Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

När man inte orkar mer

För två år sedan gick jag igenom min skilsmässa. Jag var vid den här tiden mitt uppe i att försöka förstå vad som hänt, att min dåvarande man varit otrogen under ett flertal månader. Jag letade efter någonstans att bo och vi försökte få bodelningen på plats.

Jag tycker att jag har kämpat, försökt se framåt, försökt skapa mig ett bra liv tillsammans med mina barn. Tagit upp kontakt med gamla vänner i den mån det nu gått under Corona. I höstas kände jag mig redo att börja dejta lite grann. Har precis som flera andra här provat Tinder, lärt mig väldigt mycket om hur appen fungerar och vad man kan mötas av. Men så fanns han där, han som var helt normal, som jag kände en attraktion till och som jag flera månader nu i vår har hörts dagligen med. Vi har setts när vi har kunnat då våra barnveckor inte matchat. Jag såg med tillförsikt fram emot sommaren då vi skulle få lite mer tid tillsammans, lära känna varandra ännu bättre.

Men så, för ett par veckor sedan märker jag att han börjar dra sig undan. När jag frågar så grundar sig allt på ett samtal, där han blev besviken på mig och att han säger att han därefter inte känner likadant. Han avslutade inte relationen men tog inte heller initiativ till att ses. Till slut frågade jag om vi skulle ses, för att få tillfälle att höra vad jag egentligen gjorde som framkallade att han inte kan ta emot min ursäkt där jag förklarat att det inte var min mening att han skulle ta illa upp och att det jag menade inte alls skulle tolkas på det sätt han gjorde. Och planen var att vi skulle ses, men sedan fick han förhinder. Vi har därför enbart hörts på sms. Han har fortfarande inte avslutat, men det är klart att jag kan läsa mellan raderna. Och framförallt så känner jag ju att allt är förändrat i hans ton mot mig.

Detta har tagit så otroligt hårt på mig. Att än en gång, utan att få en chans att prata, bara ha blivit avstängd och fått hänga i ovisshet. Jag har ramlat tillbaka, kanske ännu längre bak än under min skilsmässa. Jag har ingen ork till något längre och har svårt att ta mig igenom dagarna på jobbet och få något gjort. Fastnar lätt i känslan av att inte vara värd något. Och sover dåligt.
Jag försöker att återigen plocka upp mig, har pratat med min terapeut som jag gick hos under skilsmässan, förstår att livet är hårt. Men känner nu att jag orkar inte mer. Jag orkar inte plocka upp mig igen, orkar inte försöka intala mig att jag ändå duger, att det inte bara är fel på mig. Jag har en rationell sida där jag kan sätta saker i sitt samband och förstå logik och att allt inte bara är jag, men just nu tar den känslomässiga sidan över.

Hade sett fram emot att gå sommaren till mötes, nu är jag bara trött, ledsen och livlös.
Orkar man plocka upp sig ytterligare en gång och hitta ett värde med sig själv? Hur i s f.

10 gillningar

Genom att definera sitt egenvärde i sig själv, att man är och har rätt att vara och om andra inte gillar den jag är så är det deras och inte mitt problem.

På distans, i begynnelsen i en relation kan allt kännas bra. Ju närmare man kommer någon, ju mer man öppnar upp, ju djupare det blir, desto mer är det som skaver.

Jag skulle tro att många vid ett ytligt betraktande skulle tycka jag verkar vara en mysig, trevlig prick som det skulle vara angenämt att leva med. I själva verket är jag ett hår av hin, har ett starkt ego, vill ha det på mitt sätt och har svårt med nära relationer.

Om din “date” gör slut för något du råkade säga i telefon och sedan inte vill reda ut det utan väljer att göra slut - skulle du vilja leva med en sådan person som reagerar och agerar på det sättet?

Eller skyller han på det fast han egentligen träffar andra parallelt eller hittat någon ny som han hellre odlar för att se vad det kan bli?

