutade inte relationen men tog inte heller initiativ till att ses. Till slut frågade jag om vi skulle ses, för att få tillfälle att höra vad jag egentligen gjorde som framkallade att han inte kan ta emot min ursäkt där jag förklarat att det inte var min mening att han skulle ta illa upp och att det jag menade inte alls skulle tolkas på det sätt han gjorde. Och planen var att vi skulle ses, men sedan fick han förhinder. Vi har därför enbart hörts på sms. Han har fortfarande inte avslutat, men det är klart att jag kan läsa mellan raderna. Och framförallt så känner jag ju att allt är förändrat i hans ton mot mig.
Detta har tagit så otroligt hårt på mig. Att än en gång, utan att få en chans att prata, bara ha blivit avstängd och fått hänga i ovisshet. Jag har ramlat tillbaka, kanske ännu längre bak än under min skilsmässa. Jag har ingen ork till något längre och har svårt att ta mig igenom dagarna på jobbet och få något gjort. Fastnar lätt i känslan av att inte vara värd något. Och sover dåligt.
Jag försöker att återigen plocka upp mig, har pratat med min terapeut som jag gick hos under skilsmässan, förstår att livet är hårt. Men känner nu att jag orkar inte mer. Jag orkar inte plocka upp mig igen, orkar inte försöka intala mig att jag ändå duger, att det inte bara är fel på mig. Jag har en rationell sida där jag kan sätta saker i sitt samband och förstå logik och att allt inte bara är jag, men just nu tar den känslomässiga sidan över.
Hade sett fram emot att gå sommaren till mötes, nu är jag bara trött, ledsen och livlös.
Orkar man plocka upp sig ytterligare en gång och hitta ett värde med sig själv? Hur i s f.
för att hen visade sitt rätta jag redan nu och inte när relationen hade tagits ytterligare flera steg längre. För att sådant kommer fram, förr eller senare, är säkrare än ett brev på posten 