Jag skulle säga att det är han som är problemet men naturligtvis är det du som tar på dig skulden och tänker att det är ditt fel hur andra behandlar dig. Du har inte funderat över möjligheten att hur myndiga, vuxna människor väljer att agera och uttrycka sig säger mer om dem än om dem de vänder sig mot? Att hur jag väljer att handla visar vilken typ jag är, vilken karaktär jag har?

Är det offrets fel att den blir våldtagen, misshandlad, utsatt? Men Gud bevars, det kan inte vara förövarens ansvar som triggades av något den andre gjorde eller sa.

Hur jag är, vad jag väljer att göra, hur jag väljer att kommunicera och lösa konflikter kan jag aldrig skylla på andra det är mitt och bara mitt ansvar.

Hur han väljer att behandla dig säger mer om honom än dig: han var inte seriös, han var inte stabil, det du trodde du såg utåt var en fasad, en fernissa men bakom saknades förutsättningarna hos honom för att ni skulle kunna få en stabil, seriös relation.

Det är sällan grodan blir en prins, ofta är förhållandet det omvända. Du är inte den första och kommer inte att vara den sista som duperas av en hägring, en illusion, som tror sig och vill se något hos någon som eg inte finns där för drömmen, längtan är för stor för att kunna se realistiskt på saken.

12 gillningar

Jag tvivlar inte på att du verkligen har fått kämpa, säkert omänskligt hårt, de senaste åren.
Och jag tror att många känner igen sig i beskrivningen att ha en rationell, objektiv sida och så en personlig, mer sårbar sida.

Det är kanske en klen tröst, men du är långt ifrån ensam i din situation. Även om det kanske kan verka konstigt är det inte sällan den första, uppslitande skilsmässan som är tuffast, utan nästkommande uppbrott. Även om den relationen varit mycket kortare, eller kanske inte ens kom till någon officiell relationsstatus över huvud taget.

Efter mitt första, riktigt tuffa uppbrott med mitt ex-ex gjorde jag två misstag. Det första var att kasta mig ut i dejtingen och träffa en intet ont anande man som jag sedan sårade något vansinnigt, eftersom jag inte varit redo för relation. Den skammen följer mig än idag.
Det andra var att en tid senare, när jag själv plockat upp mig hyfsat med hjälp av samtal, antidepressiva och tid, började dejta en man i ungefär ett halvår. Allting kändes bra, tills han plötsligt började förändras och dra sig tillbaka. Jag fick aldrig någon förklaring eller något bra svar förutom det klassiska “det är inte du, det är jag”. Inte heller avslutade han någonting på ett ärligt sätt, utan jag märkte bara hur hans beteende ändrades. Från att tidigare ha sagt att jag verkade vara en drömtjej undvek han mig istället och svarade sent eller aldrig på meddelanden eller samtal.

Jag mådde fruktansvärt dåligt, för det rev upp allting igen. Från grunden. Och jag orkade verkligen inte gå igenom det igen. Och jag orkade verkligen inte sörja igen eller tvivla så mycket på mig själv igen.

Sedan dess har jag sett samma fenomen oräkneliga gånger i bekantskapskrets.
Så visst förstår jag att det du går igenom just nu är bland det tuffaste man kan göra.

Men numera känner jag att rätt tillfälle att gå in i en ny relation inte har så mycket att göra med när jag känner mig redo att dejta igen. Det är viktigare att fråga sig själv om man är redo att klara av ett nytt uppbrott igen.

7 gillningar

När jag läser ditt inlägg blossar inom mig en ilska och jag minns hur jag själv blivit behandlad under våren av en man jag nätdejtade.
Vissa personer har så skyhöga krav på den de dejtar att en liten detalj kan omkullkasta allt man tidigare byggt upp under månader av chattande och pratande. Man undrar om de vill dejta en kvinna eller en dröm.
Efter en period, där jag gått omkring och varit ledsen tänker jag istället Good luck med att hitta den perfekta kvinnan utan skavanker.

2 gillningar

Jag skulle tolka det så här istället…

Detta handlar INTE om motparten alls, utan människor som beter sig så här har så (över)fullt upp av sina egna problem och det är de problemen som spökar i sådana här fall/situationer.

Själv skulle jag tänka helt tvärtom mot det ni gör @ensamistan och @mittilivet , dvs Tack Gode Gud :pray: för att hen visade sitt rätta jag redan nu och inte när relationen hade tagits ytterligare flera steg längre. För att sådant kommer fram, förr eller senare, är säkrare än ett brev på posten :muscle: :v:

2 gillningar

Yep.

Tack för ditt svar @Rulle. Du sätter fingret på många viktiga delar som jag redan tänkt men ändå inte vill tänka.

Egenvärde ja… det är väl det som inte finns nåt längre. Att jag har svårt att se att det är någon annans problem om den inte gillar mig. Jag vänder det lätt till att det är mitt eget problem och att det är mig det är fel på.

Nej, det är inte en sån relation jag vill ha. Jag vet ju att det har funnits många omständigheter till att hans liv varit stressigt i övrigt och någonstans tänkte jag väl (kanske naivt) att de låg till grund för att något i vårt samtal fick bägaren att rinna över. Men efter den tid som nu gått då han inte återkommit i ämnet så får jag väl inse att jag bara försökt lura mig själv.

Jag har väldigt lätt för att ta på mig skulden och det ligger såklart i mitt bagage där mitt x gjorde allt för att jag skulle förstå att hans otrohet i grunden var mitt fel.

Suger in och försöker acceptera det du skriver med att han inte var seriös och stabil. Seriös var han nog från början, men inte stabil. Det han sade sig vilja ha och som han inte haft innan, det var uppenbarligen inte det han sökte. Hårt men sant.

Jag vet, precis som du skriver, att det är många som känner igen sig i beskrivningen, och som också har gått igenom det jag gått igenom, och en del ännu värre saker. Det är också därför jag skriver här nu, för jag vet att det kan finnas förståelse, bra tips och ibland också hårda ord som kan få en att vakna upp.

Det du skriver om att man måste vara redo att klara av ett nytt uppbrott igen. Så är det verkligen. Att gå in i relationen var nytt och roligt. Inte okomplicerat med bagage men ändå spännande. Nu … not so much. Hårt uppvaknande vilket kommer leda till en mycket restriktivare hållning framöver, om jag någonsin kommer våga ta steget att dejta igen.

2 gillningar

Ledsen att höra att du också varit med om samma sak. Jag har så svårt att förstå att vuxna människor inte bara kan säga att, du trevligt att träffas, men jag känner inte att det är mer än så. Istället för att dra ut på det och sedan försvinna.

1 gillning

Jag önskar så att jag kunde lägga om fokuset och se att det är han som äger sitt problem och att det inte är jag som är problemet. Kanske kommer jag dit en dag. Fortfarande är jag uppenbarligen alldeles för skör för att se att det inte är jag som har hanterat situationen galet här.

2 gillningar

Det här är väldigt klokt beskrivet. Tyvärr tar det ofta en bra bit in i en ny relation innan båda parter verkligen visar sig själv, gamla anknytningsmönster kommer fram osv. Man måste acceptera risken för att bli dumpad om och om igen, hur hårt det än kan låta. För man kan inte styra andra människor, och det är väldigt sällan elakhet och mycket oftare deras egna problem, svagheter och osäkerheter som påverkar vad som händer. Man kan också själv råka såra andra som @onedaymore berättar om. Och det är ju nästan värre, för då är man själv den skyldiga.

Det kan låta omöjligt det här - hur ska jag orka med att bli sårad igen!? - men det behöver inte vara omöjligt. Själv känner jag mig både trygg i mig själv men också ärligt längtande efter en nära relation. Jag väljer risken att bli sårad framför att gömma mig i köksskåpet, men jobbar aktivt med min egen självkänsla och mitt liv, för att inte en mans avvisande ska definiera hela mitt välmående. Jag kom dit först efter att ha varit i samma situation som du. Det var smärtsamt att sen bli dumpad ännu en gång, efter något som kändes väldigt bra, men det gick att överleva och jag är gladare för att jag försökte än för att jag lät bli. Samtidigt som jag förstår alla som inte tycker det är värt varken besvär eller risk för att må dåligt, när man väl byggt upp ett bra liv på egen hand. Alla måste göra sina val, men jag tycker att det går att vara sårbar och bli sårad utan att bli helt krossad. Det går också att stå upp för sig själv och inse att man inte kan få något facit, hur noga man än försöker göra sitt urval. Man ser bara toppen på isberget av de flesta andra människor, även dem man lever med.

Sen håller jag med om att det kan vara svårare att bli dumpad den andra eller tredje gången, för man får inte lika mycket förståelse och sympati från sin omgivning som man kanske får när ens långvariga äktenskap eller samboförhållande tar slut för att den andra parten lämnar, oftast i samband med otrohet. Alla fattar att det är tufft, men inte lika många fattar att det är ännu tuffare gång 2 eller 3, även om det är någon de kanske aldrig träffat för att man inte hann fram till den fasen. Men man har ju ändå haft något väldigt fint under den första tiden, som var sant, även om det sen tog slut. Det kan vara svårt att stå upp för att man älskade och hade rätt att tro på framtiden även i en kortare relation. Men hör på forumet är vi många som vet hur det känns för dig nu. Kram!

6 gillningar

Vilken intressant beskrivning. Rolig och sorglig på samma gång. För du är ju säkert den mysiga man som någon förälskar sig i också, egentligen hela tiden. Och den mannen glimtar fram och finns där i lugna situationer. Den mannen har man förälskat sig i och vill vara med. Sen kommer det där egot och svårigheterna och ställer sig i vägen.

Och kanske, om man älskar dig, så ser man att det finns en rädsla och en svaghet bakom fasaden av det där bestämda och rigida. Det starka egot är ett skydd mot något mer öppet och flexibelt som man såg i början, och som man vill försöka locka fram igen. Man tänker att man vill försöka visa sig pålitlig och snäll och flexibel så att du förstår att du är sedd och kan våga öppna upp lite mer. Men då tolkas man som en dörrmatta istället och blir överkörd. Och när man börjar sätt gränser och efterfråga mindre rigiditet från din sida, då tar det antagligen stopp och man blir avvisad. Då kommer håret av hin fram. Och man undrar hur man kunde missa att det fanns där hela tiden.

Något sånt?

1 gillning

Jag tänkte som du inför den här relationen att jag inte vill gömma mig i köksskåpet och jag hade hela tiden kalkylerat med risken att jag kunde bli sårad. Men jag trodde kanske ändå någonstans att när man träffar andra vuxna så finns det en tydlighet med när man inte längre vill vara i relationen, att man berättar det. Ovisshet är inte min starka sida att vara i.
Men jag antar att jag även denna gång, vid något tillfälle, ser en ljusning igen och går vidare med mitt liv. Att inte våga vara sårbar i en relation tror jag inte på. Då kan man aldrig komma nära varandra och kommer ju då inte att komma vidare av andra orsaker.

Denna gång är det knappt jag berättar för någon om att jag blivit dumpad. En del vet ju inte att vi har setts och att dra fram att man har blivit dumpad ytterligare en gång känns ju inte alltför kul.

Tack för ditt stöd :slight_smile:

Det jag har lärt mig om mig själv på sistone är att jag inte är rädd att kärleken ska ta slut, utan jag är rädd för svek.

Jag kan hantera att någon försvinner ur mitt liv på ett schysst sätt. Den förlusten kan jag ta. Men jag blir mindre och mindre motståndskraftig mot just svek, lögner och falska löften.

Risken för den sortens förlust gör att jag har noll lust att försöka igen.

4 gillningar

Vad jag känner med dig @mittilivet, du beskriver så bra mina egna upplevelser. Separerade ofrivilligt efter 21 år för 1,5 år sedan och har verkligen kämpat för att hitta tillbaka till ngn slags glädje.

Jag var med om ngt liknande i början av året, med undantag att vi bara setts och hörts 2 mån ca. Fy, så tungt det kändes (och fortfarande känns imellanåt)

Han drog sig också undan och var väldigt svävande, plötsligt seg att svara osv. Antagligen skulle jag själv ha räknat ut att han inte längre ville ses, han hade inte förmåga att göra det själv iallafall. Kände mig så hemskt dum som stod där och “erbjöd” mig och mitt hjärta och det enda han gjorde var att vara tyst. Har ända sedan det hände rannsakat mig själv så. Vad kunde jag gjort annorlunda? Var jag för mkt på? För lite på? Skulle jag spela svårflörtad? Hatar dessa tankar.

Känner som du. Hur ska jag någonsin våga, orka, vilja igen? Samtidigt…Vad är alternativet?

5 gillningar

Då jag första gången blev lämnad var det oerhört tungt men han ångrade sig sedan och fast det tog två år förrän han flyttade hem tillbaka så sågs vi mycket och jag blev min mans älskarinna. Sjukt jo.
Nu andra gången är det nog värre. Trodde inte han skulle svika mig igen. Litade så fullt på honom.
Säkert har våra 36 år tillsammans också gjort sitt . Det är så lång tid och det är svårt för mig att lära mig att leva ensam.
Jag vill inte ens pröva på nåt förhållande. Tror inte jag skulle klara ett till svek med livet i behåll.
Det har verkligen tagit mig såå hårt.
Vill inte ha x tillbaka. Och han vill definitivt inte ha mig. Det har han visat tydligt och klart med sina handlingar. Vet att det kommer ta länge förrän jag kan gå vidare men… då är det så.

2 gillningar

Styrkekram @mamma_mu❤.

1 gillning

Jag känner precis som du. Jag har inte svårt att förstå att alla inte utvecklar samma typ av känslor och säger tack och hej. Det är just det att man inte hör av sig som jag tycker är väldigt jobbigt. Plus att jag i det här fallet inte förstår hur man kan ha haft känslor och sen är de puts väck efter ett samtal utan chans till att jag får förklara vad jag menade (jag vet inte ens riktigt hur det kunde bli så fel).

Jag hade redan svårt att lita på någon efter att ha bilvit sviken i mitt äktenskap. Det blir ju inte direkt lättare efter det här att öppna sig för någon och släppa på sina känslor.

1 gillning

Våra berättelser är onekligen väldigt lika.
Jag känner mig också dum i att ha försökt be om ursäkt, men inte blivit mött i den över huvud taget. Ingen förståelse eller omtanke kring att jag också har känslor och funderar över vad som hände.
Jag har också analyserat massor. Funderat på om det faktiskt bara är jag som är orsaken till det hela? På vad som utlöste det hela, om det verkligen var mina ord eller hur han uppfattade dem i samband med den situation som han var/är i? Jag är mästare på att låta tankarna spinna iväg och inte få stopp på dem i såna här situationer. Och det är väl förstås för att jag känner/kände något för honom.

Jag har gått igenom alla frågor som du också gjort men kommer fram till att jag vill kunna vara med någon som gillar mig som jag är. Trots fel och brister. Och som kan prata med mig om något inte känns bra. Inte bara stänga dörren.

1 gillning

Förstår att det måste kännas fruktansvärt att bli sviken två gånger av samma man, din man.

Tyvärr, om man vill prova ett nytt förhållande så finns ju alltid risken att bli sviken. Det har vi båda lärt oss den hårda vägen. Så man får väl ta sig en funderare på om det är värt risken eller inte. Kanske lär man sig att hantera sina tankar och känslor bättre efter hand.

1 gillning